Johan snart Tolv

Jag berättade lite om Lucas och min relation till honom i mitt förra inlägg. Johan är Lucas tvillingbror och den som kom först av de där två. På bilden är han den till vänster, på den röda bobbyn. Min första förlossning sattes igång för att de upptäckte att Johan var minder än Lucas. De var rädda för tvillingsyndrom och ansåg det säkrare att de kom lite för tidigt än att vänta och chansa att det skulle gå bra. De kom drygt fem veckor för tidigt. Inte det ultimata sättet att får sina första barn. Johan var den som jag fick på bröstet allra först. Eftersom de var oroliga för hans tillstånd är väl "fick" lite optimistiskt, eftersom de nästan genast lyfte bort honom för att undersöka honom. Mattias följde snabbt med för att titta. Det är en märklig känsla att först få se sitt allra första barn och sedan betrakta hur andra med mannen i hasorna springer iväg med honom. Att få den där överväldigande känslan utbytt mot oror och rädsla att han kanske inte ska överleva. Att se på honom idag, med håret på utväxt (han vill ha längre hår) och snart tolv år är en förundran och glädje som är svårbeskrivlig.


Kortet här ovan är ett julkort ett år. Då när vi fortfarande skrev julkort till våra fina vänner. Idag har vi helt enkelt rationaliserat bort detta med julkort, men hoppas på att vi en dag ska orka ta tag i det där igen. När jag såg Johan efter det, var det dagen därpå i en kuvös med sin bror Lucas. De flyttade snabbt ur sin kuvös och hamnade i en liten plastbytta med värmande vattenmadrass. Lucas fick ligga en liten längre stund, men även han ville man undersöka. 1940 g vägde Johan. En liten man i alldeles förstor skinnkostym. Inte ett uns fett någonstans, vilket inte är det ultimata när det gäller små bebisar. De ska helst vara som små michelingubbar. Jag minns de allra första kläderna vi köpta till deras första påsk som de tillbringade på sjukhuset. De var i storlek fyrtio och det såg ut som om de simmade i de stackars tygbitarna.

Johan var den som var minst och det tog honom längre tid att åstadkomma de motoriska färdigheter som hans bror var först med. Att krypa, gå, springa och cykla. Jag upptäckte när Johan var så där åtta år att han levt med föreställningen om att Lucas är snabbare och kan mer än honom. Jag fick berätta hur liten han var när han kom, att Lucas var lite större och hade mer muskler. Att forskningen säger att tvillingar som är för tidigt födda oftast kommer ikapp andra vid ca åtta års ålder. Jag fick berätta att det enda hindret för honom fanns mer i huvudet än i hans kropp. Men spåren sitter i och är svåra att förändra.

Johan kompenserade mycket när han var liten genom sitt sociala sätt. Han var också ett sånt där barn som lägger märke till saker. Han visade tidigt upp en humor som inga av mina två andra barn har kommit i närheten av. Tidigt kunde han sitta och skratt åt något på TV eller när någon sa nåt kul. Han förstod kopplingar som andra barn missade. Han har varit mer som Celia, iakttagit och studerat sin omgivning. Som större har han blivit mer av en mussla.

Det här kortet blir konstigt när jag laddar upp. Jag tänker att mycket av vår ork aldrig orkade ladda upp sig ordentligt för Johan när han ville testa sina gränser. All ork gick åt till hans bror. Jag tror ju att allt man är med om formar en som människa. Det tråkiga med den erfarenheten är att han inte riktigt fått testa var hans gränser går eftersom våra gränser var så "tighta". Det som bidragit till hans utveckling är att Johan utvecklats till en väldigt tolerant person. Han kommer väldigt bra överens med många olika människor, inte bara de som är lätta att ta till sig. Han blir också omtyckt att många olika barn.

Det Johan behöver lära sig är att ta reda på mer vad han själv vill och vara tydlig. Det är ju sånt som Lucas fått öva mycket på. Det som är så stort med just John är hans förmåga till självinsikt. Det är inte alltid han vet hur han ska ta sig ur sina situationer (vuxna har ju svårt med detta också), men han är väldigt medveten om vad han skulle behöva jobba mer med. Det tycker jag är stort för en som är snart fyller tolv.

Johan har lättare för att visa ömhet, än vad hans bror har. Det är en av Johans största styrkor. Han har ett omättligt behov av närhet och vill gärna kramas och hålla handen när vi är ute och går. Han skäms aldrig, vilket både gör mig stolt och samtidigt förvånad. Johan har lätt för sig, vilket tyvärr gör honom lite lat. Att stimulera honom och väcka hans iver kräver något annat än med andra barn. Jag tänker på att de när vi varit på de flesta IUP- möten med honom är det genomgående för alla lärare att de säger att han inte gör fullt ut vad han egentligen har kapacitet till. Vi märker det hemma också. Han väljer oftast den lätta vägen, bara för att det går.

Jag funderar ofta över hur vi vuxna egentligen borde göra annorlunda. Det kanske inte alltid handlar om att han inte gör sitt bästa, det kanske är vi vuxna som är lite fantasilösa. Att det är lätt när man är stressad, ska stimulera många på en gång, att man väljer det enklaste. Det att lägga problemet i barnets knä, just för att vi av tidsbrist eller för dålig fantasi inte har förmåga att möta upp med det som barnet behöver. Jag tänker att jag som förälder inte alltid orkar, där jag borde. Det säger ju sig självt, att man inte alltid kan möta upp allas behov. Det är bara det att när det gäller barn, så blir konsekvenserna så stora.

Johan älskar sin syster. Han vill gärna vara mer storebror än Celia har lust till just nu. Hon vill gärna klara sig själv och han vill gärna vara behövd. Men allt som oftast ser hon upp till sina bröder och vill gärna vara med dom. De är viktiga för henne. När de har kompisar hemma, vill hon gärna vara med. Deras kompisar är hennes också, i hennes värld.

Johan påminner mig mycket om mig själv. Förmågan att absorberas av saker eller upplevelser. Det här att ha lätt för sig, men svårigheter att motivera sig själv. Han ständiga förmåga att göra sönder sina kläder, jag var likadan när jag var liten. Jag kunde inte riktigt se konsekvenserna av alla mina rörelser, tankarna var för fulla av annat. Jag ser att han är likadan. Jag älskade att cykla, bygga kojor och undersöka saker. Han är likadan. Det är så märkligt att se en bit av sig själv i sitt barn, både på gott och ont. Jag blir frustrerad när jag ser att han har svårigheter pga av beteenden han delar med mig. Beteenden som hos mig fått en vuxen fernissa, men som hos honomär rå och oberarbetad. Jag blir fascinerad när han visar upp sidor som jag har, som jag är stolt över och som han gör så mycket bättre än mig. Det är komplext det här att ha barn. De speglar en som föräldrar och ändå är de egna individer. En paradox som förbryllar ibland.

Johan har ett stort hjärta och han är generös. Det var alltid honom kompisarna vände sig till när de vill låna saker. Lucas höll på sitt och ville inte dela med sig. Jag ser att Johan idag övar på det här med att sätta sina gränser. Det är svårt, även för oss vuxna och jag ser det i min lille kille hur han kämpar. Ibland blir det misslyckat och jag känner med honom när jag ser hur svårt det är. Det är svårt när man egentligen inte bryr sig, men blir tvungen för att inte slippa bli överkörd. Johan är rätt okomplicerad och vill egentligen bara ha mest kul. Just nu, tänker jag att han är väl dom av de tre som tar minst plats just nu och det är inte bra. Lillan tar sin tid i egenskap av liten och Lucas har tagit massor av tid med sin strulighet.

Jag hoppas Johan väljer att utveckla sitt öppna sinne. Att han hittar sina egna vägar att bli synlig. Jag tror att när denna kille växer upp, så kommer han att bli en innerlig och varm människa. Han behöver bara bli tydlig med vem han vill vara, både med sig själv och andra. Han håller på att kliva in i den åldern, då man övar detta allra mest och jag tittar bävande på, från håll.

Jag ser hur Mattias har svårt att handskas med honom och jag hoppas att det inte kommer vara en belastning för någon av dom. Johan är alldeles för lik mig. Han är inte så rationell som Mattias och som Lucas alltid har haft lättare för. Lucas har alltid varit mer lik Mattias sida av släkten. Han vill ha tydliga regler och framförhållning. Lite mer svart och vit. Johan är mer som mig. Ologisk för de logiska. Han drivs av helt andra motiv och begär som inte alltid går att målsätta. Det är oerhört svårt att motivera Johan att göra något som du själv vill, du måste hitta hans egen passion och hans egna motiv för att få honom att göra något du själv vill. Eller så får du acceptera att han gör det han själv vill.

Dom är så goa med varandra. Johan och Lucas är så goa med sin syster. De är framförallt otroligt tålmodiga med henne, på ett sätt de aldrig är med varandra. Jag tänker när jag ser på dom, att det är otroligt jobbigt att vara tvillingar. Många gånger är de gånger då andra i ren välmening försöker förstå varför de gör som de gör. Det är i möte med andra tvilling föräldrar, som jag får den här aha upplevelsen. Det där som handlar om att vara tvilling. Det som jag märker är signifikant även hos andra tvillingar. Sånt som man omöjligt kan förstå om man inte har tvillingar själva.

Jag är otroligt stolt över att vara mamma till mina barn. Lucas har lärt mig sitt. Johan visar mig ibland sidor där jag ser mig själv och mina egna svårigheter. Då gäller det att hålla i sig själv hårt och inse att vissa reaktioner inte handlar om honom, utan rädslan för att han ska få liknande svårigheter som jag själv har haft. Jag känner ibland att jag är hårdare med Johan än vad jag någonsin har varit med Lucas. Därför att han är mer lik mig och samtidigt måste jag påminna mig själv om att han lever under helt andra förhållanden än vad jag själv har gjort. Johan är ibland så mycket coolare än vad jag själv var i hans ålder. Det jag tycker är Johans signum är att han har lättare för relationer än vad Lucas har. Där Lucas är lik mig med att behöva egen ensamtid, där vill Johan gärna vara med kompisar.

Dom här två som solar sig på en rundtur runt Marstrand. De älskar varandra på ett sätt som gör att hjärtat svämmar över när jag betraktar dom.

Min lille äventyrare som inte alltid tänker på konsekvenserna. En sån märklig blandning av generositet, egensinnighet och äventyrslystnad. Ett stort hjärta som gärna skrattar och som älskar med en sån intensitet att han inte alltid orkar visa. Bägge killarna är ägare till enorma känslor som gör att de nästan känns hämmade ibland. De är försiktiga med att visa dom för starkt, håller igen tills de kommer tillfällen då de kan släppa ut känslorna på grönbete.

Med tacksamhet ser jag hur Johan visar mig möjligheter att öva mig på mitt tålamod och öva öva mig på att utveckla min fantasi. Att han hjälper mig att inse att det finns fler vägar till visa saker än vad jag själv tror ibland. Det bor en passionerad människa i den lille kroppen som visserligen växer så det knakar. En stor äventyrare och en uppfinnare.

Jag hoppas att han blir fri som en fågel i sin själ och inte låter sin begåvning handikappas av föräldrar med dålig fantasi och inlevelsförmåga. Vi föräldrar har en förmåga att ta död på kreativitet, bara för att det gör vår vardag lite krångligare ibland.