I olika skepnader

I filmer, böcker, relationer eller andra livssituationer kan man ofta skåda återkommande mönster som visar oss hur många av oss väljer att leva våra liv. Jag tänker mig livet som en möjligheternas expedition. Med oss får vi en verktygslåda som vi genom hela livet försöker fylla på genom erfarenheter och andra lärdomar. Vi är både lika och olika varandra. Jag tror att de flesta av oss är mer lika varandra än vad vi tror. Vi försöker genom frisyrer, kläder eller andra livsstilar utmärka oss från gruppen, men är ändå märkligt styrd av att vara del av något mer än oss själva. Vi är med andra ord mer lika än vad vi tror.

Ett tag i mitt liv hade jag en mentor som jag träffade regelbundet. En erfarenhet som visade sig ge mer än vad jag ville ha. Det närmaste en sekt jag varit med om. Inget jag vill ha men när jag ändå har erfarenheten inser jag hur lärorikt det varit. Självklart har jag saker som var bra med mig därifrån och vissa saker använder jag i mitt liv fortfarande. En sak som jag fortfarande bär med mig är det här hur vi väljer att uppfatta andra och oss själva. Han menade på att det är bättre att anstränga sig för att försöka förstå andra istället för att förvänta sig att de ska förstå en själv. I perioder är jag mer eller mindre bra på detta, men överlag förväntar jag mig mindre idag än förr, att människor ska förstå saker ur min synvinkel.

Det enda jag har oerhört dåligt tålamod med eller lite förståelse för är när vuxna människor väljer att låta barnen ta ansvar för sina egna känslor. Det har jag insett sker både för föräldrar och professionella som skola och förskola. Men fortfarande försöker jag leva efter uttrycket "att det är bättre att förstå än att blir förstådd". I den här längtan efter att bli förstådda finns ju också längtan att bli sedd. Att någon ser "mig", att bli bekräftad som individ. Jag blev så oerhört medveten om det idag när jag fick ett mail som fick mig att gråta, länge. Jag grät inte för att jag var så ledsen, utan för att jag blev så rörd att någon tog sig tid att uttrycka det hon gjorde.

Förutom glädje och andra drifter, så har vi också vår rädsla gemensamt. Rädsla tror jag är något bra. Alla känslor, inklusive rädsla, informerar oss om sånt vi bör bli uppmärksamma på. Det är när vi låter våra känslor ta över och dominera oss som de blir en belastning som kanske skadar mer än vad det bygger upp. Jag tänker på det jag nämnde tidigare. Om hur våra känslor skildras i böcker, film etc och ofta är det i kontrasterna som vi kan bygga drama. Ofta kan vi läsa eller ser på film om starka känslor som kärlek och hat (rädsla) eller våra starka begär. En avspegling av det som ryms inom oss alla. Det kanske tar olika skepnader, men är rotade i samma behov.

De senaste dagarna eller snarare nästan de senaste två veckorna har jag haft en dominerande huvudvärk som fått omkull mig rejält. Jag har sällan huvudvärk, men vissa dagar har jag legat helt stilla i ett mörkt rum och önskat mig död eller nåt. Det är lite svårt när något fullständigt tar över en. Att inte ens kunna tänka en tanke klart . Andra dagar har värken funnits där, men det har gått att göra vissa saker. Jag har mellan varven kunnat läsa böcker. Denna gången har jag läst "The twilight saga" som egentligen är en tonårsbok. Jag har hört många vuxna, som helt fastnat i böckerna själva och det var väl vad som hände med mig.

Det var ett effektivt sätt att hålla huvudvärken stången vissa dagar. Via böcker och film får jag möjlighet att betrakta känslor lite på distans och ändå djupdyka i dom. Det är därför jag älskar böcker och även film. Skönlitterära böcker läser jag sällan har jag insett. Ett tag har mitt intresse mer dominerats av psykologi, filosofi, management och självhjälpsböcker. Därför är det en sån njutning att kunna uppslukas av någon annans fantasi ett tag. Min ena elvaåring (snart tolv) och jag har läst i kapp. Lucas och jag läser och läser och han är sur för att jag hinner före. Men vi är uppslukade av denna kärlekssaga mellan en människa och en vampyr.

Själva historien i sig är rätt banal, men känslorna är inte banala. Det är lätt att lägga in det man själv vill i scenariot, utifrån olika åldrar och det gör denna författare väldigt bra. Hon fångar tonårsflickor, tonårspojkar och deras mödrar :-D med sin berättelse om dödlig kärlek. För visst minns jag hur dödligt det kändes, den där första förälskelsen. Jag minns min första kärlek än idag. Jag bar med mig honom och det jag kände för honom i flera år. Jag var helt övertygad om att det var vi som skulle leva tillsammans och få barn. Han lever i största välmåga idag, med både hustru och barn. Jag har min familj. Men jag minns känslan.

Det var så mycket drama, så djupt. Känslorna i sig skilde sig inte så mycket från det jag känner idag. Det som skiljer är ju att jag har mer perspektiv, mer erfarenhet. Det är något jag tror att vi som vuxna glömmer. Att barns känslor inte skiljer sig så nämvärt från vad vi vuxna känner. Det blir bara lite starkare, för de har inte den erfarenheten som vi har genom levda år och upplevelser som ger oss kunskap. En mening från någon av dessa böcker levde kvar i mig och har skavt och värkt för att ta form. Ibland blir det jag tänker kristallklart och andra stunder suddas linjerna ut och jag fattar egentligen inte vad det var jag från början tänkte. Oerhört irriterande!

Jag har tänkt att blogga lite om rädsla ett tag. Det är en av de starka känslor som vi oftast ryggar för. Framförallt tror jag att det är en känsla som vi ogärna vill bekänna att vi drivs av. För det gör vi allihop. För er som vill får ni jättegärna maila eller ge mig feedback på vad rädsla är för er. När kan vi sätta oss över vår rädsla? När låter vi den styra oss? Hur upptäcker vi att vi förnekat rädslans makt över oss? Ett spännande ämne jag tänkte hålla i handen ett tag. En spännande känsla som både kan rädda oss och som kan stjälpa oss, beroende på hur vi låter den påverka oss.