Bilden av det Gudomliga

Hur känner vi oss förbundna med vår bild av världen? Vad är det som gör att vi får den världsbild vi har och att vi handlar som vi gör. Vad är det som får oss människor att kännna tillhörighet med varandra och det sammanhang vi tillhör? På en blogg jag besöker tar blogginnehavaren upp det här med altruism och belyser det här att våra handlingar till syvende och sist ändå handlar om att tillfredsställa oss själva. Att även när vill göra någon annan glad handlar det om att glädja oss själva när vi gör någon annan glad.

Det som driver oss tror jag är förmågan att se oss själva i det vi möter. En gång satt jag i en buss och kom i samspråk med en man som genom hela resan (fyrtiofem minuter) pratade om sig själv. När vi skulle skiljas åt säger han med ett stort leende att han tyckte jag var så trevlig att prata med, det var bara det att jag inte pratat mer än fem minuter på de fyrtiofem minutrarna vi kommit i kontakt med varandra. Det jag hade gjort var att humma och nicka till hans prat och han kände sig sedd och reflekterad.

Jag tror att det är så det är, där vi känner oss reflekterad, där känner vi samhörighet och tillhörighet. Vi känner igen oss. Det är ju så hela reklamindustrin är uppbyggd. Den leker med våra igenkänningsmekanismer och lurar oss att tro att vi vet, när det egentligen handlar om att vi känner igen en produkt därför att vi hemma i vår egen soffa har blivit introducerade till det genom vår TV eller annan media. Det är därför vissa produkter säljer mer än andra, därför att vi har blivit intalade att de är bättre än andra. Hade vi börjat tänka mer själva och tagit reda på vad det vi köper innehåller, hade vi med säkerhet handlat annorlunda.

En gång när jag var liten såg jag "Lilla huset på prärien" som var en TV produktion efter en serie böcker av Laura Ingalls Wilder om hennes uppväxt. I serier petar de in ibland (antagligen i brist på fantasi) program som innehåller tillbakablickar på gamla program. I ett sådant visade de hur en vän till deras familj,som var en svart kvinna, berättade om hennes barndoms jular. Hur hennes pappa som arbetat på en farm lånat tomteutstyrseln för att kunna "tomta" för sina barn.

Den här kvinnan berättade för Laura hur detta hade berört henne, eftersom hon tyckt att julen inte var för svarta eftersom tomten var vit. Såklart de inte fick några presenter, för inte skulle en vit tomte ge svarta barn julklappar. När hennes pappa kommit som svart tomte och delat ut presenter blev julen för den här kvinnan alldeles magisk. För då kunde hon identifiera sig och plötsligt blev julen också något som handlade om henne, som ett barn, med svart hud. För hon fick bekräftelse på att julens traditioner också fanns för henne.

Det här med identifikation är viktigt. Inte allt, men för många är det inkörsporten till att förstå sig själv i ett sammanhang. När jag under några år var aktiv inom tolvstegsrörelsen (AA, Na och alla anhörigprogram och andra program med AA som förebild) så var ett av budskapen just identifikation. Som Alkoholist behöver du identifiera dig med andra som har samma problem som du för att motivera dig till att ta emot hjälp för att hjälpa sig själv.

Just i samhörigheten kan vi känna att vi tillhör och då blir vi modiga. Min ena konfirmationspräst som jag tidigare refererat till hade ett intressant inlägg om läsning, där han bla rekomenderar en blogg där en kvinna under sommaren bloggar om sin bild och relation till Maria, Jesu moder. Detta väckte anstöt hos några läsare som kommenterade detta. Det fick mig att fundera en del över vad det egentligen var som provocerade så.

Så plötsligt fick jag en tanke och den kanske är helt uppåt väggarna, men den har sysselsatt mig hela dagen. Fascinationen av Maria som finns, bla inom den Katolska Kyrkan, har jag själv reagerat över ibland. Då har jag betraktat det som märkligt eftersom jag då förknippat det med människors behov av "mellanstation" innan Gud. Att Gud blir så stor att man har ett behov av någon som kan föra deras talan inför Gud. Jag tror inte på en sådan Gud, utan tror att det finns plats för direktkontakt.

Det jag funderade över idag handlade mer om hur vi identifierar oss med Gudsbilden. Vad är det som gör att några av oss tror och varför? Gud refereras alltid som en Han inom hela den religiösa världen. Gud, Jesus och den heliga ande tilltalar man som en Han, en man. Så är det att leva i ett patriarkaliskt samhällsmönster. Det som handlar om makt eller av stor betydelse betecknas ofta som just en Han. Den ena halvan av befolkningen (kvinnor) har genom tiderna lärt sig att förhålla sig till detta, förutom enstaka uppstickare som genom tiderna protesterar.

Jag vet att jag som tonåring ifrågasatte detta väldigt. Var Gud inte större än våra könstillhörigheter? Jag tror det är så, men precis som med tiden behöver vi dra ner Gud till vår egen nivå för att förhålla oss. Vi behöver identifiera oss och sjävlklart översätter vi Gud och Gudsbilden till de förhållandena vi själva lever i. Här bland oss människor har vi genom tiderna tuktats i att tro att hälften av befolkningen (kvinnor) är mindre värda och då ska vi inte tala om rastillhörigheter. Detta leder ju då till att vi applicerar den världsbild vi har på vår Guds bild.

Råkar man vara kvinna och dessutom av annan rastillhörighet än "vit" så degraderas man ännu mer. Det fick mig att fundera på om Maria som var Jesus moder symboliserar den helighet som har med kvinnor att göra. Hon födde trots allt en Gud till jorden som människa. Detta kan man som kvinna identifiera sig med. Bara den som fött barn kan identifiera sig med den kraften som handlar om att ge liv till en annan människa, den övermänskliga kraft som ligger bakom en sådan erfarenhet.

Jag personligen har aldrig haft en större "nära döden" upplevelse än de gånger jag födde mina barn. Jag trodde bokstavligt talat att jag skulle dö. Att inte dö och sen hålla ett litet liv i sina armar och känna kraften av den kärlek som genomforsar en, det är stort. Jag tänker på när jag pratar med äldre män, så har de svårare att förstå sånt här än yngre män som nästan alltid har varit med i förlossningsrummet. Min man kan ibland referera till händelserna när våra barn kom och med rörelse i rösten beskriva det mäktiga i att ta emot ett barn ur en annan människas kropp.

Som kvinna kan man känna och leva sig in med Maria, den vånda hon måste ha känt, den nära döden upplevelse hon måste ha haft där i stallet med bara massa djur och en endaste människa som säkerligen aldrig varit med en förlossning förut. Maria inkarnerar också kvinnors rätt till det Gudomliga, rättigheten till Gud. Nu har jag personligen inga problem med att tänka mig Gud som en han, för mig har det ingen större betydlese. Det kan ju innebära att jag är lagom indoktrinerad eller att jag ser förbi detta. Vem vet vilket.

Men tanken för mig att Maria inom den katolska världen kan vara så stor , just för att en kvinnlig identifikaton till gudomligheten saknas. Man tager vad man haver. Jusu moder är ju det närmaste gudomligheten man kan komma och så tillber man henne. Annars tycker jag att frånvaron av kvinnoliv av betydlese, dvs i maktens centrum är tydlig genom hela bibeln. Kvinnor är alltid vid sidan om.

Min pappa, som är präst, menar på att inom kristenheten var det kvinnor som hade en framträdande roll. I begynnelsen av kristendomens utbredning var det många kvinnor som var just församlingsförståndare. Min far har en teori om Paulus, att det social trycket blev så stort för honom att han till slut förkastade kvinnligt ledarskap inom kyrkan. Jag tror att han kan ha en poäng i detta. Men det är beklagligt att de täven inom modern tid inte ser betydelsen av att halva mänskligheten förbises i något så viktigt som att vara med och sätta avtryck i hur tron formuleras.

Fortfarande idag ifrågasätts kvinnligt ledarskap inom kyrkorna och samfunden. Beklagligt tycker jag. Maria för mig symboliserar just detta. Att vara den som är förutsättningen för att ett gudomligt liv överhuvudtaget klev in i mänsklig gestaltning (om man nu tror på detta vill säga) och bli så förbisedd i historien som man kan bli. Det är prästeskapet (oftast i skepnad av män) som varit dom som tagit plats och dikterat sturkutrerna för hur kyrkorna och tron ska formuleras.

Jag förstår att detta kan vara väldigt provocerande att lyfta fram kvinnan bakom Jesus mänsklighet. Hon är värd att beundras tycker jag. Som mödrar i alla tider har hon fått stå brevid, trots att hon varit förutsättningen för att komma till livet överhuvudtaget. Moderns omsorger ses som så självklara att man inte uppskattar dem i deras rätta proportioner. En vän sa till mig en gång det här: "Mothers are to be the ones whos beeing left behind". Säker helt fel engelska, men något sådant tror jag att det var.

Maria är nog som symbol den modern som blivit förbisedd av de flesta och vad gör det om några lyfter fram henne och visar på hennes betydelse. Det är hon värd. Hon är symbolen för alla oss kvinnor som dagligen blir förbisedda i de strukturer som är av betydelse då våra liv ska formuleras och dikteras.