måndag 23 november 2009

Trygghetsnarkomani

Det är en sak jag inte förstår. När blev teknisk utrustning ett trygghetssubstitut? Vad är det som får oss att tro att både vi själva och våra barn ska vara anträffbara på dygnets alla timmar? Missförstå mig inte. Jag är otroligt förtjust i den frihet som mobiltelefonen ger. Men jag har en anständig relation till den. Under resans gång som min generation har fått uppleva med den mobila revolutionen har jag fått uppfostra mig själv och bli uppfostrad av andra om hur jag använder denna frihet. Jag har varit med om att vara på café där halva tiden av min dyrbara tid gått åt till att vänta och lyssna på mobiltelefonsamtal som min "date" har istället för att träffa mig. Jag har varit med tillräckligt ofta i situationer där mobiltelefonen och dess frihet har varit viktigare än att träffa mig. Det tycker jag är oacceptabelt. Ibland stänger jag av ljudet på min telefon när jag träffar andra, för jag måste inte vara anträffbar hela tiden. Jag uppfostrar mina 12- åringar med att mobiltelefonen är ett oerhört hjälpmedel, men inte ett substiut för trygghet, eller kontakt.

Alltså, förstå det här du som inte känner mig. Jag är verkligen ett freak när det gäller tekniska prylar. Jag fullkomligt älskar dom och skulle vilja ha alldeles för mycket. Tacksam är jag över att jag har en ekonomi som sätter sina begränsningar. En kärlek jag ärvt från min far. Han har översållat våra liv med allehanda tekniska saker. Min far var bland de första med de mobila (?) telefonerna och hans förtjusning över dessa saker har jag stenhårt ärvt. Men jag har aldrig levt i någon illusion om att de är istället för något annat,s om tex. tryghet. När min son Johan ska iväg på läger nu på fredag till lördag med sin klass har vi som planerat lägret informerat om att vi inte vill ha med mobiler eller annan tekniska utrustning som tex. Nindento spel eller liknande. Vad tror ni händer? Min inbox är för närvarande "fylld" med mail där detta ämne behandlas.

Allvarligt talat. Vi ska inte till de inre skogarna i Lappland eller smålands djupa skogar. Vi ska befinna oss fyrtio minuter från hemmet. Vi ska till skogen i Lerum där vi hyrt ett hus av friluftsfrämjandet. Under fredag fram till 18:00 ska vi vara sju vuxna människor med telefoner som barnen har möjlighet att låna när de vill. Vi har en fast telefon som går att ringa in till. Sen kommer ytterligare en vuxen och då kommer vi fram till tre nästa dag vara åtta vuxna. Det är inte hundra barn, de är arton stycken. Vi kommer alltså att vara 2-2.5 barn på varje vuxen. Ett av argumenten är just barnens trygghet. I min värld ifrågasätter jag detta. I morse ringer en av mina bästa vänner som i går kväll fått reda på att hennes son, nyss fyllda sjutton, blivit rånad under fredagkvällen. Hennes förtvivlan över att någon stått framför hennes enda barn och hotat honom med kniv. De misshandlade hans ena kompis och knuffade den andra. Tre lungna grabbar som blir inringade av andra grabbar som vill åt deras mobiltelefoner och kontanter. Min väns sons telefon ratade de eftersom den ansågs för gammal. Men de andra killarna hade otur och blev av med sina. Var var tryggheten där?

Det finns inget vi kan göra för att skydda våra barn när olyckan är framme. Framförallt inte en mobiltelefon, som i denna situationen var det primära föremålet för rånet. Vad lär vi våra barn som tycker det är värt att hota någon med kniv och misshandla andra för denna tekniska pryl. Vi ger signaler om att detta är en jätteviktig pryl, när vi inte ens kan säga till vårt barn att du klarar dig utan din mobil under ett dygn. I min andra son Lucas klass, var det en självklarhet att inga mobiler skulle med. Barnen protesterade lika högt där. Jag ställer mig frågande till denna trend bland föräldrar. Det handlar om en övernattning. Barnen i Lucas klass var borta i tre hela dagar med två övernattningar och klarade sig väldigt bra! Där var vi bara sex vuxna med på nitton barn och alla barnen överlevde och ringde sina föräldrar när de ville och det passade i schemat. Utan problem. Jag tror vi gör våra barn en otjänst när vi invaggar dom i denna illusion om att lösningen på våra problem sitter i mobilen. Jag ska avsluta detta inlägg med en kommentar som min man Mattias gav mig när jag ringde honom en gång då jag hade problem med bilen och befann mig på annan ort. "Erica, vad tror du att jag kan göra härifrån för att hjälpa dig?"

Ps. Vi är fyra föräldrar som lagt ner oerhört mycket tid på detta och inte en j*el som kommenterar något positivt. Varför är det så svårt för föräldrar i denna klass att vara glad för något istället för att ägna sin tid åt ovesäntligheter?!?

2 kommentarer:

Nässelblom och choklad sa...

Mycket intressant ämne det här. Visst är det bra med teknik och nåbarhet - men inom rimliga gränser. Jag tycker att det låter självklart att barnen inte ska ha med sig Nintendo och mobiler på lägret. Ni är ju så många vuxna och de har möjlighet att låna era telefoner, det måste ju räcka alldeles utmärkt. Jag har själv haft mycket diskussioner kring detta i mina barns klasser. I lågstadiet tycker jag inte att några barn ens behöver ha med sig mobiltelefoner eftersom de går på fritids tills de hämtas av föräldrarna. De har också möjlighet att låna en fast telefon om de behöver kontakta föräldrarna. Men för en del föräldrar är det jätteviktigt att barnen ändå har sin egen telefon, varför förstår jag inte. Personalen är bra och uppmärksam och hör av sig om det behövs. För större barn som börjar röra sig mer fritt kan jag se att det finns många fördelar, men varför ska de gå omkring och fiffla med dessa små tekniska prylar så tidigt. Ja, om det här kan jag skriva mycket - för att inte tala om hur dyra Nintendo-spel är en självklarhet att ha. När min större tjej gick i trean låg något dyrt spel, i-pod och mobiltelefon på flera barns obevakade hyllor. Prylar för många tusen kronor som ligger och lockar andra och som tar tid från annat som fritids kan erbjuda och även fantasistimulerande lek med kompisar.

Basilika sa...

Att vara förälder måste vara att alltid känna en viss oro för sina barn. Och då man inte kontrollera alla farligheter är det ju ganska naturligt att försöka avvärja de farligheter man kan. Fast däri ligger ju en fara i sig själv - när man tror sig kunna kontrollera faror man inte kan. Och att man då glömmer bort att vara lyhörd inför de farligheter som barn möter i "trygga" sammanhang.