torsdag 12 november 2009

Diskrimineringens skepnad

Jag och Mattias har blivit helt sålda på en serie som gått på SVT här i höst. Nu går en vampyr våg över filmvärlden. Twilight och efterföljaren är något jag inte ännu sätt, men True blood som gått här på SVT är en serie jag följt. Det som fascinerat mig mest med denna serie är hur de genom att föra in det övernaturliga också synliggör det som de flesta väjer sig för. Jag kan inte låta bli att dra paraleller med den diskussion som görs i samhället i stort och i kyrkor i synnerhet, nämligen debatten om människors sexuella läggning. Man kan ju tänka sig att huruvida människor har för sexuell läggning inte skulle vara av betydelse för religiösa och troende människor, därför att det finns så många andra saker som är av substans att samtala om. Vadå undrar du kanske. Det jag menar är tex världssvälten, fred på jorden och framförallt kärleksbudskapet som oftast finns i de flesta religioner. Men ändå blir detta en stor fråga för väldigt många. Det är något som får igång den mest sansade människa. Jag ställer mig frågande till detta.

I Serien True Blood har vampyrerna trätt fram ur sina "garderober" för att en japansk forskare tagit fram ett syntetiskt blod som innebär att de slipper suga blod från människor. Nu är det många vampyrer som tycker det är skönt att leva "mainstream" bland människor. Detta väcker ett våldsamt hat bland många människor och ifrågasättande om vampyrer har lika mycket rätt som "oss vanliga". Bara det att se en poster där det står "God hates fangs", alltså "Gud hatar gaddar" fick mig att se paralellerna tydligt. Det är så att ibland behöver frågorna flyttas från vår verklighet för att synliggöra de mekanismer som ligger till grund för vad det är som gör att vi människor vill göra skillnad på folk och folk. I True Blood blir alla de där frågorna som man skulle kunna applicera på frågan om samkönade äktenskap, kvinnliga präster, svarta vs vita, katoliker vs protestanter, vad är svenskt (listan kan göras väldigt lång), så synliggjorda att man inte vet om man ska gråta eller skratta.

För det är beklämmande att se hur människor tar fram sin allra fulast sida när rädslan får bestämma. När vi kan respektera även det som kanske inte är förståeligt för alla. Det tydligaste var nu i gårdagens allra sista program, där en medlem av en religiös sekt meddelar en som blivit fast för mord på kvinnor som haft umgänge med vampyrer, att han är förlåten de mord han eventuellt begått för att hans intentioner var rena. De intentioner han menade var att bekämpa vampyrerna och människors rätt till sin ras och sitt blod. Mord rättfärdigades med "rätta intentioner". För så är det ju, att för vissa inom Kyrkan, rättfärdigar man diskriminering äv homosexuella och kliver rätt över andra värderingar som att älska sin nästa, det kärleksbudskap som är ett av det största i Bibeln. Man såller bland bibelord för att rättfärdiga sin hållning för att skydda den rädsla man känner för det okända, det som inte är likt mig eller det jag står för.

True Blood sätter ljus på de ljusskygga metoder, eller den retorik som används mot homosexuella idag. I serien i ljuset av vampyrer och deras livsvillkor och visserligen kryddat med både det ena och det andra. Men just för att det är en sån sanslös serie, så blir det så synligt. För som jag skrivit en annan gång, så är steget mot att handla ont inte långt ifrån en god gärning.

2 kommentarer:

Farmorgun sa...

Mycket bra skrivet. Synd att du inte pingar din blogg så att jag kan lägga upp den på min favoritlista hos nyligen.se - lägger en länk till detta hur pingningen går till.
http://nyligen.se/pinga.php

Erica sa...

Tack ska du ha Gun! Jag ska försöka sätta mig in i det där med att pinga. Har inte riktigt fattat alla tekniska finesser, fastän jag hållt på i ett tag nú. Men om jag inget fattar så återkommer jag till dig :-)