När det gör ont

Ibland gör det ont. Speciellt när ens bästa intentioner inte blir som man tänkt. Jag blir arg, för det är lättare att vara arg än att det gör ont. Jag visste redan från början att man som förälder kunde få ont. Jag har ju sett mina egna föräldrar, när de hade ont för att deras bästa intentioner inte alls föll inom ramen för vad det var jag ville ha. Jag försöker komma ihåg det, nu när jag är den som får ont för att mina intentioner inte faller inom ramen för vad min son vill ha. Det är klurigt att ta sig ur snårskogen, speciellt när det inte ens finns upptrampade stigar.

Att föda mina barn var en erfarenhet jag fortfarande idag kan se tillbaka på och där vissa delar fortfarande är glasklara. Många säger att smärtan man känner då glöms bort. Så är inte fallet med mig. Jag kan fortfarande känna skräcken i kroppen och den där helt obeskrivliga smärtan som inte går att jämföras med något annat jag har varit med om. Jag minns att jag tröstade mig med att det ändå måste har varit en bråkdel av den smärta och omvälvande upplevelse som mina barn måste ha erfarit bara genom att födas.

Vilken chock att tryckas ut genom en trång kanal för komma ut och vad det måste ha ristat och gjort ont i lungorna när de fylldes med luft för första gången. Jag minns protest skriken från mina tre som om det vore igår. De där små händerna och den lilla kroppen. Jag minns också skräcken över att ta ansvar för de där små liven och insikten om det mycket stora ansvar som det faktiskt är att ta hand om barn och vägleda dom genom livet. Jag minns den där överväldigande kärleken som jag nästan trodde att jag skulle drunkna i. Alltså drunkna i som död,

De flesta generationer föräldrar bakom oss har haft en självklar auktoritet. De trodde att per autonomi som vuxen hade man rätt. Min generation föräldrar har varit osäkra i det mesta. Vi läser böcker om allt och litar noll på vår förmåga som vuxna. Istället försöker många av oss göra barnen medbestämmande. Det är bra att få lära sig att påverka sitt liv. Det är bara det att det är en stor skillnad på att kunna påverka och att bli lämnade med beslut som egentligen är vuxenansvar.

Nu är mina tvillingkillar fjorton år och jag har tillsammans med mannen blivit tonårsföräldrar. I de allra flesta ögonblick är det fantastiskt roligt att vara tonårsförälder. Spännande diskussioner, nya vinklar och nya utmaningar. I väldigt mycket känner jag mig som en väldigt bra tonårsförälder. Det paradoxala är att samtidigt som det är spännande och utmanande, så är det också oerhört smärtsamt och bitvis  upptäcker jag också delar där jag inte alls är vidare bra. Det gör väldigt ont.

Precis som vid födslotillfället försöker jag påminna mig om att det är värre för dom. Jag har ju redan varit med om detta, fast ur tonåringens perspektiv. Lite annorlunda, men ändå är det en form av erfarenhet. För mina barn är det allra första gången. Jag minns själv hur ångestframkallande det var för mig. Jag är vuxen och har ett helt annat perspektiv och en helt annan erfarenhet. När jag är skrikarg, känner mig ratad och provocerad försöker jag påminna mig om att de har det jobbigare än mig. Det går så där bra. Men det går.

Det är bara det att det gör så ont. Det jag minns som tonåring var just det här att min mammas smärta verkade ta all plats och ur mitt tonåriga perspektiv så fanns det inte utrymme för mina känslor. Det är rätt länge sedan jag förstod att så inte var fallet. Men jag kommer ihåg känslan och den försöker jag minnas i dessa dagar när det känns som om jag håller på att spricka av allt ont. Huvudrollen är inte min att ta. Min smärta är faktiskt rätt irrelevant.

Som någon påminde mig för inte alls länge sedan. Man kan visa källan att dricka ur, men man kan inte tvinga hästarna att dricka. Det finns konsekvenser man själv måste ta och hur ska man kunna förstå det ifall man inte får erfara några? Det gör ont att stå bredvid och se hur någon saboterar för sig själv. Men kanske är det så att man ska få lov att göra det. Misslyckanden tillhör livet och det är omöjligt för mig som förälder att förskona mina barn från det. Jag kan inte ge något som någon inte vill ha och det ska jag försöka påminna mig om.