Nya Erfarenheter

Det märkliga med livet och tjusningen, är att man får uppleva den från andra håll än vad man tänkt sig från början. När jag ibland kikar över axeln, så upptäcker jag att de upplevelser jag har haft i det förgångna hjälper mig i den framtid som snabbt flyr in i nutid innan också det blir dåtid. Det har funnits gånger då jag undrat varför saker och ting händer just mig och även begråtit sakernas tillstånd.

Nyss fyllda fem landade jag i ett land som låg på andra sidan jordklotet från det land jag föddes och tillbringade mina första år i. En upplevelse som färgat mig i hela mitt liv. Paradoxen är att den upplevelsen förstärkte den otrygghet för livet som föddes med att min biologiska mammas dog från mig. Samtidigt har den gett mig förutsättningar att klara av när livet gungar och det blåser hårt. Erfarenheten har lärt mig att hur jobbigt eller hemskt det känns, så kommer man ut på andra sidan, både stärkt och med en erfarenhet rikare.

All förändring har mer eller mindre en viss mängd av smärta. Det handlar inte så mycket om hur ont det känns just när det händer. Det som det handlar om är hur jag låter erfarenheterna lära mig och vad för människa jag vill vara i det långa loppet. Att se möjligheter när det känns som om vägen tar slut, att resa sig upp när det känns som om benen slagits undan och att fortsätta leta efter tron när hoppet tar slut. Det är det som den där kalla januaridagen på Arlanda lärt mig. Livet är rikt för den som vågar låta sig berikas, men man ska komma ihåg att den inte ger en några löften på att vara varken bekväm eller utan problem.

Min barndom här i Sverige tillsammans med mina underbara föräldrar som en gång bestämde sig för att ta ansvaret för den där lilla flickan som jag en gång var, har varit förutsättningen för att jag idag är den människa jag är. I slutet av september var jag genom mitt engagemang i Hem och Skola på Nordisk Kommités konferens i Oslo. Där fick vi möjlighet att ta del av senaste forskning när det gäller barn och skolfrågor. Där berättade Norska Unicef om sitt projekt "Den ene" som handlade om hur barn överlever traumatiska barndomsupplevelser pga. en vuxen som ser dem. För mig har mina föräldrar här i Sverige varit de personerna för mig.

Just nu befinner sig jag och de andra engagerade och fantastiska människorna i Riksförbundet Hem och Skolas styrelse i rejält blåsväder. Den styrelse som finns idag tillträdde i Maj och många av oss är helt nya och har nygligen engagerat oss på riksnivå. Vårt uppdrag av både valberedning och de övriga medlemmarna på den årsstämma vi har i Maj var tydlig och klar. Alla ville ha förnyelse och förändring. Vi i den nya styrelsen har tagit detta på allvar och har successivt kartlagt vad det är vi har fått i händerna och håller sakta men säkert på att ge frisk luft åt denna gamla organisation som fortfarande behövs.

När uppdrag granskning visade sitt intresse för oss var vi inte sena med att öppna dörren. Den feedback vi fått via mail och telefonsamtal vittnar om att vi inte gjorde så bra ifrån oss i media, och det är ju helt förståeligt med tanke på att ingen av oss har så mycket mediavana. Det jag tycker är tråkigt är att vi inte fick möjlighet att också visa det vi gör, trots det bagaget som lämnats kvar åt oss från tidigare år och styrelser. Men som många påpekat så kanske man inte kan förvänta sig det, men jag beklagar det likväl. Jag inser att den här erfarenheten kommer att förändra mig i grunden.

När förändringen knackar på dörren har man olika alternativ. En av dom ställer dig framför valet om att våg vara självkritisk. Att våga se sina egna brister i ögonen och välja att ta tag i dom. Alternativet till detta är att enbart hitta fel hos andra och koncentrera sig på att hitta "fiender".

Ett annat alternativ är att gömma sig och försöka hitta skydd. En god vän sände mig en uppmuntrande kommentar på facebook för att visa sitt stöd för mig och mina ambitioner som hon vet att jag har. Den löd så här: "När det blåser söker en del skydd, andra bygger väderkvarnar". Jag tror på väderkvarnar. Att låta sig nedslås hjälper ingen av oss.

I kombination av att självkritiskt granska sig själv och lära sig av sina misstag och erfarenheter och samtidigt se möjligheterna och att inte låta sig nedslås tror jag är en bra kombination. Den här erfarenheten har lärt mig mer ödmjukhet. Det finns fler sidor av ett mynt än två. Det är många i de mail vi får och de telefonsamtal som följer som skriker efter att huvuden ska rulla.

Jag tror inte på sånt. Ingen är fullkomlig och att förvänta sig det är att fördöma sig själv till perfektionens land. Att bygga trovärdighet genom att slakta andra är att göra det enkelt för sig. Det är som någon påpekade i några mail att vi som nya har skyldighet att ta reda på sakernas tillstånd innan man tar sig an något. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få männsikor som engagera sig eller vågar göra det om man ska ansvara för allt som hänt innan man gör något. Då får vi ett samhälle av människor som hellre skyddar sig än bygger väderkvarnar.

Ibland måste man kasta loss och tro att det går att förändra, det är det vi nya i styrelsen har gjort. Jag och många andra med mig såg att det fanns saker att ta tag i och vågade ta steget för att vara en del av den kraft som är med och förändrar och städa upp i det som andra brådstörtat lämnar efter sig. Jag kanske är naiv tillsammans med de andra, men jag tänker att det är bättre att vara lite naiv och våga handla än att inte göra något och peka finger åt dom som vågar. En erfarenhet jag fått och som jag tänker ta med mig är att trots att kritiken är hård och ibland meningslös i form av okvädningsord, så hjälper det mig att se saker från fler håll.

Jag är oerhört tacksam till alla de som mailat in sina synpunkter eller ringt, för det vittnar om att man någonstans vill ha en förklaring och att man är beredd att lyssna. Det är mer konstruktivt än att bli dömd i förväg utan att ha blivit lyssnad på. En sak är säkert, jag kommer inte att kunna se rubriker i tidningarna, lyssna på radioprogram eller se på TV utan att ställa mig frågan vems syfte som driver frågan. Min tilltro till media har blivit rejält stukat och det handlar inte om att jag eller andra med mig inte törs bli granskade.

En gång närde jag journalistdrömmar, men de blev aldrig verklighet av det och jag har ofta ställt mig frågan varför,eftersom jag gillar att både skriva och sträva efter kunskap. Idag har jag fått svar på varför jag inte tog steget. Jag är alldelels för nyfiken för att se världen i svart och vitt. Detta är inte en kritik till hela journalistkåren, för det finns så många duktiga journlister som gör ett bra jobb. Jag tänker att till syvende och sist behöver vi alla ha mat på bordet och att det då är lätt att sälja sig till den förenklade världen.

Detta har jag skrivit som svar till de av mina vänner som skriver och undrar. Förlåt för att jag inte personligen svarar, men jag har skrivit så många mail till människor jag inte känner och just nu är ni dem som har störst förståelse för att jag inte kan ge er det jag skulle vilja. Tack för att ni bryr er om mig och förstår vem jag är och det jag kämpar för, trots mediabilden. Kram Erica