Något jag tänker på med jämna mellanrum är det här hur vi ser på varandra. När ser vi varandra och när är andra statister i våra liv? När jag var inne på Facebook häromdagen var det någon som ställde frågan huruvida vänner på facebook skilde sig från "riktiga" vänner. När jag var yngre var jag väldigt bestämd ved att avgränsa vänner i olika grupper som "riktiga" vänner, bekanta etc. Jag funderar mer idag på Vänner i ett vidare begrepp. En fundering jag har är varför detta är så viktigt för oss, denna avgränsning.
Är det så att vi gör oss viktigare genom att göra andra viktiga? Eller är det så att vi vill ha våra avgränsningar för att göra det tydligt för oss vad som är känt och okänt? För en sak har jag lagt märke till både hos mig själv och andra att det okända skrämmer skiten ur oss. En vän är för mig någon jag tycker mycket om och som berikar mig och där jag får tillfälle att berika någon annan. MAO där vi ser varandra. Vi behöver sånt, vi människor, att bli sedda och bekräftade. Det finns en del som raljerar över det här, men det är viktigt.
Självklart finns de sådana människor som kommer oss närmare, som berör oss mer än andra. Jag har bara inte samma behov av att markera det. Jag älskar och dom som betyder något ger jag den feedbacken. De är välkomna att älska eller tycka om tillbaka. Vi vet att det inte alltid är så, att vår känsla är bekräftad tillbaka och det är livet villkor. Ibland klickar vi och ibland uteblir känslan av samhörighet. Men min erfarenhet är att är man tillräckligt uppmärksam så hittar man enastående människor som passer genom ens liv. En del lyckas man etablera kontakt med och andra inte.
Frågan är bara på vems villkor? Måste villkoren vara dom jag ställer eller är det en ömsesidig utbyte där man under resans gång ser vad om gick hem eller inte? Vill vi vara jämbördiga med andra eller är det viktigare att ha statister som applåderar våra liv? Jag följer ett antal bloggar, väldigt många har jag insett. En del av dom skriver mycket om det här med sociala medier och betydelsen av det. Det jag inser är att vi alla ställer oss rätt olika till detta med social. Vad innebär det? Är det att andra är mottagare av våra tankar, idéer och infall eller är det ett samtal som sker? När anser vi att samtalet äger rum och på vilket sätt?
På facebook blir det väldigt tydligt. Med en del har man kontakt som flödar emellan. Det tas emot och ges tillbaka. Med många är det istället en ensidig kommunikation. De skriver en status, någon ger respons och möte uteblir. Så inser jag att även om personen inte menar det så blir jag och andra statister i ett flöde av deras åsikter och tankar. Utbytet uteblir. Detta facinerar mig väldigt mycket. Så plötsligt häromdagen insåg jag när jag skulle svara någon annan att så är det ju i livet för övrigt också.
Det är egentligen väldigt få som är bra på det här med gensvar och dialog. Jag själv är jag både bra och sämre på det under perioder. Men det är ett intressant fenomen. Det mest givande är när det sker ett utbyte. När någon ger feeback, någon som är beredd att också ha dialog istället för monolog med enstaka kommentarer.
Det kända får inte enbart bli det jag känner till, alltså mina tankar och funderingar enbart. För att jaget ska bli till och växa krävs också ett utbyte, där man är beredd att låta andra bli deltagare genom att betala med feedback, inte ha gratis produktion med enbart statister. Det blir fattigt.
6 kommentarer:
Ett problem jag har med facebook är människor som lämnar en kommentar och därmed lämnar konversationen. Människor som inte vill/kan/orkar delta i en diskussion. Ställer jag en motfråga så vill jag ha ett svar tillbaka. Men det är ofta det svaret uteblir och därför har jag slutat diskutera på exemplet facebook.
Ja, det är klart lättare att "smita".
Vi använder alla kanske facebook på lite olika sätt och har olika syften...själv är jag allmänt förskiktig med att uttrycka mina inre känslor där, där det finns många som jag i vanliga fall inte skulle dela sånt med. Resultatet blir då en aning ytligt, men så vill jag ha det, lite "istället för fika bordet på jobbet". Men visst är det kul med feedback på sånt man själv kommenterat! Det får jag bli bättre på. En gång kom in lite ofrivilligt i en debatt om kinas politik, och jag upplevde det jobbigt, för det var inte min mening, och inet särskilt genomtänkta argument. Tonen blev rätt hård från en väns vän som jag inte känner. Efter det är jag ganska försiktig med såna kommentarer.
Den skrivna texten gör också saker och ting "hårdare" än vad man oftas menar tror jag. Text är så avskalat från gester och mimik. Kroppsspråket fattas. SEdan tror jag att alla har olika förhållningssätt när det gäller FB. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att det skiljer sig inte så värst mycket från livet i övrigt. Vi är lika olika där som här eller i livet.
Ja, visst är vi olika...och det är kul! Nån sa att det man säger i ord bara är några ynka procent av vad man säger med tonfall och med kroppen.
lasa hela bloggen, ganska bra
Skicka en kommentar