Idag har jag haft en helt underbar dag, med vindar av minnen från min barndom. Min man är svamptokig. Ögonen lyser och det kliar i hela honom när svampsäsongen börjar (Då pratar vi främst om kantareller eller trattisar). Men jag älskar jordgubbar, hallon och blåbär! Idag har vi spenderat hela dagen i Svartedalen (norr om Kungälv) tillsammans med mina föräldrar och plockat blåbär. Då pratar vi om fina, stora och goda blåbär :-)
Vi plockade 8,3 liter blåbär och min mamma ca fyra till. Dryga tolv liter blåbär idag och det var nästan omöjligt att slita sig. Varje gång man skulle ta paus för mat och bad, så tog det minst en timme att komma loss från blåbären. För efter ett tag så ser man varenda blåbär som man vill ha med hem till frysen. Jag är så nöjd så nöjd idag och hamstern i mig är lycklig som få. Tänkt att i höst och vintermörkret få njuta av paj eller annat gott med blåbär och minnas sommarens underbara dagar.
Att få minnas alla goa bad, underbara vänner man gjort roliga äventyr med och stunder med dom man älskar som man får ytterligare minnen och erfarenheter med. På väg hem satt jag och höll min elvaåriga Johan i handen. Han hade spräckt läppen lite när han lekte och vi satt och pratade om både ditt och datt. Plötsligt vände jag snabbt på huvudet och skulle peka ut en sak. Då hände det där som bara händer ibland.
Tiden stod still en mikrosekund, som ibland känns som en evighet. Plötsligt blev det synligt vad han vuxit under sommaren. Hur ansiktes form ändrats under året och att han skjutit i höjden och kroppen förändrats. Han hade blivit större. Jag kände hur jag fick ont i magen, samtidigt som en moderlig stolthet bubblade upp. Min lille kille håller på att växa ifrån mig. Det var med skräckblandad förtjusning som jag kunde konstatera att dagarna då han vill hålla mig i handen är räknade.
En bit håller jag på att förlora. En annan bit håller på att växa fram och ta form för att bli något annat, en tjuvkik på hur det en gång kan bli. Att få umgås med en vuxen Johan, en vuxen son. Det är lite spännande det också, att då få uppleva resultatet av alla barna åren, plus det som han själv kommer att lägga till som vuxen. Någonstans idag insåg jag att äventyret med ens barn slutar inte bara för att de en gång ska bli vuxna. Äventyret kan bli något annat och ännu mer spännande om jag kommer att vara villig att släppa den biten av föräldrarskapet som handlar om förälder till ett litet barn.
Men en så länge är han fortfarande liten och jag har fortfarande något att säga till om :-)
När jag ser min mamma hukandes över blåbärsriset och ivrigt plocka det blå guldet, ryms jag plötsligt av värme för min lilla mamma. Tänk idag plockade hon blåbärsris till min dotter för att hon skulle ha att äta på. Precis som hon gjorde till mig när jag var liten. Det var som att få ett litet déja vu och glada minnen av blåbärsplock som barn. Idag slapp min far dock att plocka, han var en ypperlig barnvakt istället till en glad och nöjd Celia som fick ha roligt med morfar.
En härlig dag fylld med sommar!
Vi plockade 8,3 liter blåbär och min mamma ca fyra till. Dryga tolv liter blåbär idag och det var nästan omöjligt att slita sig. Varje gång man skulle ta paus för mat och bad, så tog det minst en timme att komma loss från blåbären. För efter ett tag så ser man varenda blåbär som man vill ha med hem till frysen. Jag är så nöjd så nöjd idag och hamstern i mig är lycklig som få. Tänkt att i höst och vintermörkret få njuta av paj eller annat gott med blåbär och minnas sommarens underbara dagar.
Att få minnas alla goa bad, underbara vänner man gjort roliga äventyr med och stunder med dom man älskar som man får ytterligare minnen och erfarenheter med. På väg hem satt jag och höll min elvaåriga Johan i handen. Han hade spräckt läppen lite när han lekte och vi satt och pratade om både ditt och datt. Plötsligt vände jag snabbt på huvudet och skulle peka ut en sak. Då hände det där som bara händer ibland.
Tiden stod still en mikrosekund, som ibland känns som en evighet. Plötsligt blev det synligt vad han vuxit under sommaren. Hur ansiktes form ändrats under året och att han skjutit i höjden och kroppen förändrats. Han hade blivit större. Jag kände hur jag fick ont i magen, samtidigt som en moderlig stolthet bubblade upp. Min lille kille håller på att växa ifrån mig. Det var med skräckblandad förtjusning som jag kunde konstatera att dagarna då han vill hålla mig i handen är räknade.
En bit håller jag på att förlora. En annan bit håller på att växa fram och ta form för att bli något annat, en tjuvkik på hur det en gång kan bli. Att få umgås med en vuxen Johan, en vuxen son. Det är lite spännande det också, att då få uppleva resultatet av alla barna åren, plus det som han själv kommer att lägga till som vuxen. Någonstans idag insåg jag att äventyret med ens barn slutar inte bara för att de en gång ska bli vuxna. Äventyret kan bli något annat och ännu mer spännande om jag kommer att vara villig att släppa den biten av föräldrarskapet som handlar om förälder till ett litet barn.
Men en så länge är han fortfarande liten och jag har fortfarande något att säga till om :-)
När jag ser min mamma hukandes över blåbärsriset och ivrigt plocka det blå guldet, ryms jag plötsligt av värme för min lilla mamma. Tänk idag plockade hon blåbärsris till min dotter för att hon skulle ha att äta på. Precis som hon gjorde till mig när jag var liten. Det var som att få ett litet déja vu och glada minnen av blåbärsplock som barn. Idag slapp min far dock att plocka, han var en ypperlig barnvakt istället till en glad och nöjd Celia som fick ha roligt med morfar.
En härlig dag fylld med sommar!
2 kommentarer:
Förtrollat! /Kram PA
Det där med att barn växer upp och blir vuxna är på gott och ont :-D.
Skicka en kommentar