Doften av vår

Mitt öga fröjdades

av utslagna vitsippor i en glänta idag.

Så magiskt varje år och så njutningsbara.

Doften säger jag bara,

den doften kan jag drömma om när vintern börjar bli seg

och längtan efter våren spritter i själen.

Doften av vår kittlar själen

Vita skira blad som försiktigt tittar fram

och förminner om sol och värme

Att vandra fram, kan ibland handla om att gå tillbaka

Jag älskar att befinna mig i vattnet. Framförallt under sommarmåndaderna anstränger jag mig för att ta mig ut till havet eller sjöarna. Att få sänka ner mig i vattnets mjuka omfamning ger mig en frihetskänsla som är obeskrivlig.

Precis som när jag var barn, älskar jag att dyka eller ha huvudet under vattnet. Ibland när man är under ytan så kan man inte alltid säga vad som är upp eller ner. Så upplever jag att livet är ibland. Det som ibland upplevs som att gå framåt kan vid vissa tillfällen vara att gå bakåt.

Att gå tillbaka kan ibland handla om att börja gå framåt. En strimma av ljus kan vara så paradoxal som jag upplever den bild jag tog en tidig januarimorgon. Ett ljus som också kan innehålla en viss mängd av smärta.

När man en gång varit i mörker och tar sig därifrån, kan resan mot ljuset vara den mer smärtsamma delen av en resa. Att gå tillbaka mot ljuset, eller ens egen fulla kraft, kan bli oerhört smärsamt för att man börja känna igen. Känslorna blir verkliga igen.

Verkligheten blir åter känslosam. Sen när helvetespassagen är över, känns det så overkligt att man ens befunnit sig där. Livet ses återigen genom harmonins och glädjens glasögon. Det är som en islossning, lika dramatiskt. Obeskrivligt.

Att få uppleva den genom en vän, har berikat mig. Du fina vän har fått mig att upptäcka saker om mig som jag tidigare inte sett. Att få uppleva den smärta jag ofta besökt genom någon annan har gett mig nya verktyg. Så Tack fina Du för din tillit och kärlek.

Jag älskar dig min vän!

Min Julkalender- Dag Två. Fröken Ulla

Min första fröken i skolan hette Ulla. Jag minns henne än idag. Hon hade en enastående förmåga att se till varje barn. Ibland möter man de där människorna, som med sin inlevelseförmåga, omtänksamhet och kärlek för sitt uppdrag utmärker sig från mängden. Ulla var (och är säkerligen fortfarande) en sådan person. Jag hade henne fram till tredje klass och efter det skickade vi alltid julbrev till varandra fram till att jag var runt tjugoårs åldern. Ulla är en av de personer i mitt liv som gjort skillnad och som fick mig att tro att jag kunde. För det hon gav mig under mina tre första år i skolan är jag henne evig tacksam. Hur är det med er, har ni minne av en lärare som gjort skillnad i era liv?

Min Julkalender 2010- Dag Ett

Jag älskar jukalendrar. Det finns en barnslig längtan i julen som blommar upp i mig. Jag blir barnsligare än mina egna barn. Jag gläds barnsligt nog åt julens alla förberedelser och hemlighetsmakerier. Idag har jag i all hast gjort i ordning årets julkalender till våra barn. I år blir det en mager historia jämfört med tidigare år. Normalt har de varsin handbroderad historia och det blir vansinnigt mycket paket. Jag älskar att fixa det och gör normalt det.

I år känner jag mig mer som en blekt disktrasa och jag försöker dessutom tvinga min kropp att bli frisk tills imorgon. Det går så där kan jag ju meddela. I år får de dela på en turas om var tredje dag. De stora killarna och jag har kommit överens om att vi gör det enkelt och så satsar vi på något större några dagar. Vi testar i år och ser hur det blir.

Juldagen är min födelsedag. I år fyller jag dessutom jämnt, så för att fira detta ska jag använda varje dag till att dela med mig av 24 personer som gjort skillnad i mitt liv. Jag börjar med en av mammorna. Moder Svea. Oerhört tacksam för detta avlånga land som är mig kärt ända in i hjärteroten. Årstidernas växling, sjöarna, skogarna, havet och fjällen. En kärlek som aldrig dör.



Vändpunkter och språngbrädor

Det känns som om någon kastat ut mig i någon form av ofrivillig forsrämning. Jag tillsammans med andra står i något som vi inte har varit med och skapat. Människor som skulle kunna ta ansvar för det som hänt, som skyller i från sig istället för att ansvarsfullt kliva in och stå ansvariga för det som vi nu försöker få rätsida på. Det krävs mod och självinsikt att se sina misstag. Misstag kan alla göra, men få vågar ta ansvar för dom och se att även om intentionerna var goda så kan det bli så fel. Om det vill sig illa katastrofalt fel.

Jag har inte orkat blogga, inte orkat vara på facebook och inte orkat prata med mina vänner. För första gången var jag inne och kikade på några av mina favoritbloggar och blev så berörd. Det fick mig att tänka på vändpunkter i livet. Ibland fattar man inte att de var viktiga vändpunkter förrens långt senare. De där vändpunkterna som på de mest avgörande sättet gör skillnad i ens liv. Ett annat ord kan också vara språngbrädor.

Punkter i livet där man vänder från destruktivt till mer konstruktivt. Språngbrädor till något nytt.

Offentligheten och ansvaret för den

Det är så märkligt hur livet skiftar och hur fort det går från en punkt till en annan. Ibland så fort att medvetandet inte riktigt hänger med. Jag fyller snart fyrtio och jag har föreställt mig att jag har bra kläm på saker och ting. I de senaste händelserna inser jag att så inte är fallet. Att livet är skörare och mer överraskande än vad man kan föreställa sig. Jag tror att livet är rikt för den som vågar låta sig berikas. Rikt, men inte alltid lätt.

Offentlighet. Ett ord jag aldrig behövt att förhålla mig till. Min senaste erfarenhet har gjort att jag imponeras av alla de människor som vågar sig ut i en offentlighet. I offentligheten får man klä skott för allt möjligt, även sånt som är utanför ens egen påverkansmöjlighet. Människor projicerar allt möjligt på en och det privata blir som en suddig fläck i bakgrunden. När jag läser om Mona Sahlins avgång, tänker jag att hon och alla andra politiker är otroligt modiga

En del pratar väldigt föraktfullt om alla dessa människor som dagligen lägger ner oerhörd möda för jobba för allas vårt samhälle. Våra politiker. Vi kanske inte alltid är överens med de olika politikerna om hur saker och ting ska göras, men det vore korkat att inte förstå att de gör det arbetet som många av oss varken orkar eller tror oss inte ha förmåga till.

Offentlighet är inte som jag trodde, enbart vår rätt att få reda på saker. Offentlighet handlar också om var och en av oss och vårt ansvar att bidra. Det är lätt att håna och tycka till om alla de som vågar satsa sitt engagemang och energi på något. Det vi borde göra är att granska oss själva och fråga oss om det ansvar vi alla bär i det offentliga rummet.

Jag tänkte dela med mig lite om de tankar som väckts i mig den senaste tiden. En ny Erica har fötts. Jag tror inte längre på att alla människor har goda intentioner. En stor skepsis för media och för journalistiken, som har en makt de inte tar ansvar för. Vi ställer oerhörda krav på våra politiker och makthavare. När ska vi börja ställa krav på den tredje makten, media som inte har den interna granskning man förväntar sig av andra.  

Hur tänker du kring offentlighet och media?