Vänskap

”Det är sorgligt att inte bli älskad, men det är mycket sorgligare att inte kunna älska” Miguel De Unamuno

Häromdagen såg jag en FB uppdatering av en vän som tog upp frågan om vänskap. Frågeställningarna var bl.a. om vad som gör att vi låter vänskap rinna ut i sanden och vad som gör att vi upprätthåller den. Jag har gått och funderat på hur jag ska kommentera som jag sade att jag skulle göra och insåg att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet. Ett aldrig sinande ämne och som tangerar så många delar oss som människor. 

Jag tänker på att det handlar i mångt och mycket om vår förmåga att älska och låta oss bli älskade. Rollo May skriver i sin bok ”Frihet och öde (Natur och Kultur) i sitt kapitel om falska vägar till frihet (s.129-139) om berättelsen om Narkissos och Echo. Han skriver om Narcissismen och vår tids upphöjelse av självet, oberoendet och självkärleken. Han menar på att det som kallas kärlek till andra och ”självkärlek” är två skilda ting. 

Han menar på att fastän det är sant att vi endast kan älska andra genom att älska oss själva, så vill han genom berättelsen om Narkissos och Echo poängtera att vår föreställning om att förmågan att älska sig själv inte automatiskt ger oss förmågan att älska andra. En mening får mig att dra andan och det är det här att många människor använder självkärleken som substitut för den betydligt mer kärvande kärleken till andra. För kärlek är krävande och vänskap är en form av kärlek.

Det är till detta jag vill komma för att förklara mina egna tankar. Jag har gett det här med kärlek och vänskap oerhört mycket tid och funderingar. Vi lever i en tid då vi blir matade med böcker och filmer som får oss att tro att kärleken är något som ”händer” eller är självklar i den bemärkelsen att det är en känsla mer än ett medvetet val. Det låter inte så romantiskt och skimrande att hänvisa till att kärlek faktiskt kräver något av oss. Vi vill bara att det ska vara ett kvitto på hur fantastiska och älskvärda vi är. 

Jag tror att kärleken är något som kräver medvetenhet, vilja och ansträngning från vår sida, precis som med vänskapen. Jag upplever att det är mer vanligt att få beskrivningar om förlorad vänskap utifrån den andre människans brister och mycket mer sällan utifrån insikten över vad man själv inte förmår. För några år sedan såg jag ett program om unga kvinnor strax innan trettio och deras relation till ”den rätte”, kärleken i livet och stressen över att bilda familj innan man blev för lastgammal.

Det som blev så tydligt var den ständiga önskelistan över vad ”den andre” skulle besitta för egenskaper och hur ”den andre” skulle uppfylla förväntningar om den goda relationen. De blev så uppenbart hur skevt det blev. Därför att relationer handlar inte om att få behov eller begär tillgodosedda. Relationer handlar om vår förmåga att se varandra, älska och älskas. För vänskap är för mig en alldeles egen kärlekshistoria som visserligen skiljer sig mycket från den romantiska kärlekshistorien, men ändå har likheter.

Det var som Anders, min FB vän konstaterade i tråden som blev av hans frågeställningar, att man kanske ska fråga sig om man är lika villig att vara en vän som att vilja ha en vän. Är vi beredda på vad det kräver av oss? Jag konstaterar att vi kanske ska fråga oss det kanske är så att vi får de relationer i våra liv som vi förtjänar. Förtjänar i den bemärkelsen vad vi är beredda att offra och beredda att investera av oss själva i en annan. 

Jag har alltid trott att det är stor skillnad på intimitet och intensitet. Intimitet i relationer (och då pratar jag inte sex här) kräver mer av oss än intensitet. Intensitet handlar mer om berusningen av oss själva som vi får av andra människors bekräftelse. Intimitet handlar ur mitt perspektiv om vår förmåga att se en annan människa såsom hon är och acceptera det vi ser.