Att tro på det som är bättre

Jag står uppe på en höjd, varm och svettig. En svag bris leker genom mitt hår när jag blickar framåt och ser ett kuperat landskap med snöbeklädda bergstoppar. Jag förstår att jag ska nå de där topparna och att det bitvis kommer att bli jobbigt, likväl som ett äventyr. Jag vänder mig om och ser ett liknande landskap. En insikt slår mig att de topparna bakom mig är berg jag redan bestigit. En känsla av lugn infinner sig i mig av vetskapen att det finns svårigheter jag övervunnit. Med beslutsamhet vänder jag mig och vandrar mot landskapet jag först såg, med både skräckblandand tillförsikt och nyfikenhet.

En del kan berätta om livfulla drömmar, fulla av symbolik eller bara väldigt knasiga. Jag har aldrig lyckats så bra med att komma ihåg mina drömmar. När jag vaknar så kan spår av känslor finnas kvar, men sällan jag kommer ihåg dem och sällan jag kan återberätta. Några få gånger i livet har det hänt att jag kommer ihåg och dessa få dyrgripar finns fortfarande bevarade i minnesbanken. Inledningen är en av de drömmar jag kommer ihåg. En dröm jag drömde när jag var strax över tjugo och hade en mycket jobbig tonår en bra bit bakom mig.

Den här drömmen vittnar också om det som har varit en av mina styrkor. I det jag har varit målmedveten med, har jag också ofta fått resultat jag strävat efter. Trygghet, familj och relationer är saker jag varit synnerligen målmedveten med. Med tanke på det bagage jag haft, så är jag väldigt tillfreds med det som blev. Av en människa som har tillitsproblem och varken litat på livet, kärleken eller den egna förmågan, är ett äktenskap som räddats från skilsmässa, tre barn och underbara vänner inte fy skam. Det har varit en resa i att se och glädjas åt mina förmågor, kämpa med saker som inte riktigt vill ta form och också en resa i att förlora drömmar.

En resa i att som människa desillusioneras, tappa tron på sig själv och sina förmågor, andra människor och det goda i livet. En smärtsam resa som ännu inte nått sitt slut. Jag skulle vilja luta mig mot någon teori eller någon förklaring som skulle göra mitt liv begripligt och utan skam och skuld. Om det fanns ett botemedel mot förlorade liv, så skulle jag möta det med öppna armar. Förlorat liv säger ni och tycker antagligen att jag är både dramatisk och/eller för hård. En människas liv är inte endimensionellt, utan mer komplex än så. I stora delar av mitt liv är jag mer än nöjd. Det bästa jag någonsin medverkat i är tillblivelsen av mina tre underbara barn och den resa jag gjort och gör tillsammans med dem och deras far. En spännande, fantastisk och utmanande resa som är obeskrivlig.

Men i mycket finns också förlorat liv. Jag tänker att det alltid finns förluster i människors liv, i stort som smått och att det på något sätt hör till. För en del är förlusterna hanterbara och för andra är förlusterna svårare att leva med. Vi är olika. Vi har olika erfarenheter och kan aldrig bedöma hur det är för någon annan. Vi kan egentligen bara bedöma oss själva och våra egna liv. Egentligen oerhört enkelt, men svårt eftersom det kräver att vi ser oss själva i vitögat. Jag tror att svårigheten ligger i att se och upptäcka vilka vi är, bortanför den bild vi vill ha av oss själva och trots detta respektera och tycka om oss själva. För mig har de senaste fyra åren (egentligen hela mitt vuxna liv)  inneburit en resa i att acceptera mig för den jag är, sätta ett hjärta kring det och börja resan med att uppskatta den jag blivit efter alla år, erfarenheter och krasade drömmar.

Något som varit med mig, så länge jag kan minnas, är att alltid tro på att saker och ting kan bli bättre. Jag vet att jag tidigt formulerat denna tanke. Ett minne jag har är när jag är liten, står på en gård vid en vattenpump och fryser och talar till mig själv. ”En dag ska jag ha det bättre, mycket bättre än så här”. Jag kom till Sverige när jag nyss fyllt fem (kom januari -76 och jag fyller på juldagen) och denna minnesbild är från Korea, i det land jag föddes i. Jag minns känslan av den tanken. Så här som den 41 åring jag är, blir jag oerhört fascinerad över att jag verkligen också trodde att detta var möjligt. Nu med perspektiv kan jag ju se att det verkligen blev så. Det blev oerhört mycket bättre. Den känslan har jag mer eller mindre tagit med mig genom hela livet.

 Även i de mörkaste stunder har det alltid funnits en glimt av tro på något bättre. Jag kan se att just den förmågan har varit min räddning och ett stort stöd genom livet. Erfarenheten av att det alltid blivit bättre har också fått mig att förvänta mig att det blir så. Jag kan och har kunnat stå ut med både mycket och länge bara för att jag inuti mig vetat om att förr eller senare så vänder skutan och saker utkristalliserar sig till något bättre. De senaste 4½ åren har varit en kamp för mig. Min egen sagan om ringen trilogi i mitt inre helvete. Resan dit och hem igen skulle min historia kunna heta. Jag är inte hemma ännu, men jag är på mycket god väg och det tröstar mig enormt mycket.