Oberördhet

Jag var med om en lustig sak i går eftermiddag. Träffade en människa där ”igenkänningsfaktorn” började signalera och det visade sig vara någon programledare för Bingolotto som jag aldrig tittar på. Ser inte mycket på TV överhuvudtaget och när jag gör det, så är de få och utvalda program.

 

Min kommentar var ungefär i stil med: "Vänta nu, du känns så bekant, var har vi träffats?" Han tyckte jag skulle lyssna mer på radion. Det klickade inte alls för mig och jag kunde inte alls placera varifrån jag sett honom. De som var med mig hade väldigt roligt åt mig :-D och tonåringarna som var med tyckte i vanlig ordning att jag var rätt pinsam. (Jag har förstått att allt man gör som inte faller inom ramen för en tonårings erfarenhet är pinsamt).

 

Han blev rätt irriterad och det tycker jag kan vara helt förståeligt, eftersom han säkert ofta får vara med om detta. Jag blev också rätt irriterad. Inte för att han inte ville svara, utan för att jag har erfarenhet av snyggare bemötande. Jag har varit engagerad i många olika sammanhang och träffat ett stort flöde av människor från vitt skilda delar av samhället. Det händer ofta att jag möter människor från olika delar av mitt liv och där jag inte omedelbart kan placera dem.

 

Jag tycker det är roligare att komma ihåg än att låtsas att jag inte känner igen. Jag vet av erfarenhet att de allra flesta avstår från att ta reda på istället för att ge sig själva en möjlighet och fråga. För mig har detta inneburit många roliga minnen och ibland också återförening på FB som är ett smidigt sätt att se om det finns något vi fortfarande kan berika varandra med. Jag personligen tror att man kommer längre med vänlighet.

 

Eftersom min pappa är präst och under större delen av min uppväxt, var han dessutom präst i Metodistkyrkan som visserligen är stor utomlands, men var när den fanns i Sverige inte så stor, vilket gjorde att de flesta hade koll på varandra. Som dotter till prästen, visste oftast fler människor vem jag var än vad jag visste vilka de var. Jag har barndomsvänner som själva är prästbarn och som hade och har superkoll på människorna. Jag hade varken då eller nu koll på det kyrkliga folket.

Många är de gånger jag fått möta människor som tycker att jag borde veta vilka de är, som tycker att de känner mig för att de känner prästen (min far). Jag har också fått möta människor som tror att jag är någon annan, för att de inte har begåvningen att skilja den ena ”asiaten” från den andra. Alltid, har jag låtsas som ingenting. Jag ler och frågar vilka de är eller säger att ”nej tyvärr det är inte jag”. Därför att människor inte väljer att göra detta för att irritera mig eller för att göra min dag jobbigare.

 

Människor gör detta i en god intention och för att försöka vara sociala. Det hör till mänskligt beteende. Det är i vårt socialt konstruerade tillvaro av idag, då tonåren räcker från prepubertala år till långt in i medelåldern, som vi fått för oss att ignorans är något fint eller ett bevis på vår oberördhet (som motsägelsefullt visar sig i statistiken av sålda skvallertidingar). Jag har väldigt svårt för människor som gett sig in i strålkastarljuset och gör stor affär av att någon känner igen dem. Men stor affär menar jag att man tycker att folk borde känna igen en och hålla käften om det.

 

Hade det bara varit jag hade jag nog noterat, konstaterat och ryckt på axlarna. Men det som får mig att inför er tänka och filosofera högt, är att jag hade min ena son med mig. Som förälder vill jag prata om detta, för att jag vill att han ska få en annan vinkel på händelsen. Jag vill att min son ska växa upp som en klok, vänlig och eftertänksam människa. Jag vill inte att hans ska vara så uppfylld av sitt ego att han inte kan bjuda en annan medmänniska sitt överseende när han tröttnar på något.

 

För jag tror inte att man blir större än sin förmåga till att se världen och människorna i den med empati, vänlighet och att ibland räcka en hjälpande hand.