Jag minns min barndom i mina morföräldrars trädgård om somrarna. Jag växte upp i Västerås och var oftast på besök på västkusten just om sommaren. I skuggan av äppelträden åt vi lunch, fikade och bara umgicks. En lång promenad (tyckte jag då) till Sisjön för att ta oss ett dopp eller flera i den kalla källsjön. Jag minns hur jag och min jämnåriga kusin H, pratade om det här med ålder. Hur gamla vi tyckte att våra föräldrar och andra släktingar var. Hur vi kärleksfullt skrattade åt en del av våra äldra släktingars egenheter. Min mammas moster Margot (som inte hade egna barn) och hennes ständigt återkommande vana att svara i sin mans ställe även om det var honom man pratade med. Eller den kvinnliga delen på min mors sida som ser en ära i att alltid bjuda på fantastisk god mat och mycket mat. En sak var hundraprocentigt säkert. Man gick inte ifrån något kalas utan att vara mer än proppmätt.
Det är märkligt att själv röra sig närmer de där åldrarna som man då tyckte var uråldriga :-) och hur det blir så uppenbart att ålder inte har något med att göra hur man lämnar något. Utan att det snarare har att göra med att lägger till saker. Jag känner mig lika busig som jag gjorde som barn. Jag är lika äventyrslysten som jag var i övre tonåren. Lika nyfiken som jag alltid har varit. På ett märkligt sätt är jag också fortfarande hungrig på livet, även om jag och livet inte lyckats med att ha ett okomplicerad relation. Jag tänker ofta att det är anledningen att jag fortfarande finns kvar i livet, för att den där hungern alltid varit stark i mig. Överhuvudtaget är det inte komplikationsfritt att ha en nära relation till mig. Med livet har man ju ofrånkomligt en mycket nära och intim relation, som är oerhört svår att avsäga sig.
En hunger som jag alltid har ägt, är intresset och nyfikenheten för andra människor. Tidigt kom jag på det vi ser hos andra också kan lära oss ofantligt mycket om oss själva. Genom att upptäcka, uppleva och erfara tillsammans med andra, lär vi oss också hur vi ska leva våra egna liv. Jag försökte förklara detta för mina tonåriga pojkar redan när de var mindre. Jag försökte förklara detta genom att illustrera det utifrån något som vi kan ta på. Tänk dig att du står framför en spegel. Då ser du hur du "ser ut" (i den mån det nu går stillastående). Du ser ditt ansikte, ditt hår, din kroppsbyggnad etc, nästan så som andra ser dig. Att betrakta dig själv hur du ser ut inuti, i ditt väsen och i din själ är svårare.
För att kunna göra det krävas att du vågar släppa någon annan nära. Bara genom att iaktta sina egna reaktioner, sina tankar och framförallt känslor för andra eller situationer som uppkommit med andra kan man få en glimt om vem man är. För det mesta är det inget man funderar över, men ibland kan det vara oerhört smärtsamt att upptäcka vem man är. Bilden kanske inte riktigt stämmer överens med den önskan man har om vem man vill vara. Då finns det olika sätt att reagera. Ett sätt är att sörja det och se ifall det är något man tycker är värt att förändra. Om insatserna är värda det eventuella resultat det skulle kunna vara. Ett annat sätt är att överföra den besvikelsen till den andra eller de andra personerna.
Inom psykologin kallar man det för projektion tror jag. Det som är för smärtsamt att koppla samman med oss själva, låter vi andra bära. Detta tror jag de allra flesta av oss har varit med om, både som den som projicerar och att vara föremålet som får bära någon annans smärta eller skam. Min hunger har alltid varit en omåttlig nyfikenhet på andra, därför att andra människor bär så mycket kunskap, visdom och erfarenhet som en enda människa inte kan uppnå ensam under en livstid. Det ger också som en bonus mig chansen att se glimtar av mig själv då och då och förståelsen att vi alla till syvende och sist ändå är väldigt lika. Vi kanske inte alltid väljer att lösa saker och ting på samma sätt, men för övrigt är vi väldigt lika och på ett märkligt sätt hör vi samman genom osynliga band. En del vill kalla det kosmos, andra vill sätta religiösa förklaringar på det och en del vill kalla det ödet. Oavsett vad, så är det viktigt att förstå tror jag, att vi hör samman och att förståelsen om varandras likheter och olikheter är viktig för vår mänsklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar