Naturen, vår själs läkning

Väderprognosen gick från hällregn till mindre regn. Det blev soligt de första dagarna av tre, med vackra tussiga moln som sällskap.

Kanoting är perfekt när man har små barn. De får vara med och njuta av naturen och stillheten och äventyret. Uppskattat av alla våra tre barn. Nu har vi ju dessutom bara en mellan oss. Hon tittar, reflekterar, sjunger och ropar till de andra barnen i de andra kanoterna.

Bröderna bus försökte paddla tillsammans. Det är svårt när man både vill vara nära och långt borta från varandra.

Fina mannen

Siesta i kanotkaravaner mitt på vattnet.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är Sverige har fantastisk natur att tillgå och stor möjlighet genom vår allemansrätt/skyldighet.

Lägerelden, obligatorisk och så underskön!

Fantastiska vänner hade vi som sällskap ut på kanotäventyret. Det är som stenarna i vattnet. Jag hörde en historia en gång som handlade om tre präster som var ute i en båt för att fiska. Två äldre och en yngre. De satt rätt länge ute och metade så agnet de använde tog slut. Då reste sig en av de äldre prästerna upp gick in till stranden igen för att hämta mask. Den yngre prästen blev imponerad över den äldres tro som var så stark att han kunde gå på vattnet.

Samma procedur vid nästa påfyllning av agn. Den andre av de äldre gick också in till stranden och grävde upp mask. När det för tredje gången blev slut tänkte den yngre av prästerna att han minsann inte skulle vara sämre utan reste sig upp och klev ur båten. Han sjönk som en sten. De äldre tog tag i honom och drog upp honom i båten igen. Det är bra att ha en stark tro, men ännu bättre att veta vad stenarna i vattnet ligger säger den äldre till den yngre.

Så är det med livet också. Det är bra att ha tilltro till sig själv och sin förmåga, men utan vänner och tilliten till andra människor gör man livet jobbigare än vad det behöver vara. Vänskap är som de där stenarna i vattnet. Ibland finns  man där för varandra så att man inte sjunker, ibland berikar man varandra bara med sin blotta närvaro. Det är en ynnest att ha goda vänner att dela hela spektrat av livets beståndsdelar med. Ett privilegium. Sådana vänner har vi.

Vattnet färgas av guldigt rosa. Underart att simma i. Underbart att glida fram i en kanot.

Fiskekorten kom till användning. Det blev en brax.

Det är en ynnest att få leva i det här landet. Med denna natur och möjlighet att ta sig ut och njuta. En ynnest och möjhlighet vi får vara rädda om. Vi behöver bara snegla på våra gannländer så förstår vi att skillnaden är stor. Att tillgå badstränder eller badmöjligheter för allmänna bruk är tex i Norge så mycket vanskligare än i Sverige. Våra gemensamma tillgångar säljs ut, jag hoppas att vi aldrig kommer dithän att man låter enskilda intressen ta från oss möjligheten till allemansrätten. Det är en skatt vi ska vara rädda om.

Sommarens flyktiga dagar, källa till kraft

Vi har varit på besök i Medeltiden i fredags. På Bohus Fästning. Det var riktigt spännande. Speciellt eldshowen vid midnatt var både spektakulär och majestätiskt vacker. Den varma årstiden med försommar, sommar och brittsommar lockar till aktiviteter och utflykter. Det är nästsan så att vi skulle behöva semester efter semestern. Desutom har många av dagarna gått till nyfunna engagemang i Hem och Skola. Det här året som gick tog nästan musten ur vår familj.  För oss är somrarna en källa till att hämta kraft ur samvaro med goda vänner, familj och närgången kontakt med naturen. Det är det som ger oss kraft och liv till vinterns mörka och bistra tid. Därför ser jag fram emot att snart få bege mig ut på vindlande kanotleder.

Inre bilder del 2

Det här med inre bilder. Vad är det vi bär omkring och gör till sanningar i våra liv utan att relfektera över dom. Nu menar jag inte att Du inte relfekterar över det, men rent allmänt så har vi oftast lättare för att anamma saker för att vi är vana vid dom än för att vi egentligen har funderat över betydelsen eller hur de påverkar oss.

För mig är livet svårt ibland. Skulden över att det är så fastän mitt liv i stora delar är fantastiskt gör saken inte bättre. För livet är så fantastiskt att man borde njuta av det i stora bett och så glupskt man bara kan. Mitt liv är ett stort bevis på hur något som kunde ha blivit tragiskt och sorgligt faktiskt blev fantastiskt bra.

Jag förlorade föräldrar men fick nya, mina föräldrar fick ett barn och med mig barnbarn att ösa sina omsorger på. Jag har tak över huvudet, människor att älska, älskas av andra och berikats med fantastiska vänner. Jag har alla förutsättningar till ett bra liv. Det som krävs är att jag njuter och bejakar det som är mig givet.

Det är det som är så svårt. Inlednignen till det som är mest känt som Nelson Mandelas installationstal, men som egentligen är skrivet av Marianne Williamsson börjar så här: "Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest".

När vi borde njuta av oss själva och våra möjligheter med stora bett, så väljer vi hellre låta våra rädslor styra oss själva och våra liv. För det är enklare så. Som en förlängning av det hela, låter vi heller inte andra få växa och gud förbjude, gå  om oss. Sånt är både provocerande och förbjudet. För det påminner oss om vår egen potential som finns inom oss själva.

Den här inställningen finns inom de flesta områden. Det är helt ok att prata om det som ingen av får att funka. Vi tolererar att dela varandra sorger och misslyckanden, men har svårare att dela varandras framgångar och glädjen som andra har, när vi själva inte är där. Det verkar som om andras styrka, framgång och glädje inte fungerar som en sporre. Varför kan man undra.

Jag blev oerhört påmind om det efter att hört en sång som delades på en blogg.  (Jag hoppas att den bloggerska som jag lånat musiken ifrån som min inspiration inte känner sig träffad eller sårad. Jag fick bara så många tankar av texten). Jag själv älskar sången i fråga och känner mig hemma med den här formen av musik eftersom jag rört mig i kyrkliga miljöer under min uppväxt. Det som slog mig när jag lyssnade på texten var avsaknaden av att lyfta styrkan hos människor.

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest". Det är här vi behöver bli sedda och lyfta och ändå envisas kyrkan med att möta oss med det vi är mest bekväma i. Vi ges möjligheten förminska oss, genom att förstora det vi inte är bra på.

Det tror jag inte att det var Guds mening med oss. Att dela varndras sorger och misslyckanden är så mycket enklare än att dela vår styrka. Några kommer att invända med att vi får styrka genom att dela det som tynger oss. Det jag menar är att vi är sämre på att lyfta någon och bekräfta någon i hans eller hennes styrka när vi själva inte är där.

Jag vet, hela bibeln är full av texter där som handlar om att stå på de svagares sidor. För mig är det självklart. Men jag tror inte att det var Guds mening att vi skulle göra oss svagare för någon annans skull. "Att du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet" fortsätter texten från talet.

Men det är oftast det som händer. Jag läste en undersökning för länge sedan som man gjort på olika arbetsplatser. Där framkom det att ribban för det som var tillåtet i de allra största fallen utgick från de med lägst utbildning, minst kunniga och som inte stack ut på något sätt. Man skulle ju kunna tro att ribban skulle utgå från de mest kunniga, men så var alltså inte fallet.

På något sätt så blir vi provocerade av de som är bättre än oss, som dessutom utger sig för att vara det. Vi utmanas av de som är kunnigare än oss eller som på något sätt besitter något som vi själva inte har men skulle önska att vi hade. Istället för att sporras av varandra, väljer vi oftast att försöka trycka ner eller förminska den andre. Märkligt tycker jag.

"Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Den finns i var och en! Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra".

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi är födda för att manifestera Guds härlighet

som är inom oss. Den finns i var och en!

Inre bilder, är de våra?

Jag har har mycket på min "to do list" som känns som stora trösklar just nu. Framförallt så känner jag att huvudet är fullt av tankar som gärna vill ta form i en text, men jag har ingen större ro just nu för att formulera mig ordentligt. Men så är det en tanke som tränger sig på före alla de andra och som fått näring under loppet av några dagar.

Jag besökte en blogg där det fanns en sång om det här med tro och vad den innebär. Idag så såg jag en länk på facebook som någon lagt in hos en vän till mig som handlade om vänskap. De två var så snarlika och väckte liknande tankar att bokstäverna började hoppa i huvudet på mig. Så här kommer lite snabba tankar som bara vill ut :-D


Vi tror att våra tankar och våra inre bilder är våra egna. Men förhåller det sig så egentligen? En bild handlade om det här med vänskap. Fick se denna här hos en vän på facebook och funderade över den bild av vänskap som jag tycker mig se överallt. Vi drömmer om vänner som alltid ska finnas vid vår sida och som man alltid kan lita på.

Med vems tolkningsföreträde undrar jag då. För vi har ju alla vår inre längtan och som formats efter våra egna livserfarenheter. De allra flesta tänker sig också utifrån sitt eget behov, med längtan om att de egna behoven ska tillfredsställas. Det är få jag träffat som pratar om att de längtar efter att alltid finnas för någon annan och uppfylla någon annans längtan och behov.

De allra flesta uttrycker sin egen längtan och ibland projicerar vi ut det på andra. Vi tackar väldigt sällan andra för att vi får vara dom som uppfyller allt det där. Vi tackar andra för att de är just det där vi längtar efter för oss själva, i våra egna liv. Det är oftast våra egna behov vi uttrycker och vår egen längtan som vi gärna ser materialiseras i någon annan, för oss själva.

Vänskap för mig handlar mer om att vägen tillbaka finns när det skitit sig. Vi är människor och inga helgon. En sann vän för mig handlar mer om att det finns en uträckt hand... även när det gått i kras. Att storheten ligger i att vi förstår att vi är olika och att det är ok. Vänskap för mig är en lång resa där det handlar om att vi vågar se oss själva för vilka vi är.

På den resan finns det människor som vågar och vill reflektera oss och låter sig reflekteras i oss. Någonstan på vägen kan det bli fnurror på tråden och då gäller det att förstå att det kanske handlar mer oss själva än om den andre, även om det är både lättare och skönare att se hur den andre gör de fel vi tycker oss se.

Modet ligger i att förlåta sig själv och lita på att den andre gör likadant och även att acceptera att den andre vägrar se sin egen del. Att i det läget förstå att det handlar mer om den andre än sig själv och gå vidare. I olika sammanhang har jag hört uttrycket " move your ass and the mind will follow" och i det här sammanhanget handlar det om att förlåta och låta livet gripa tag i oss.

Den andra bilden var bilden om Gud och den får komma en annan dag, om detta inlägget inte ska bli en kilometer lång historia :-D

Blåbär, Broms och Bad

Idag tillbringade vi dagen i blåbärsskogen. Det blev inte så lyckat som förra året, för i år hade vi sällskap i dubbel bemärkelse. Först så omringades vi av jättelika Broms och Blinningar. Jättelika!!! Jag svullnade upp både här och där. Ettriga saker måste jag tillstå.

Dessutom hade några ställt en husvagn på vårt favoritställe vid forsen. Efter en stund förstod vi att detta inte var några hobbyplockare, utan detta var organiserat. De hade bott där ett bra tag förstod vi och de var många som plockade stora hinkar. De var inte så glada över vår närvaro, lika missnöjda som vi.

Vi fick lite bär ändå. Även om de inte var så stora som förra året, då de dessutom dignade från grenarna. Vi fick bara 2½ liter idag. Desto fler bett av Broms och Blinning. Jag missnöjd? Hur kan ni tro något sådant? ;-D

Lillsnuttan var tålmodig med oss blåbärsplockande vuxna. Dessutom saknade hon morfar som sin egen privata underhållare som hon hade förra året. Goda blåbär tyckte hon.

Den enda medhavda sonen (den andra är utlånad till goda vänner) tappade i sin andra mobil i vattnet inom loppet av tre dagar. Lite ledsen var han på sig själv och vi blev lite trötta över obetänksamheten. Den nya hade han lånat av sin pappa och han hade haft den i sina ägor ungefär två timmar. Vi tänkte att första gången lärde han sig att vara mer rädd om sina saker, andra gången att lära sig av sina misstag. Vi får se om det är det som har hänt.

Men det bästa på hela dagen var alla bad vi fick mellan blåbärsplockningar, matstunder och slagsmål med Bromsen och Blinningarna. Baden var helt klart det bästa idag! Hur har ni haft det?

Havet som får själen att sjunga

Jag har tagit upp det förut, det här med havet och hur min själ sjunger av blotta synen.

Upptäckte detta i veckan när jag sprang på stenar mellan ett hopp

Regnet lämnar spår, vackra spår. Här ett hjärta. Ett leende hjärta

Naturens konst

Stenar, stenar, åh dessa vackra stenar!

Havet häromdagen, så vackert

En going som njuter

Johan, Lucas och Julia som hoppar från klipporna

Själens balsam. Det är det naturen är

Naturen skapar sin egen konst. Har vi tur kan vi återge det med våra kort

Ser ni svan paret?

Jag har blivit galen i moln. Formationerna tar aldrig slut

Kontrasternas sommar. Blåaste blått och molntussar i alla dess former

Mellan värme, sol, blå himmel och upproriskt hav, tunga regnmoln, blygrå nyans

En stilla dag på havet

En kobbe som bryter av

En genklang och blänk i själen

Minnen av en kall vinter

Och havets annorlunda skepnad.

Iskalla vågor som bryter av mot klipporna

Sommarens milda vatten som smeksamt följer dina simtag

En sommarvind på stranden

Ett hav i många skepnader. Ett hav som sjunger i din själ. Ett hav att älska.

Prinsessan och vattenpistolen

Jag tycker så mycket om den här bilden.  Begränsningar har inget hem hos min lilla tjej. På Lisebergs fiskdamm fick hon välja på en servis i plast eller den här vattenpistolen. Utan tvekan tog hon vattenpistolen och jag tänkte i mitt stilla sinne att hon blivit influerad av sina storebröder! Men jag tror att hon bara tycker det är kul med vattenlek och hon förknippar vattenpistolen med härliga lekar. Så begränsad man kan vara själv!

När jag tog bilden tänkte jag på att det härliga med min guldklimp är att hon är så fri i sin tanke. Så befriande fri.

Passion för Jordgubbar

Har ni något som ni är riktigt svaga för? Jag har två saker som jag har svårt att avstå ifrån. Det ena är att bada. Jag älskar att bada och njuter otroligt mycket över det. Det andra är jordgubbar. Säsongen är kort och intensiv och då passar jag på att trycka i mig så mycket av de där läckert röda och runda bären, resten av året längtar jag efter dom. Då finns det visserligen subsitut att köpa och det gör jag  är längtan är för stor. Mitt i vintern duger de så där, men det är nu, när det solmognat och kan ätas som små smakbomber som de är allra godast.

Idag begav jag mig iväg med min 4½ åring för att plocka på en självplocksodling. Röda, mogna och söta hängde de i klasar som gjorde att på en väldigt liten yta kunde man plocka sina hinkar fulla. De var så där solmoget söta som de bara blir när det inte regnat så mycket och solat sig i värmande strålar. Det fanns mycket av dom. Det jag reagerade över var alla dessa människor som var där och plockade med mig.

Har ni varit på ett sånt där ställe förut? Då vet ni att man blir tilldelad en rad som man ska följa. Andra människor får andra rader. Jag blev helt facinerad över att trots att det fanns hur mycket som helst för alla som var där, plockade man hellre på grannens rad än sin egen. Det verkar som om vi människor har en inre föreställning om att gräset är grönare på andra sidan. Ni skulle ha sett. Det dignade av jordgubbar överallt, men ändå väljer man att plocka på en annan rad än den man tilldelats.

Jag struntade i att bli sur, för jag fick så mycket fina bär i mina hinkar och så roliga tankar. Fast jag är rätt övertygad om att gräset inte är grönare på andra sidan och att jordgubbarna varken är rödare eller sötare på raden brevid, trots att jag inte tilldelats den. ;-D

Tingen förändras inte, bara hur man ser på dom

Jag hör hur min dotter konstaterar för sin pappa att mitt hjärta dunkar här inne. Jag hör hans respons där han konstaterar att ja så gör ju hjärtan. Då ler jag. För henne blir allt nytt och tillåter sig att facineras över det som i vår värld är så självklart, att hjärtat dunkar.

En tanke smyger sig på. Tänk om det är vi som förlorar världen genom att ta den för given och inte gläds över det som vi visserligen vet om, men som ändå är värt att begrunda. Det vi ser som självklart kanske är något vi ständigt bör fascineras över.

Tingen förändras inte, men vårt sätt att betrakta dom gör det. När bestämmer vi oss för att betrakta annorlunda? Någonstans måste vi hitta orken att våga göra det, annars förlorar vi magin som finns inom oss och i den värld vi lever i.

Parhästar

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig blir livet skört ibland. Den hänger på en skör tråd och jag har aldrig lyckats förklara varför det blir så. Det är som om meningen blir suddig i kanten och hal som en tvål i vatten. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Det är inget man normalt sett kan se på mig, för någonstans i tonåren valde jag att leva och lyckas mer eller mindre bra med det, beroende på hur livet ser ut. "Du är en fighter" brukar en del säga om mig till mig. Då tänker jag att de inte vet hur sant det egentligen är. Det är lätt att säga till någon och så mycket mer komplext att förstå hur sant det är i vissa människors liv.

Jag tänker att många människor går och när bilden om det perfekta livet. Även jag har varit där och trott mig förstå att det existerar. Jag inser att det inte finns något perfekt liv, det finns ett Liv och det är alldeles fantastiskt att det finns, det är bara att det ser lite olika ut för alla. Förutsättningarna är inte lika och därför helt omöjligt att värdera den ena människans liv gentemot den andra. Däremot tror jag att vi kan välja att ha det bra, men det skiljer sig rejält från att tro att man kan få ett liv utan svårigheter, för det får vi per automatik när vi väljer att leva och försöka samverka med andra.

Jag betraktade mina söner igår som hoppade från en hög klippa. Det är spännande att betrakta deras interaktion och deras självklara sätt att samverka med varandra  när de vill. När man har tvillingar så får man på nära håll både se hur det kan se ut med helt naturlig samverkan och när samarbetet helt kan gå i kras. Två sidor av samma mynt. Det påminner om våra känslor. De går hand i hand. Känslorna är sällan utmejslade och enskilda. De går i par, även om den ena är mer dominerande. Glädjen och Sorgen är ett par och ett bra liv harmoniserar dessa. Vi får vidvinkel i våra liv när vi låter alla livets ingridienser få vara med.

Rädslan är det som får oss att klamra oss fast vid det enkla. De enkla svaren där vi gärna inte vill konfronteras med våra eventuella brister eller det vi inte orkar göra något åt. Det är lättare att se bristerna hos andra istället för att se det man själv gör. Oftast är det vi själva som går in och bidrar till att öka ett missförstånd. Ibland är det inte ens lönt att få någon annan att förstå ens vinkel och i de lägena kanske det är bättre att konstatera det och gå vidare. Jag tänker att det oftast är min egen frustration över sakernas tillstånd som tar mer energi än själva tillståndet i sig.

Men en god vän sa till mig "Behåll du din frustration Erica, för det gör också att du äger en enastående förmåga att se andra människor. Vi behöver inte fler mäniskor som ser till sina egan behov. Frustration hjälper ett samhälle framåt. Förmågan att bara se om sitt eget hus för individen framåt". Det handlade inte om att hon ville att jag skulle ha det jobbigare, utan hon såg den positva effekten av att kunna känna frustration. Däremot menade hon att det inte hjälper om man fastnar i frustrationen, utan snarare använder den som en hävstång.

Paradoxen i livet är att det ena i livet har en motsatt sida. Livet handlar om att saker går i par. Vi har glädjen och sorgen, Kärlek och likgiltighet, Rädsla och Möjligheter och mycket mer. Vi kan inte utesluta det ena, för då når vi inte det andra. Jag tror dock att det som utmanar oss mest är vår förmåga att erkänna oss själva, såsom vi är.

Tankar i flykt

Värme, luftfuktighet som är besvärande, trötthet och irritation är ingen bra kombination för att samla tankar.  Så många intryck från dagarna i Almedalen. Framförallt är det ju barn och skolfrågor som varit framträdande på min agenda. Det fanns ju en uppsjö av andra saker som rent privat hade intresserat mig. Jag tänkte på att det var redan många "frälsta" där, alltså de som redan engagerar sig i allt möjligt, de som håller på med politik som sin vardag och en uppsjö av organisationer och företag. Ett tips till en allmänhet i Sverige, åk dit och upplev det hela i praktiken. Idéer och engagemang kan inte förmedlas via media.

Min första analys av veckan är att många viktiga frågor kom upp och många klockrena debatter och diskussioner som spreds. Frågan är ju hur alla dessa kloka tankar kommer att praktiseras. Är det möjligt. Det är svårt för mig att se att viktiga frågor samtalas och debatteras av människor i olika läger, frågor de egentligen borde vara överrens om och som de menar på att de är överens om, men där i praktiken är mer intresserad av att försvara sin ståndpunkt än att seriöst vilja  göra något konkret.

Ett klart minne är en debatt som Bris anordnade om mobbing. Där står olika aktörer från olika partier och debatterar om hur man kan förhindra sånt här. Alla är rörande överens och alla de politiker från bägge blocken som är rörande överens, ändå kan unna sig att för öppen ridå lyfta på ögonbrynen när motparten pratar. Göra ljudliga suckar och med hela sin kropp visa hur löjlig man tycker att motpartens idé är. För mig är det oerhört provocerande att viktiga aktörer som ingår i en paneldebatt om mobbing använder sig av både förlöjligande och härskartekniker för att underminera sin motståndare.

Att barn kränks och trakasseras på skolorna av både andra elever och personal är så allvarligt att man borde ha någorlunda vett i huvudet att överse sin partipolitiska agenda för att slå ihop sig och göra något konkret för att hjälpa en grupp av människor som behöver vuxenvärldens stöd för att navigera genom det svåra landskapet av tolerans och förståelse för det som kanske är främmande för mig själv. Något som också är svårt som vuxen.

En sak som blev tydligt för mig är att man håller på att lansera en skollag, där oppositionen inte fått vara med och tycka. Jag blir häpen över faktum att man inte förstår att skolan måste stå över partipolitik. Det självklara borde ju vara att alla representerade partier i riksdagen borde få vara med och säga sitt om skollagen, vilket jag förstår var självklart när man utformade föregångaren. Inte ska svensk skola vara ett vindfölje för politiken, utan att det istället råder en större konsensus än skiljelinjer mellan svenska partier.

Två bilder som egentligen inte går ihop flyttade in hos mig efter den här veckan. Glädjen och entusiasmen över hur många som genom organisationer och politiska pariter faktiskt gör skillnad genom att synas, höras och debattera. Den andra bilden är sorgen över hur viktigt det verkar vara med revir och hur dåliga vi är på självrannsakan och självkritik. Vi håller hellre fast vid att ha rätt att våga syna det som möjligt kan vara vidareutvecklingsbart i vår ståndpunkt.

Jag kan bara konstatera att för de allra flesta verkar det vara en stor grej det här att ha rätt, att varje antydan till ett ifrågasättande verkar få människor att tro att man ifrågasätter dom rent personligen. Då är det svårt att förändra, när förmågan att skilja på mig själv som människa eller mig med en viss åsikt eller tanke smälter ihop.

Möten skapar kreativitet

Jag har berikats med upplevelser idag. Dagen utföll inte som jag tänkt från början, men den blev helt ok ändå. Kroppen och tankarna känner av att dagarna är fulla av möten, korta nätter och många möten. Kreativitet sjuder på Gotland. Jag blir både facinerad och imponerad av alla de här människorna som lägger sitt engagemang och kämpar för saker som vi alla har gott utav. Även om man inte delar allas åsikter, så beundrar jag ändå kämparglöden och den passion som genomlyser alla våra engagerade politiker och alla andra människor som lägger tid och glöd på ideella organisationer och andra rörelser som verkar för att bidra med gott till mänskligheten. Facinerad. Imponerad och Överväldigad.

Jag har varit på så mycket intressant och delat så många intressanta tankar. Jag hade ambitionen att dela med er av det löpande till er under veckan. Men mina dagar är fyllda med möten och jag behöver tid att smälta och formulera tankarna i huvudet. Finns inte tid för det just nu, så återkommer jag så fort tankarna tar form. God Natt och ha det så bra!

Värmeslag och Hur mycket som helst att uppleva!

Gotland badade i värme och sol idag. Efter mycket om och men fick jag också mig ett dopp, vid bryggan vid kallbadhuset. Det var härligt! Det var så varmt att det nästan bildades sjöar i min bh, vilket var en mindre angenäm upplevelse. Sammanfattningsvis av dagen kan nämnas att det fanns hur mycket som helst att uppleva och lyssan till. 1400 registrerade events. När vi går igenom morgondagen inser vi att vi tre inte kan hinna med allt vi vill. Då har vi bara specialiserat oss på ämnen som har med barn och skolan att göra.

Det är väldigt kul och väldigt intressant. Hur många ideér som helst som badar i tankarna och sånt är kul. Dagen avslutades med ett dopp vid bryggan vid kallbadhuset och Fredrik Reinfeldts tal. Den ska jag orda om mer en annan gång. Nu vill jag knoppa av från den här dagen. Värmen gör dock sitt och de långa matuppehållen. Nu ska jag sova och hopps få sova lite längre än fem i morgon bitti. Hoppas ni får sova gott, det hoppas jag få göra!

Värme!

Det är så varmt så jag tror jag dör emellanåt. Klagar inte! Storknar heller i värme än fryser just nu. vi har fått vår beskärda del av kyla, is och snö. Nu tycker jag det är dags för rekordvärme. Jag struntar i om jag svettas floder, bara jag får det riktigt varmt.

Tittar ut och betraktar den Gotländska naturen och blir förundrad över vårt avlånga land och dess skiftande och vackra natur. Himlen är blå med tunna molnslöjor som sveper över. Det fläktar lite skönt från fönstret och det verkar bli både varmt och soligt.

Ha en fantastisk dag allihop och ni får gärna berätta om hur ni har det där ni är, även ni som normalt inte kommenterar är välkomna. Det är inte så svårt som man tror att det är!

Njut av dagen och Gläds med mig!

Ottan

Somar sent, väldigt sent. Det är varmt och har varit igång ett tag hemifrån, vilket gör mig både rastlös och trött. Svårt att komma till ro. Förstår ni, utan några fontäner idag vaknar jag vid fem.Fem! Det finns en dag om året då jag vaknar så här tidigt helt självmant. Det är julafton.Varje julafton sedan jag var barn (till mannes förfäran).

Det är kanske som julafton nu? Befinner mig sedan igår på Gotland för att hugga tänderna i Almedalsveckan och allt som händer kring det. Det finns gott om saker och gott om saker som handlar om barn och skolor. Det finns en länk som jag fick tips om via goa Victoria och som kom i en tjock tidning på båten som bara tar upp det här med denna veckan. Det är TV på nätet angående almedalsveckan. Där kan man följa en hel del, jättebra översikt.

Har ni goa tips så skriv! Klockan ett ska vi vara här och följa detta. Gotland är så vacket. Hjärtat bankade lite extra när vi var inne i Visby igår och hämtade nycklarna till den lägenheten vi ska sova i. Rosorna blommade och jag fick minnen från barndomsvistelser där med mamma och pappa. Rosornas stad från Hansatiden med sina kullerstenar och karaktäristiska bebyggelse. Hjärtat bankar och jag känner att det här är en del av landet jag skulle kunna bostätta mig på.

I bilen på väg till boendet kantades vägrenen av blå eld och mitt hjärta förstod att jag är på Gotland.

Solna by Night

Försöker komma till ro, men är så trött att jag inte kan samla mig riktigt. Befinner mig i en lägenhet i Solna med balkongdörren öppen och den ljumma nattluften strömmar in genom rummet. Igår anlände jag hit till människor i planering, arbete och allmän rörelse. Idag har alla åkt utom jag och det är tyst och lite ensamt. Längtar till underbara barnen hemma och mannen som jag på måndag har varit gift med i tretton år.

Imorgon är jag på väg till Gotland och Almedalsveckan i Riksförbundet Hem och Skolas regi. Det ska både bli spännande och intressant att se platsen med detta gytter av händelser. Har funderat mycket på det här med engagemang. Jag är en rätt otålig människa och har för första gången i mitt liv insett behållningen av att röra sig långsamt. Detta med en viss modifikation. Jag menar inte långsam i rörelse, utan kortsiktigt långsam för att få en långsiktig framfart.

I vintras var jag rätt desillusionerad och trött på engagemang. Misströstade en hel del över prestigen som finns hos människor. Det känns som om vinterns alla erfarenheter, både  de goda och de mindre bra har lett fram till en stark insikt hos mig. Ibland måste saker få ta sin tid för att bli bra. Ensam går snabbt och ensam resulterar i snabba beslut och kortsiktigt blir det både stor framgång och synliga resultat.

Det jag hittat i Riksförbundet Hem och Skola är ett långsiktigt arbete som kanske inte är så snabb manuverat, men som leder till ett arbete som består. Förändringar med tyngd. Det låter inte så mycket, men det verkar varje dag i alla celler. Många privatpersoner som jobbar i Riksförbundets namn och som gör skillnad i både hemmen och i skolorna varje dag, utan rubriker men med effekt.

Plötsligt förstår jag varför människor engagerar sig politiskt. Plötsligt förstår jag varför människor gör uppoffringar för det. De kanske inte syns så personligen, men tillsammans blir de en kraft som kan förändra, entusiamera och låta sig inspireras. Varje enskild person kanske inte får som den vill, men tillsammans når man mål som en enda inte skulle kunnna åstadkomma.

Vi hade möte i Arbetsutskottet igår och när jag satt och lyssnade på vår ordförande och hans erfarenhet av ett  möte ute i Europa (EPA) som ordnats av ett europeiskt nätverka av föräldraorganisationer, då inser jag plötsligt att det händer saker, fastän man inte alltid ser. Det finns föräldrakraft ute i Norden, Europa och Världen, som förmått att komma samma och jobba för gemensam sak, inte dra i väg ensam, utan arbeta för att nå större mål tillsammans.

Det går att göra skillnad i världen och sätten är många. Jag har valt att engagera mig för barn och skolfrågor. Jag tror på att för att skapa det bästa för våra barn, är det nödvändigt att överbrygga mellan hemmen och skolan. Sätten är många, men min starka tro är att vi inte kan välja ut vilka barn. Vi måste också jobba för de barn som inte är våra egna rent biologiskt. För de barnen kommer också att vara en del av det samhälle som våra egna barn kommer att vara en del av. När vi jobbar för alla barn, kommer det också att gagna varje enskilt barn. Det är vad jag tror på.