söndag 25 juli 2010

Inre bilder, är de våra?

Jag har har mycket på min "to do list" som känns som stora trösklar just nu. Framförallt så känner jag att huvudet är fullt av tankar som gärna vill ta form i en text, men jag har ingen större ro just nu för att formulera mig ordentligt. Men så är det en tanke som tränger sig på före alla de andra och som fått näring under loppet av några dagar.

Jag besökte en blogg där det fanns en sång om det här med tro och vad den innebär. Idag så såg jag en länk på facebook som någon lagt in hos en vän till mig som handlade om vänskap. De två var så snarlika och väckte liknande tankar att bokstäverna började hoppa i huvudet på mig. Så här kommer lite snabba tankar som bara vill ut :-D


Vi tror att våra tankar och våra inre bilder är våra egna. Men förhåller det sig så egentligen? En bild handlade om det här med vänskap. Fick se denna här hos en vän på facebook och funderade över den bild av vänskap som jag tycker mig se överallt. Vi drömmer om vänner som alltid ska finnas vid vår sida och som man alltid kan lita på.

Med vems tolkningsföreträde undrar jag då. För vi har ju alla vår inre längtan och som formats efter våra egna livserfarenheter. De allra flesta tänker sig också utifrån sitt eget behov, med längtan om att de egna behoven ska tillfredsställas. Det är få jag träffat som pratar om att de längtar efter att alltid finnas för någon annan och uppfylla någon annans längtan och behov.

De allra flesta uttrycker sin egen längtan och ibland projicerar vi ut det på andra. Vi tackar väldigt sällan andra för att vi får vara dom som uppfyller allt det där. Vi tackar andra för att de är just det där vi längtar efter för oss själva, i våra egna liv. Det är oftast våra egna behov vi uttrycker och vår egen längtan som vi gärna ser materialiseras i någon annan, för oss själva.

Vänskap för mig handlar mer om att vägen tillbaka finns när det skitit sig. Vi är människor och inga helgon. En sann vän för mig handlar mer om att det finns en uträckt hand... även när det gått i kras. Att storheten ligger i att vi förstår att vi är olika och att det är ok. Vänskap för mig är en lång resa där det handlar om att vi vågar se oss själva för vilka vi är.

På den resan finns det människor som vågar och vill reflektera oss och låter sig reflekteras i oss. Någonstan på vägen kan det bli fnurror på tråden och då gäller det att förstå att det kanske handlar mer oss själva än om den andre, även om det är både lättare och skönare att se hur den andre gör de fel vi tycker oss se.

Modet ligger i att förlåta sig själv och lita på att den andre gör likadant och även att acceptera att den andre vägrar se sin egen del. Att i det läget förstå att det handlar mer om den andre än sig själv och gå vidare. I olika sammanhang har jag hört uttrycket " move your ass and the mind will follow" och i det här sammanhanget handlar det om att förlåta och låta livet gripa tag i oss.

Den andra bilden var bilden om Gud och den får komma en annan dag, om detta inlägget inte ska bli en kilometer lång historia :-D

2 kommentarer:

Fighter ღ sa...

Min bästa vän svek mig när jag behövde henne som bäst.

Jag har gått vidare.
Har förstått att det var hennes rädsla för min sjukdom som gjorde att hon inte sträckte ut sin hand
fast jag till och med bad om det.

Erica sa...

Det är sorgligt när vi förlorar männniskor vi älskar, oavsett sätt. Svek gör extra ont. Men jag har funderat mycket över det här med svek och tänker att de som sviker oftast sviker sig själva mest. Sen har vi också olika förväntnignar som gör att vi ibland sviker andra utan att det egentligen var meningen, bara för att vi själva är rädda eller för att livet tar svängar som är oväntade och vi får svårt att förhålla oss. Ibland när jag orkar tänker jag också att ingen egentligen kan svika mig om jag inte tillåter det. Jag tror att svek egentligen handlar om människors en stor del rädsla.