Jag läste Sandra för en stund sedan, som skriver en underbar blogg. Så mycket humor med minimalt användande av ord. Jag som använder så många ord, blir så fascinerad över hur man kan använda så få ord och få så mycket sagt. Hon skriver just nu om sorgen efter in farmor som dog nu i sommar. Så levande så att man nästan kan känna kärleken och saknaden beskriver hon sin förlust. Det hon skriver om sorgen fick min lilla klump i halsen att växa en aning.
Varje dag vaknar jag med en bit av sorg som jag inte kan placera på något speciellt ställe. En sorg som de flesta dagar på året bara lever så där tyst och gör sig hörd då och då. Men ibland dundrar den på och vill styra och de dagarna känns livet svårt att leva. Sorg för mig handlar inte om ledsamhet eller tårar. Tårar för mig är som ånga, som en tryckutjämnare och säger egentligen ingenting. En del ser dom som maktredskap, andra som ömkligt och många ser dom som extra känslighet.
Sorg för mig handlar om något helt annat. Svårbegripligare. Det kan finnas sorg som handlar om saknaden efter en älskad person, alla möjligheter som gick förlorade, drömmar som gick i kras, oförmågan att kunna omfamna livet och mycket mycket mer. Min sorg har jag många gånger försökt att lokalisera och sätta etikett på. Det är så mycket lättare att hantera när det finns en etikett och en låda att placera den i. Så mycket svårare att bara leva med den mitt i livet.
Jag försöker leva med min sorg och se den som ett extra förstoringsglas till livet. Sorgen blev på något sätt mitt ressällskap genom livet. Det innebär inte att jag inte kan vara glad eller njuta av livet. Det finns dagar då jag är väldigt glad, ibland lycklig. Det finns dagar då jag njuter av varje minut eller njuter av det fantastiska som finns runt omkring mig. Det finns också dagar då jag undrar varför jag lever och vad för nytta jag gör här.
Jag har någonstans på vägen insett att när det är som jobbigast för mig är när jag har störst motstånd mot min sorg. När jag inte vill acceptera att den finns där. De dagar som går lättast är när jag betraktar min sorg och låter den finnas. Jag tror inte att jag har kommit dithän (om det nu går) att jag accepterar sorgen, men jag har kommit dithän att jag väldigt ofta låter den bara vara i mitt liv, utan att jag behöver göra en notis om att den finns.
Det finns dagar när jag önskar att den bara försvann, men på vägen inser jag att den lever i mig och ju mer jag försöker blunda eller nonchalera den, så blir den starkare. Varför den finns? Jag har ingen aning. Inte den blekaste aning.
4 kommentarer:
Hej! När jag läste ditt inlägg här kom jag på att jag för ett tag sen läste en fråga i Graffiti (nåt slags ungdomssida i Göteborgs Posten) som handlar om gråt. Jag sparade den... klipper in frågan och svaret här.
Fråga: Gråta?
Varför gråter man ofta när man är ledsen, vad är det som händer i kroppen och varför?
Graffiti svarar:
Det finns olika orsaker till varför man är ledsen eller gråter. Det kan också skilja sig åt mellan olika kulturer hur man använder gråt. Barn gråter främst eftersom det är deras sätt att kommunicera behov eller frustration. De visar till exempel trötthet, hunger eller att de är uttråkade genom gråt. Vissa vuxna gråter för att släppa lite på det känslomässiga trycket i samband med saknad, smärta eller annan form av obehag. Andra gråter för att de känner att det är rensande, och vissa känner att de glömt bort hur man gråter överhuvudtaget. Många mår bättre efter tårarna, men en del känner sig sämre till mods efteråt eller känner inget speciellt efter att ha gråtit. Den mest påtagliga fysiska effekten av tårar är att själva gråten lugnar andningen och på så sätt lugnar ner personen som gråter. Den positiva lugnande effekten av tårarna varar längre än den negativa känslan som är associerad med gråten.
Hmm... så den där negativa känslan leder alltså till något positivt?
Ibland måste man ju bara gråta.
Pappa sa alltid till mig när jag var less på något: Gråt allt va du kan så går det som gör ont över snabbare. ...Å va jag grät och hulkade...
//Ad Hoc
Jag menade inte att föringa gråten. Jag ville förtydliga att det finns sorg som har annan skepnad och som inte handlar om att gråta bort. Att gråta kan vara väldigt skönt och det gör jag också. Sorg kan visas och hanteras olika, även när jag själv inte förstår uttrycken, det var det jag ville säga.
Nej, jag uppfattar inte att du förringar gråten alls.
Tvärtom känner jag igen mig i det du skriver.Det där du skriver om sorgen som inte alls behöver innebära tårar och sorg. Och jag är övertygad på att gråt kan användas som ett maktredskap (jag menar bland vuxna nu.) Jag har träffat vuxna människor som gråtit sig till det dom vill och dom har fått det för att man tycker synd om den som gråter... tårarna skymmer plötsligt sikten. Säger man då ifrån typ: du får gråta hur mycket du vill, jag kan fortfarande inte hålla med dig så blir man betraktad som helt okänslig eller orsakar ett ilskeutbrott över sig från den som nyss grät. Samtidigt som jag kan se gråt som jag tar på allvar i andra situationer, som får mig att känna med.
Jag tänker att vi kanske går runt med grundtoner i kroppen om det finns sådana, en litet dämpad ton eller en gladare ton. Kanske en kombination av olika grundtoner. Tror att det hör ihop med att vara människa... tror jag.
Parfymer är ju uppbyggda på olika noter (terminologin fr. musiken)
En basnot -fundamentet, som kan dröja sig kvar i dagar, på det en hjärtnot -mellannot, som dröjjer sig kvar i timmar, och till sist toppnoten som är flyktigast, den doft vi reagerar på först som håller i sig i minuter på sin höjd 20 min.
Kanske tårar är som ett slags toppnot som förångas? Liksom skrattet...
Nu vet jag nog inte hur jag tänker riktigt... parfymer och människa.
Jag bara tänkte lite.
Ha det gott.
//Ad Hoc
Härligt du tänker :-D Det där med parfymerna tyckte jag var både intressant och skojigt. Det kanske är så att vi bär med oss grundtoner i våra liv, skulle inte förvåna mig alls.
Skicka en kommentar