Något jag har funderat mycket över den här sommren är vår mänskliga oförmåga att ibland skilja på det vi känner, det som händer och att förstå en handling eller händelse utifrån med insikten att vi är människor med både känslor och bagage. Att det vi uppfattar hos andra kanske säger oss mer om oss själva än det vi ser hos den andre. Att det som andra uppfattar om oss kanske till mångt och mycket handlar om något helt annat än hur det beskriver dig och vem du är?Jag är en människa som har ett brett register av både vänner och bekanta. Väldigt olika och ger mig olika reflektioner av livet. Det jag har upptäckt med detta är att det ibland händer att man får olika roller bland olika människor. Där en del tycker att min förmåga till engagemang är positivt och inte räds mitt ibland inlevelsefulla (ett sätt att se det på) sätt att prata om något, där kan andra människor uppleva det väldigt hotfullt eller "besvärligt". (Ett exempel)
Ofta är det gånger jag ibland betraktar detta och insikten har för mig bidragit till att jag både en och flera gånger väljer att försöka se mer av en människa än det jag först ser. Att se förbi och försöka se vad som finns som jag just i ögonblicket har svårt att se, därför att mitt bagage eller något jag har svårt för, döljer min utsikt. Det är inte alltid lätt, framförallt inte när jag är i affekt. Men det är så mycket mer givande i slutänden.
Det finns två områden där jag har svårt att se förmildrande omständigheter och det är när det handlar om hur vuxna handlar mot barn eller omänsklig grymhet. När någons tillkortakommanden tar sig uttryck som stjälper människor i behov eller beroendeställning. Sånt har jag väldigt svårt för att se över med. Jag kan förstå varför det händer, men likväl finns ett ansvar att värna om dom som är barn och de som är i någon form av underläge.
Jag fick en svår fråga i våras av en god vän sedan många år tillbaka. Hon frågade mig om jag tycker att hon är självcentrerad och trångsynt. Jag blev lite ställd och fick svårt för ge ett bra svar. Det jag borde ha gjort var att be att få återkomma efter en tids fundering. Jag försökte svara med en gång (vilket aldrig blir bra). Jag anser ju att det inte finns någon människa på vår jord som inte är självcentrerad eller trångsynt i någon form, i något område i sitt liv.Vi bär alla på ett visst tunnelseende när det gäller oss själva. Det är därför vi behöver goda vänner som ibland speglar oss tillbaka. Jag är en av de människor som tror att känslor är våra budbärare. Det vi upplever om oss själva och vår omvärld, är budskap till oss , om vad som är möjligt att förändra eller vara tacksam över. Men ibland är det så mycket lättare att se "felen" som ligger hos andra och missar att de säger en del om oss själva.
Jag lärde mig som yngre att ge feedback till min omgivning. Jag mötte en gammal man som berättade för mig att han ansåg att vi alldeles för sällan ger varandra komplimanger eller ger den andre människan en chans att se någon annans utsikt. Det fick mig att tänka och därför väljer jag ofta att berätta om de positiva upplevelser jag har av andra. Tycker jag någon är fin i håret så säger jag det, hur banalt det än låter. För vi behöver få höra positva saker om oss själva.
Hos de allra flesta bor det en grym domare som talar om för oss hur fel vi är eller att det aldrig duger med det vi gör. Ibland en som låter mycket och ibland lite subtilare. Däför är det min övertygelse att vi behöver tala om för varandra det vi ser som är bra och fint hos varandra. Jag har genom åren insett att det är något av det svåraste någon kan ta emot, en positiv feedback om sig själv eller en komplimang.
Jag har grymt svårt med det, att ta emot när någon tycker att jag är bra eller gör något bra. Det är så mycket lättare att ta emot kritik, även om man blir ledsen. Dock över jag ihärdigt på detta. Att däremot se andra och ge dom feedback har jag övat mer på och möts av de mest skilda reaktioner. Allt ifrån glada människor till rent av agressiva mottaganden och även lätt misstro från de berörda. Alla dessa reaktioner har lärt mig ofantligt om mina egna reaktioner.
Jag gjorde en öppen kommentar på facebook igår som lät så här: "funderar över hur man betraktar andra och varför det är svårt att ibland se att bilden av någon annan ibland färgas av vår egen oförmåga eller det man vill se". Jag bemöttes häromdagen på ett sätt, så att jag förstod att den andra personen i fråga på något sätt blev orolig över om jag skulle bli arg eller för engagerad för den personens smak. Jag reagerade på dennes reaktion eftersom jag kände mig väldigt lungn och egentligen bara ville uttrycka min syn på en sak.
När jag kom hem tänkte jag mycket över den respons jag fått och mina funderingar sedan i somras tog fart. Jag insåg att det är väldigt få människor man egentligen möter! Jag var på promenad med en väninna tidigare i veckan som ursäktade sig så att hon inte hört av sig på hela sommaren. Jag menade på att det inte alltid är hur ofta man träffas, utan snarare hur man träffas. Hon och jag möts hela tiden. Vi har lagt av oss de flesta masker och vågar vara oss själva väldigt mycket, trots att vi mycket sällan ses.
Det tar mycket energi att inte mötas. En person kan man bli arg med, men sen så blir saker bra, på riktigt. Med en annan så blir det aldrig dåligt, men heller inte riktigt bra och äkta. Man möts helt enkelt inte. Det var intressant att se. Först blev jag ledsen, men sen så insåg jag att det också är en form av komplimang, fast lite bakvänd. Ledsnaden handlar nog mest om önskan om ett möte. Det är alltid trist när människor väljer sina förutfattade bilder istället för att se vad som är.
Men det blev också en påminnelse om alla de människor som faktiskt vågar bjuda på sig själva och vågar mötas. De som berikar genom att gå med dig längs livet. Alla kan inte göra det, det finns inte utrymme för alla som vill. Alla vill heller inte, även om man själv vill. Det gäller att hitta de som vill och vågar bjuda till av sig själva och vågar titta med andra ögon än vad rädslor eller önskningar vill. De är få men naggande goda!
"Bara din medvetenhet om att just precis Så.. är det just nu eller var och betraktelsen efteråt av bilden av den andra människan gör att du avidentifierar dig och kan se den andra och kanske också upptäcka inte din oförmåga utan dit behov av det som du ville bli sedd i . Kärleksfulla kramar till Dig och dina funderingar" Fick jag som svar. Det var också en vinkel på min frågeställning och en bra sådan. 
