En man hittade en gång en kokong, en plats där fjärilen precis hade påbörjat den mödosamma kampen för att göra sig fri. Mannen satt fascinerad och betraktade detta naturens drama i flera timmar. Men det gick ett bra tag och ingenting hände på en lång, lång stund. Det verkade som att fjärilen inte hade några krafter kvar och att den omöjligt skulle kunna ta sig igenom den sista biten av kokongen. Mannen som studerade fjärilen ville så hemskt gärna hjälpa den kämpande fjärilen, så han gick och klippte försiktigt upp den sista delen i kokongen som just hindrade fjärilen. Nu var fjärilen fri och kunde enkelt frigöra sig. Men dess kropp var svullen och vingarna små och skrumpna. Mannen väntade och väntade därför på att få se vingarna bli större så att de kunde bära kroppen och fjärilen flyga iväg. Men så skedde inte. Fjärilen fortsatte att kravla på marken. Mannen hade tydligen inte förstått att kampen i kokongen var nödvändig för fjärilen. Genom kämpa så skulle vingarna växa sig starka så att fjärilen var redo att flyga när den blev fri.

Historien här ovan är så svår att leva upp till. Vi vill så gärna skona våra nära och kära att det i slutänden kan vara vi själva som är problemet eller skapar problemet. Går man in i mina killars rum, så möts man av två helt skilda rum. Det ena rummet är som ett kaos. Jag hjälpte han som har det stökiga rummet att städa idag och jag tror att jag hittade leogobitar och glaskulor på alla möjliga och omöjliga ställen. Så går jag in i min andre sons rum och försöker rycka upp mig så att jag ska orka. Där är det nästan kuslig ordning.

Jag öppnar låda för låda och hittar alla saker fint i ordning. Kläderna ligger där de ska och fint vikta. I den ena sonens rum blir jag helt frustrerad över att inte hitta något någonstans. I den andre sonens rum blir jag orolig för att han är lite ordningsam i överkant. Då undrar jag lite om jag aldrig blir nöjd. Min man menar på att stökigheten kommer från mig. Min mamma vill gärna säga till min ena sons försvar att jag minsann hade ett väldigt stökigt rum som barn.

Då fascineras jag av hur lika de är, min man och min mamma. Jag brukar skämtsamt säga att jag har gift mig med min mamma och jag är faktiskt inte så långt ifrån sanningen. Ibland är de faktiskt kusligt lika till sitt sätt. Jag tänker mig att Mattias faktiskt har gift sig med med någon (mig) som är stökigare än honom själv, för att det gör honom så ordningsam. Det är han, men jag får honom att framstå lite nogrannare än vad han egentligen är.

Jag å andra sidan har lite närhets och tillitsproblem och har gift mig med honom för att jag framstår lite mer trygg än honom, det inser jag i mina bästa stunder. För så tror jag att de flesta av oss gör, vi hittar strategier i livet som vi sedan praktiserar på våra nära och kära. Jag är inte den mest prydliga person och ordningsamma person som går i ett par skor. Som barn skillde jag mig från de flesta flickor genom att ha mycket stökiga rum. Inget rosa fluff här (kom först som fjortonåring). Men mitt i stöket hade jag ändå ordning.

Jag tänker att min ena son aldrig får känna på konsekvenserna för sina handlingar. Idag hjälpte jag honom att röja ordentligt. Lucas säger då till mig "du vet väl att du gör det där förgäves mamma". Jag nickar, för jag vet att han har rätt. Han och jag sitter och röjer och letar medans Johan argt har rusat ut ur huset och drämt igen dörren så huset skakar. Han vill inte höra mig säga att han måste leta efter kompisens skiva som han slarvat bort. Jag är arg och han orkar inte en arg mamma idag.

Lucas har hela sommaren plockat upp kepsar, mobiltelefonen, mp3 spelaren, portmonän med pengar efter Johan som ständigt glömmer och slarvar bort. Jag har bett Lucas låta bli. För Johan lär sig inte. Han litar ständigt på att vi, hans tvillingbror, mormor eller någon annan ska ordna till det för honom. Men han själv betalar också ett pris. Ständigt står han där med förvånad uppsyn, när han inser att något är tappat eller gjorts sönder. Hur hjälper man någon att komma ifrån det där. Både skäll från oss och ständigt curlande från alla håll stjälper honom.

Ibland är det svårt att stå brevid och låta någon få ta konsekvenserna av sitt handlande och inse att det är det mest kärleksfulla att göra.