Vi är varandras fyrar när livet stormar.

Vi är varandras fyrar när livet stormar. Vi måste bara tillåta oss själva och varandra att vara det. 

Det är oftast genom att se andra uppleva eller genomleva saker som man kan identifiera delar av sig själv. Det är därför jag tror det är så viktigt att vi delar med oss eller ta del av andras berättelser. 

Vi har olika gåvor, olika begåvningar. En av mina är att jag har lätt för att fånga upp nyanser och samtidigt lätt att överblicka skeenden som har med mänskliga relationer att göra. Jag uppfattar saker i tidigt skede. 

Att se mitt barn med depression och hur han kämpar med en existentiell livskris har fått mig att inse hur handfallna vi är över denna sjukdom och det faktum att det finns själsliga sjukdomar de allra flesta har dålig kunskap om. 

Jag vet en del, eftersom jag själv har lidit av depression och själv genomlevde en omtumlande livskris som tonåring. Då såg man det mest som tonårsproblem och fortfarande har man svårt att se depression och livskriser hos unga människor. Man tillskriver det oftast till något som har med åldern att göra.

Många förväxlar depression med någon form av ledsnad. Det har sällan med att vara nedstämd i vanlig bemärkelse, snarare en tung känsla av avdomnande. Att vara frånvarande i sitt eget liv. När känslorna kopplas på är det oftast ångest som knackar på först. 

Min son uttryckte när han åt i eftermiddag att det kändes så märkligt. Att hunger och mättnad flöt ihop och att skillnaden inte var tydlig. Det kändes mer som samma slags hål i magen före maten och efter maten. 

Jag minns själv att när det var som värst så vilade min vardag helt på referenser. För min del åt jag alldeles för mycket för att jag var så livrädd att vara hungrig. Jag duschade för att jag visste att det var så jag tog hand om kroppen, inte för att jag hade förmågan att känna mig varken smutsig eller ren. 

När jag stod en morgon och sminkade mig insåg jag att jag den dagen la make up mer i stil med "fake it until you make it" och att jag inte kunnat göra det på mycket länge. En vän till mig sade en gång att ju mer fräsch hon såg ut, desto sämre dag försökte hon maskera med sitt utseende. Jag lyckades aldrig fixa ytan hur jag än mådde just då. Idag inser jag att jag mår såpass bra att jag är i stånd till det. Det krävs en viss mått av välmående för att maskera en tillfällig svacka. 

Ikväll beskrev en person på ett målande sätt hur det är att köra bil på Island när det snöat och vägarna knappt har vägpinnar. Att det handlar mycket om att gissa var vägarna går. En väldigt bra illustration av depression. Att tillvaron handlar väldigt mycket om att gissa sig fram eftersom känslorna, våra inre vägpinnar försvunnit. Vi blir blinda inför oss själva och det enda som vägleder oss är de erfarenheter vi hunnit bygga upp. Erfarenheten av en tonåring och erfarenheten av någon runt fyrtio skiljer sig avsevärt. 

Jag är envis, går över gränsen till tjat, därför att jag vet vikten av rutiner. I ett inre landskap som är nästintill väglöst är rutiner livsviktigt. Att sova, att äta, att röra sig och att träffa människor fastän man inte tror sig ha lust. Om och om igen predikar jag detta för min familj. Vikten av att dela in dygnet i samklang med övriga världen, därför att man redan känner sig som i en isoleringscell. 

Vi samtalar mannen och jag. Han handfallen och maktlös inför det som sker. Vi konstaterar att jag pga min förmåga att envist hålla mig fast vid övertygelsen om att det jag kände och upplevde inte var hela sanningen och min förmåga att kommunicera dämpat effekten av min långvariga depression gentemot familjen. Där det har varit kännbart är ekonomin som blivit lidande. Att leva fem personer på en lön är ansträngande och väldigt slitsamt. Där har mannen fått dra ett enormt lass. 

Däremot har vidden av hur jag mått inte slagit ner hos oss som det skulle ha kunnat, just därför att jag råkar ha en enorm förmåga att anstränga mig till min bristningsgräns i att hålla saker inombords. Detta genom att kamouflera med en annan form av "pratighet". Vår sons depression synliggör en okunskap om hur depressionen kan se ut i vardagen därför att jag ensam bar mycket av den effekten inom mig. Jag tänker att om jag inte gjort det, så kanske jag kunnat må bättre mycket tidigare. 

Att be om hjälp, se till att skaffa hjälp och visa sin sårbarhet är väldigt viktigt. Att vara duktig är ingen bra egenskap. Det är viktigt att berätta hur det är och begripa att genom att berätta, kan man få ett bredare perspektiv och en klarare insikt om alternativa vägar ut. 

Min egen erfarenhet gör att jag kan se nyanser. Den jag beundrar mest förutom han som lider av detta är sonens tvillingbror. Han kan uttrycka att han inte förstår, han kan utbrista i frustration det han inte mäktar med, men hela tiden lyhörd och där han kan visar sin kärlek till sin bror. 

Jag tänker att kärlek, tålamod, vilja att hitta lösningar och att strävsamt leta vägar ut, är en väldigt bra kombination. Jag väljer att vara väldigt öppenhjärtlig om detta, just för att det delas alldeles för lite om livet som det är. Det är roligt att se era vinglas, er glädje etc, men livet rymmer också detta och det finns människor som genomlever saker. Ibland får vi mer än vad vi orkar, men vi överlever ändå. 

Livet är beskaffat på så sätt att vi läker hur osannolikt det än känns. Det tar bara tid.