Idag på träningen kom det en person jag sett frekvent på olika träningspass. Vi svettades tillsammans igår och hon dök upp idag och var både nyfiken och spänd inför en högintensiv halvtimme. Hon var lite nervös för att inte hänga med ordentligt. Det fick mig att inse att vi ofta fastnar i förväntningar om att prestera mer än att uppleva. Jag replikerade med att det heter ju att vi tränar, just för att vi övar och inte för att vi är där för att vi redan kan allt. Sedan vad vi övar på är ju olika för oss alla.
Jag själv är där för att öva på att fokusera, öva på att anamma att jag inte måste vara bäst, öva på att utstå tillfällig fysisk smärta, öva på att acceptera min kropp som den är, öva på att vara uthållig, öva på att tänja på min bild om vad jag tror att jag klarar av och mycket mer, men framförallt att öva på att må bra med hela mig.
Häromdagen sa jag till min son att jag upptäckt att jag är mer tävlingsinriktad än vad jag tror. Han skrattade åt mig och menade på att det hade han minsann vetat om länge. Däremot tävlar jag till huvuddelen mer mot mig själv och jag tänker att till viss del är det bra, men att vi också behöver sporras av andra. Balans som i så mycket annat.
Det finns en hårfin balans i att vara tävlingsinriktad och jämföra sig med andra. Det gäller att göra det för att sporra sig själv och inte för att värdera. Om man lyckas hålla det på ett sunt sätt, finns det en ärlighet som jag kommit att beundra. En avsiktsförklaring om att ge sig själv chansen att åstadkomma förändring och förbättring med något man vill och i det finns också en vilja att entusiasmera andra, samt att genom erkännande av vad andra åstadkommit låta sig inspireras av någon annans strävanden.
I andras vinst bor möjligheten att själv förverkliga något. Där någon övervinner hinder finns möjligheten synlig även för andra. Jag har en vän som jag ibland "retas" med för hennes tävlingsinstinkter, men det är genom henne jag lärt mig att det också bor en stor vilja att både låta sig entusiasmeras som att inspirera. Jag tänker att förväntningar också föder löften. Det är ofta så att en person som förväntar sig något också är beredd att ge.
Träning är att öva sig i att inte alltid prestera som man vill, men ändå öppna dörren till möjligheten att göra det. Att tävla mot andra är att utforska gränserna för vad man kan och låta sig inspireras och öva sig i att vara tacksam mot människor som ger möjligheten att se sig själv i ljuset av andra.
Vi lär oss ofta att det är fult att jämföra oss, men idag slog insikten till om att det blir fult när vi lägger värderingar i våra prestationer och ser det som måttstockar för hur mycket vi är värda. Det är då det stjälper över på ett destruktivt vis. Däremot är jämförelsen till allas fördel om vi ser det som att vi visar varandra vägen till vad som är möjligt. Att träna är just det, att öva sig i att testa vad som är möjligt och att jämföra sig i dess positiva bemärkelse är att sporra sig själv att förflytta sina egna gränser.
En av mina styrkor är att jag inte låter mig hindras av att inte vara lika bra som andra, att andras förmågor snarare visualiserar ör mig vad som också är möjligt för mig. Däremot har jag ibland sett att det för många blir provocerande när någon plötsligt blir lika bra på något eller kanske tillfälligt bättre. Jag tror att det är nödvändigt att öva på det, att glädjas åt andras framgångar och att det snarare finns möjligheter när människor går om en i färdigheter. Att det snarare handlar om att vi genom det ger varandra nya möjligheter istället för att vi ska känna oss hotade.
Jag är en väldigt nyfiken människa och läser på om både ditt och datt. Jag möter ofta människor som provoceras när jag kan något de inte kan, som om min kunskap nedvärderade dem på något vis. Detta har ofta förvånat mig, då jag tänker att kunskap är till för att delas och inte användas som ett medel att värdera varandra. Jag möter också de människor som inte känner sig hotade av vad jag kan, som snarare ser kunskaper som en gigantisk marknad i tankar, erfarenheter och färdigheter. Det skapar en grogrund för tillväxt eller möjlighet att vila i varandra. Sådana relationer har jag börjat uppskatta mer och mer.
Återigen tror jag att perfektion låser oss, begränsar oss och kväver möjligheter. Jag tror det är nödvändigt att sträva efter att träna oss i olika fält, inte att förvänta oss resultat innan vi ens börjat öva oss.
I oss bor möjligheter och hur vi låter de växa beror på vår villighet att ge oss själva bra förutsättningar och det gör vi genom att glädjas åt det vi redan kan och ge oss chansen att öva för att bli bättre. I den resan behöver vi andra mer än vad vi tror. Tack alla ni som sporrar mig, inspirerar mig och gläder er med mina strävanden som resultat. Ni ger mig mervärde i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar