Vidare funderingar kring sorg

Jag har funderat mer kring det här med sorg. Fastnade lite när jag kom till vad sorg egentligen är. Ett nät av funderingar som grenade sig mer och mer och blev en bunt lösa funderingar som väckte fler frågor än svar. Tänker mig att sorg inte enbart är en belastning, som man kan ibilla sig att det är. Som en armering i vår medmänsklighet, kanske inte alltid så vacker, men ack så nödvändig för att vi ska kunna utvecklas till människor, medmänniskor.

Sorg, en reaktion, symptom och resultat av förluster, när vi går vilse, brustna drömmar och förhoppningar. Så tänker jag mig att sorg är. Sorg som en nödvändighet i vår utveckling som människor, ett reningsbad som kan leda till klarsynthet eller förståelse för sig själv och andra. Det är ingen enkel väg att låta sig ledas genom sorg i en tid där de flesta är rädda för den. I en tid av glättiga attityder och där självhjälp är synonymt med att tränga undan det mesta som är obehagligt, så är det svårt att få fatt i sin sorg.

Jag har funnit ut att sorg hjälper en att hitta tillbaka till glädjen, till förtröstan om livet och till kärleken som bor inom en. När vi förnekar sorg blir sorgen en permanent hyresgäst, som blir svår att avhysa eller vräka. Bitterheten växer, ironin tar plats i våra hjärtan och framförallt blir det mesta alla andras fel, det som händer i ens liv. När vi låter sorgen få passera genom våra liv, renar vi också våra självar och vi blir mer villiga att förstå oss själva och vår omvärld.

När vi försöker förstå oss själva och andra genom att trycka undan vår sorg, gör vi det oftast på bekostnad av oss själva. Det kan uttrycka sig som att vi alltid har rätt eller att vi på vår egen bekostnad tar på oss manteln av att alltid förstå alla andra, även när de gör illa oss. Sorg är livsnödvändigt för att väcka kraften av vår livslust och potential. Sorg banar väg för medmänsklighet och närande kärlek.

En del säger att det är farligt att fastna i sorgen. Jag tror att om vi välkomnar sorgen, utan förbehåll och lust att kontrollera, så fastnar den inte i oss. Det är när vi tror att vi kan styra och hoppa över viktiga delar som kan vara smärtsamma, som vi låter vår sorg gå på grund i våra själar. Vi kan befria genom att låta sorgen få tvätta oss rena, hur jobbigt eller ledsamt det än är. Min sorg är min vän och riktiga vänner vet när man kan hjälpa och när det är dags att lämna ifred och låta någon annan ta ansvar.