Broarna över livets skiftande ström

Regnbåge för mig symboliserar livet. Som järnvägsräls. Det är de där löftet om att livet oavsett vad man tycker om det lovar en att det mest beständiga i livet handlar om förändringar och skiften av spår. Det handlar om att våga njuta och våga chansa, men ändå göra det med ett stort hjärta. Alltså att tänka på att göra det med så lite minimal skada som möjligt, både för sig själv och andra.

Det där med att det ska finnas en kruka guld där regnbågen slutar. Det har jag funderat en hel del på. Livet för mig måste innehålla ett fundament. Något som ankrar en mot jorden, mot verkligheten, som med växternas rötter. För mig är det min familj. I min själ är jag en sån där rastlös fågel som gärna vill vara obunden. Jag vill inte lova något och jag vill inte binda upp mig.

Jag tror att det egentlgen handlar om att jag är rädd att förlora. Att förlora människor och bli ensam och övergiven. Ju mer obunden och fri jag är, desto mindre kan jag förlora. Samtidigt längtar jag efter sammanhang, tillhörighet och relationer. Dessa paradoxer lever i mig och slåss om min uppmärksamhet.

         

Min stora tur (när tillfälle och förberedelser möts) i livet är att jag lyckats att skapa en relation med en livspartner som accepterar att de där paradoxerna finns och att det tar plats i ett gemensamt liv. Barn har jag alltid velat ha. Barn binder en. Ordenligt. För mig har föräldraskapet handlar mycket om att våga älska med risk för att förlora.

Det är svårt. För det finns ingen annan relation man kan ha som sätter livet på sin spets som den man har till sina barn, eller barn överhuvudtaget. Jag tycker mina barn har fått en fantastisk pappa och jag har fått en man som orkar älska mig trots mitt stora behov av att gå min egen väg. En väg som ibland innebär att jag prioriterar bort tid med honom.

Jag viskade till honom en natt när jag kom hem att jag är tacksam för det. Att han orkar ge mig den luft mellan vingarna jag behöver för att få vara den jag är. Det är en ynnest. Att dela livet med en människa som orkar att bli bortprioriterad ibland. Det hade jag aldrig orkat själv och därför blir det extra värdefullt för mig.

Fundamentet i livet handlar om min familj. Min ena kruka av guld vid regnbågens slut. Den nära med man och barn och den yttre. Den som handlar om föräldrar, svärföräldrar etc. Den andra krukan med guld vid regnbågens slut, är den stora guldkanten. Vännerna. De relationerna som ger vidvinkel, utmanar och tvingar en att våga syna sig själv i sömmarna.

Jag är passionerat intresserad av andra människor. Alla bär en kärna av det som är essensen av sitt jag. En del har en kärna av renaste guld eller gnistrande diamant som lyser upp tillvaron. Att få ta del av sådana kärnor är en ynnest som inte går att förklara i ord. När jag tittar tillbaka på den delen av livet som gått, så är det just familj och vänner som jag är mest glad och tacksam för.

Alla de erfarenhetern och insikter som kommit med relationerna går inte att skatta i världsligt värde. Bara att uppskatta och skatta sig lycklig