Sårbarhet

Något jag har oerhört svårt med är det här med sårbarhet. Jag visar ogärna att jag blivit sårad. Det är när något blir väldigt känslosamt som jag brister ut i skratt, gråt eller bli väldigt arg. Men det finns gånger när jag känner mig förbisedd eller känner mig sårad av något och då har jag oerhört svårt att medge detta, både för mig själv eller för andra. Eftersom jag har lätt till både gråt och skratt tror jag inte att det syns så mycket, den här sårade känslan alltså.

Jag har upplevt genom åren att många tror att jag tål en hel del och det har två orsaker. Det ena är att det gör jag. Jag låter sällan saker ta överdimensionerade proportioner om det inte finns skäl för det eller om det inte är dags för mens ;-D Men det finns också en anledning som jag har lite svårt för och det är att jag sällan visar eller berättar för andra de tillfällen där det faktiskt sker att jag känner mig sårbar eller blir ledsen för något.

De få gånger då jag tar tjuren vid stången och berättar är oftast när det gäller någon jag tycker oerhört mycket om eller när det är så att det riskeras att återupprepas och jag inte kan undvika det på något sätt. Men varje gång känner jag mig oerhört löjlig eller fånig. Jag anser att det mesta gör man upp med sig själv, men det finns tillfällen då jag känner att en konfrontation är nödvändig. Men jag gör det så dåligt.

Jag inser att många inte värderar det jag gör ibland, för de ser att jag inte drar mig för att ta tag i jobbiga saker. Jag är en sån där människa som inte låter saker och ting bero, utan tar tag i det. Men det invaggar några att tro att jag har lätt för det. Att något är lätt och att göra ändå är två helt skilda saker. Det var en förälder i Lucas klass som skickade mig ett mail häromveckan, som fick mig att börja gråta något hejdlöst.

Hon såg mig ett ögonblick genom att berätta för mig att hon såg att mina insatser som föräldrar i barnens klass faktiskt kostar mig och min familj något. Hon tycker det är fegt att så många gärna mailar mig sina bekymmer och delar sin oro, men inte är beredd att offentligt ställa sig bakom mig när det gäller. När jag är beredd att ställa mig i frontlinjen för fler än mig själv. Jag hade inte tänkt så, men när hon skrev det blev jag så rörd.

Jag har ofta tänkt att det är så få som orkar det och få som orkar utsätta sig för den rädsla och vad för handlingar det medför. Jag tänker på oss föräldrar som stuckit ut hakan för majoriteten av oss föräldrar, vi blir utpekade och blir syndabockar för att en feg styrelse och en feg rektor inte gör det dom skall. Men min stora sorg ligger inte i det. Min stora sorg ligger i att vuxna människor inte är beredda att se vad många barn förmedlat i hemmen. Deras utsatthet bara för att de är barn.

Det är fyra personer i styrelsen som blivit informerade om läget under en längre tid och ändå är det min man det ger sig på för att täcka sina egna ryggar. För att han är gift med mig. Jag ser också osårbar ut eftersom jag inte drar mig för att säga min mening. En konklusion många tar miste på är att utåtagerande människor inte har känslor som andra. Jag känner att de största förlorarna är ändå de som lever vidare med sin feghet.

Kom att tänka på detta med sårbarhet när jag ringde en vän idag. Det är svårt med relationer ibland. Vi kommer alltid att utsättas för det, det här med sårbarhet. Vi människor går egentligen och gör sårande saker för andra utan att göra det med vilje, men vi gör det ändå bara för att vi inte är flugor som ser i 380 grader. Men jag personligen tror att det är nödvändigt att ibland berätta om det vi känner, inte för att det är så relevant alltid, utan för att inte jäsa massa surdegar, som sårade känslor ibland åstadkommer.

I nära relationer delger vi varandra våra känslor av alla de slag och ibland är de känslorna mindre bekväma. Men nära relationer klarar sånt och det tillsammans med alla de andra känslorna gör att nära relationer utmärker sig bland alla relationer i allmänhet. Många av mina vänner läser inte min blogg och en del vet inte ens om att den finns, men till er riktigt nära är jag tacksam för delandet som sker och för att ni trots detta ändå finns kvar!

Till er andra som inte känner mig så väl och ni som ibland lämnar avtryck här genom era härliga kommentarer, er vill jag tacka för att ni bidrar med vinklar jag inte sett eller ger mig härlig feedback!