Jag har skrivit om det förut och det är ett ämne jag aldrig tröttnar på. Mötet. Att mötas av någon annan är bland det vackraste jag vet. Det finns en sån obeskrivlig skönhet i mötet och den källa till insikt och lärande som finns i det. Jag upplever ibland att vi lever i en tid där alla ska vara så självtillräckliga, att vi glömmer att vi inte är några ensliga öar utan kontakt med andra. Vi är mer förbundna med andra än vad vi tror. Det finns olika sätt att uttrycka det hela och en variant jag hört är att vi blir till i relationer. Det är ett bra uttryck. Den bilden visualiserar det kompelxa i mötet. Vi ser någon annan, som i sin tur reflekterar tillbaka en glimt av oss själva.
Vi ger oss själva, tar emot en annan och får i gåva en del av oss själva. Jag har tänkt ett bra tag på det här med föräldraskap, framförallt det föräldraskapet jag själv förvaltar tillsammans med mina barn. De där räckorna av möten och ickemöten jag har med det käraste som finns i mitt liv. De barn som ger mig ynnesten att upptäcka de djupaste delarna av mig själv och får mig att utmana det som jag har svårt för. Jag är outsägligt tacksam för det. I ett telefonsamtal med en god vän delgav hon mig sina egna funderingar kring sin relation med sina egna föräldrar och det föräldraskap hon själv befinner sig i.
Detta efter att jag uttryckt en sorg över den svårighet jag själv har med att verkligen samtala med mina egna föräldrar utan att hamna i en situation där de hamnar i någon sorts skuldfälla och upplever att jag levererar kritik de inte känner sig förtjänta av. Det som mina föräldrar missar är att jag inte pratar om föräldraskap för deras skull eller att det egentligen handlar om dom själva. Att förstå vad man kommer ifrån (även om det hänt i en förgången tid) kan ibland hjälpa en att förstå varför man handlar som man gör. Jag tror att föräldrar i alla tider har gjort så gott de kan, precis som man gör idag.
Men i möten där man vågar samtala kan ibland nya dörrar öppnas och man kan se varandra i ett nytt ljus som förgyller för varje part i samtalet. Väldigt många föräldrar i min egen generation och generationerna strax intill har trätt in i föräldraskapet på ett granskande sätt. Jag läste i en artikel i "Vi föräldrar" som menade på att föräldrarna av idag är mer pålästa än sina föregångare och ändå mycket mer osäkra. Jag tror att osäkerheten är av både ondo och godo. Den baseras utifrån att vi analyserar allt i strävan att vara bra och moderna föräldrar. Vi är självkritiska och försöker till mångt och mycket att bli bättre.
Jag menar inte att tidigare generationer inte har velat vara bra föräldrar. Men här är föräldragenerationen som vuxit upp med "positivt tänk", mental coaching och ett starkt individualiserat samhälle. "Vi blir vad vi tänker", "acting is caring" och individuella utvecklings planer både i yrkesliv, dagis och skola. Vi granskar oss själva från topp till tå och blir ibland så självkritiska att vi drunknar i osäkerhet. Våra egna föräldragenerationer och tillbaka i tiden ifrågasatte aldrig föräldraskapets pondus, även det på både gott och ont. Våra egna föräldrar ifrågasatte aldrig sina föräldrar öppet och blir självklart tagna på sängen av denna bulldozer generation som ifrågasätter allt.
Vi uppfostrar våra egna barn till kritiskt tänkande personer och lär dom redan från början att våga ifrågasätta. Självklart ifrågasätter de också oss och vårt föräldraskap. Något vi både avskyr och ändå försöker uppmuntra. Vi hittar kraft och stöd i föräldrarna runt omkring oss som själva är i liknande situationer. Vi varvar vår glädje över våra självtänkande barn med att slicka våra sår. Det som gör oss sårbara är att vi blir som köttet på en hamburgare. Vi får lära oss att förstå och respektera våra egna föräldrars svårigheter för kritk och vi får ta smällarna från våra egna barn och guida dom på okända vägar.
Det försätter oss i en sårbar situation. Vi blir generationsmässigt rätt ensamma. Den kunskap och erfarenhet våra föräldrar skulle kunna förmedla genom att våga dela med sig av sina egna svårigheter på ett mer generöst sätt, försvinner i försvar och skuld hos bägge parter. Relationsmässigt däremot kan vi ha större tur ifall vi har ett nätverk av vänner som förstår dilemmat och där vi kan landa våra frustrationer i vårt föräldraskap.
Jag ska vara tydlig. Det är inte barnen i sig som är frustrationen, utan de svårigheter inom oss själva när vi genomgår föräldraskapets alla faser som det innebär när våra barn växer och blir stora. Som en god vän uttryckte det: "När man äntligen börjar får kläm på det så är det försent och över". Jag vill också vara tydlign när det gäller mina egna föräldrar. Jag är oerhört glad och tacksam för mina egna föräldrar, oavsett hur mycket vi kan prata eller ej om vissa saker. Att vara förälder är ett hårt jobb och alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har.
Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!
2 kommentarer:
Citerar din sista mening Erica...; "Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!"
Föräldraskapet är evigt i tiden. Man blir aldrig för gammal för att vara förälder. Min far är 91 år - och han är fortfarande far till mig på riktigt. Tillsammans besöker vi hans fars grav, min farfars, lägger ner blommor, tänder ett ljus. Minns det som varit - och är. Historia och nutid vävs samman - i både det till synes enkla och svåra.
En bra förälder är den som ställer upp på/för sitt/sina barn. Med tiden blir det som med den helige ande - allestädes närvarande men ändå frånvarande.
Ja, det här med föräldraskap är onekligen intressant. Det finns mycket i det du skriver som jag ställer upp på. Men jag tror inte min generation ( född på sent sextiotal, en i allra högsta grad ifrågasättande generation enligt min uppfattning). Jag har två söner 21 och 19 år och har varit ensamstående med dom i 12 år innan jobb fick mig att flytta till Stockholm och jag blev en form av internet pappa. Jag för min del tror att det största generationsglappet uppstod bland 30 och 40talister och deras föräldrageneration. Kanske främst dom senare. Innan dom har det i historien knappt funnits någon ungdomskultur, alltså en fristående egen kultur mellan barndom och vuxenlivet. Rock 'n roll generationen brukar jag tänka på dom som. Innan dom var man barn och för att ganska tidigt bli vuxen, gifte sig tidigt och skaffade barn tidigt. Någon ungdomstid fanns nästan inte. Jag tror att i det glappet mellan barn och vuxen finns ett självständigt utrymme för reflektion och tolkning av verkligheten. Man får liksom en tankepaus innan man tar sig an vuxenlivet. Hos många föddes det en stark frustration att bli vuxen och många kände till och med avsky mot att bli vuxen. Något jag tycker man kan se även idag, det är inte fint eller positivt att bli vuxen, man skall vara ung tills man dör.
Jag tror att just införandet av denna mellanperiod i livet har skapat många kritiska individer, och jag tror att jag blivit fostrad i den andan. Inte bara av mina föräldrar utan av samhället i stort. Införandet av ungdomsperioden har skapat ifrågasättande. Men jag föreställer mig att det var ett mycket större glapp mellan mina föräldrar och deras föräldrar än det är mellan mig och mina söner. Även om det alltid är jobbigt att bli ifrågasatt så känner man igen situationen när rollerna var ombytta och jag stod som den ifrågasättande sonen. Det måste varit oerhört mycket svårare för mina föräldrar och mina mor och farföräldrar.
Tack för intressanta tankar
Christer C
Skicka en kommentar