Ericas Utsikt

Tankars rörelse

2012-02-18T22:34:00.000+01:00

Jag saknar orden och tankarnas rörelse bakom som dansar likt skuggor mot vår mentala vägg. Tänker att 2012 ska bli ett mer innehålls rikt år här än vad förra året bjöd på. 2012 vill jag fylla mer med glädje, nyfikenhet och framtidstro.

När tystnaden talar

2011-09-08T23:07:00.001+02:00

Solnedgång och soluppgång. Två otroligt vackra scenarion som kan fylla vilken människa som helst med förundran och hänförelse. Att fylla tomrummet med samtal eller tystnad som mättats med närvaro är också två väsenskilda upplevelser. Bägge berikande. Idag fick jag i gåva av en vän en stilla promenad i tystnad. En tystnad som fylldes med acceptans för vilka vi är och förståelse för var vi befann oss någonstans just för stunden. En tystnad där ingen behövde säga något men där allt ändå blev sagt. Att vara nu, att se varandra och låta vara i en kärleksfull acceptans. En gåva av stora mått.

Tillsammans och var för sig

2011-09-06T19:34:00.000+02:00

Tillsammans och ändå var för sig. Balansen mellan självet som står för sig själv och i samklang med omvärlden. Svårt, spännande och en guldgruva ifall man vill.

Små ögonblick av lycka

2011-09-04T17:37:00.000+02:00

En handfull solmogna björnbär en solig septemberdag vid havet. Ett septemberdopp i havet utan istappar kring huden och varma vindar som lurar en att tro att det fortfarande är sommar. Att se sin dotter fladdra förbi när hon springer upp och ner på klipporna och fatta att det finns en dotter att älska. Se havet i motsol medans lukten av salt och tång fyller en med minnen. Små ögonblick av lycka är bästa motmedlet mot höstångest och grå vardag. Solvarm hud på små bara axlar och armar. Ett snabbt leende i samförstånd och någon som säger "jag vet" när man säger "jag älskar dig". Små ögonblick av lycka

Som ringarna på vattnet

2011-08-29T22:39:00.000+02:00

I Tro, Hopp och Glädje kan kärlek växa och spridas som ringarna på vattnet.

Leta hjärtan

2011-08-29T01:36:00.000+02:00

Leta hjärtan för mig, symboliserar att låta livet få komma in.

Här är det första hjärtat.

"The practice of forgiveness

is our most important contribution to the healing of the world"

(Marianne Williamson

Speglingar

2011-08-29T00:34:00.002+02:00

Vi vill gärna tro att vi är unika, vilket vi både är och inte är. Om vi hade förmågan att ställa oss lite utanför oss själva, skulle vi upptäcka att vi är mer förutseende och lika alla de andra som så många av oss desperat försöker skilja oss ut ifrån, samtidigt som vi vill vara såpass igenkännliga att vi räknas med. Något som kommit för mig under våren och sommaren är hur många av oss föreställer sig ha kontroll över vem man är och hur man är. Vi ser gärna våra egna svårigheter i andra, för att det är för smärtsamt att se hur det vi raljerar över andra egentligen bor hos oss själva.

Något jag ibland får höra är vilket kontrollbehov jag har. Något jag själv är väldigt bekant med. En egenskap som jag länge har jobbat på för att få balans med. Ibland är det bra att vara förutseende. När egenskaper blir överdimensionerade kan det mynna ut i ett kontrollbehov och att vara förutseende kan vara en sådan egenskap. Människor som har förmåga att vara förutseende kan också göra mycket gott för andra. Inga egenskaper är dåliga, det kan vara menligt när de blir ensidigt stora.

Något jag märkt när jag själv jobbar på mitt eget kontrollbehov är att de som ser det hos mig och har behov av att yttra detta, själva bär ett eget kontrollbehov inom sig. I min iver att rannsaka mig själv och jobba med de sidor hos mig som kan bli jobbigt både för mig själv och min omgivning har jag ibland tenderat att låta andra projicera sina egna egenheter eller svårigheter på mig. Något jag känner att jag inte har lust med längre. Det räcker gott och väl med mitt eget bagage. Alla har vi saker vi behöver jobba med.

Att bli ägare till sina egna känslor och sitt eget bagage är både svårt och väldigt uppfriskande. Bilden längst upp tog jag under en tipspromenad. Den facinerade mig oerhört. Att se saker från olika vinklar. Träden betraktandes rakt nerifrån och upp och som i det här fallet med bilden, genom en vattenpöl som uppkommit genom det myckna regnandet. Så är det ju med oss också.

Vi ser på varandra genom våra egna erfarenheter, genom gemensamma erfarenheter och ibland glimtvis förmår vi ibland greppa några korta ögonblick av den andra människans själ, den som inte är förknippad med oss. Magiska ögonblick som ges till oss som dyrbara gåvor, både medvetet och ibland helt bortanför någon människas kontroll. Såna ögonblick är både hänförande och magiska.

Ett ämne jag ofta återkommer är till relationer. För mig är de så facinerande, just därför att det är en sån genialisk blandning av speglandet av oss själva och mötet med den andre, med ett Du. Relationer är en ren gåva, inte något du själv kan regissera. En trend i dagens samhälle är att vi alla uppmuntras att vara våra egna Gudar, Regissören i våra egna liv. Det förleder oss att tro att vi kan styra vår omgivning. Det kommer alltid bara finnas en enda människa Självet kan styra och det är oss själva.

Vad någon annan känner, tänker och gör är bortom vår egen kontroll. Livet sker oavsett vad vi tror oss kunna påverka. Jag själv tror att som allt annat består livet av en balans. Balansen mellan vad vi själva kan påverka och vad som händer därför att vi inte är några enskilda öar. Relationer är sådana påminnelser till oss själva. En källa till alla våra känslor. Bob Marley sägs ha sagt detta: "Truth is, everybody is going to hurt you; you just gotta find the ones worth suffering for".

Kärlek och förmågan att släppa människor nära kommer också att dela med sig av sorg och sårade känslor. Det är inte något vi kommer att kunna regissera bort. Det enda vi kommer att kunna göra är att jobba med vårt förhållningssätt när det sker. Jag tillhör en del av mänskligheten som varit med om övergivenhet redan som väldigt liten. I våras, genom ett samtal med en vän där hennes idealiserade bild av mig raserade, valde hon att attackrade mig som en furie istället för att fråga sig själv varför hon haft behov av att se mig på det sättet som hon gjorde.

Om vi vill är våra erfarenheter i relationer de bästa erfarenheter man kan vara med om, oavsett ifall det gör ont eller inte. Där i den stunden kände jag bara en blandning av raseri och övergivenhet. Att jag blivit given ett ansvar över något som inte var mitt att ta. Efter att en lång tid förflutit kunde jag se mig själv. Då framträdde den där människan som bor i mig, som är så rädd att bli övergiven. Jag kunde se att på grund av mina tidigare erfarenheter, reagerade jag med rädsla.

En rädsla som yttrar sig genom att vilja putta bort människor ifrån mig. En rädsla som vill sätta villkor för vilka jag kan släppa nära. En rädsla som vill regissera så att smällarna blir mindre. Jag kunde också se att allt detta regisserande inte leder till någon vidare utveckling, att det istället sätter dimridåer för det jag allra mest behöver ta tag i. Något som kvinnor ofta hänger sig åt är att duka fram sina sårade känslor inför varandra, med intentionen att få någon att ta på sig en fiktiv skuld eller dela ansvaret, så att självet slipper ta tag i det budskap som låg i de känslor som uppenbarade sig i det egna inret.

Jag själv har hängett mig åt dylika saker. Något som vuxit fram hos mig under sommaren är att jag själv vill bestämma vem jag vill vara. Inte att någon annans behov av att regissera sitt liv ska diktera villkoren för hur jag är, hur jag reagerar eller vad jag gör. Känslomässiga utpressningar, hur de än ser ut är inte välkomna in genom min dörr. Känslomässiga utpressningar ska heller inte bestämma vilka jag ska tycka om. Oavsett vad, kommer vi i nära relationer alltid att bli sårade och vi kommer alltid att överleva, även om det i stunder inte känns så.

Kärlek i nära relationer, oavsett ifall det är familj eller vänner, är för mig tolleransen över att vi alla har ett bagage att arbeta med och att både vi själva och andra blir obegripliga. Jag väljer själv. Jag har valt att älska och låta mig älskas (även om det sistnämnda inte alltid är så lätt). För mig är att släppa nära och älska inte enbart att diktera villkoren för hur andra ska vara mot mig, utan först och främst att besluta sig för att älska och acceptera "no mather what". Att jag gör upp villkoren för hur jag vill arbeta med att våga möta en annan människa där hon är, hur skrämmande det än kan vara.

Rädsla är ingen bra resekamrat. Försiktighet och Acceptans är så mycket bättre.

Lek är lärande

2011-06-09T23:00:00.000+02:00

Ikväll sjöng vi igenom en sångbok istället för godnattsagan. Tänker på att de flesta barnsånger lärde jag mig när Celia var liten och vi gick på öppna förskolan. Några lärde jag mig innan med Johan och Lucas. En av de mest praktiska sakerna med föräldraskapet, som jag har haft svårt för är det här med lek. Ramsor och barnsånger var ett helt nytt fält att beträda som liten. Läsandet fick jag mycket med min pappa som läste oerhört mycket för mig. Men själva sjungandet är något jag erövrat tillsammans med mina barn.

När mina killar var små var det mycket lättare att läsa, vara ute i naturen och bada för mig. Att leka, bygga med saker och pyssla är något som jag har haft mindre lätt för. Ett minne jag har är när killarna var små och jag tänkte att de skulle få leka lite med fingerfärg. Under den tiden var jag dödstrött. Att inte få sova ordentligt kan knäcka vilken människa som helst. Jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att de kunde få kladda med färgen i badkaret.

De tittade på mig och burkarna med färg jag radade upp framför dom. Visade lite och kladdade på badkarsväggarna, Lucas rynkade på näsan och tyckte det var kladdigt. Då i det ögonblicket kände jag mig jättevilsen och lite lätt panikslagen. Jag insåg att jag inte riktigt visste hur man leker och kände mig som den uslaste av mammor som inte kunde leka med sina barn.

Lek och sång har inte varit mina starka sidor. Jag läste en gång att lek är lärande och jag tänker ofta att lek är något som varit bra att kunna. Men i kväll sjöng jag och Celia ikapp och jag tänkte att nu sitter några av de där sångerna i minnet som självklarheter.

Hamburger föräldrarna

2011-06-05T23:36:00.000+02:00

Jag har skrivit om det förut och det är ett ämne jag aldrig tröttnar på. Mötet. Att mötas av någon annan är bland det vackraste jag vet. Det finns en sån obeskrivlig skönhet i mötet och den källa till insikt och lärande som finns i det. Jag upplever ibland att vi lever i en tid där alla ska vara så självtillräckliga, att vi glömmer att vi inte är några ensliga öar utan kontakt med andra. Vi är mer förbundna med andra än vad vi tror. Det finns olika sätt att uttrycka det hela och en variant jag hört är att vi blir till i relationer. Det är ett bra uttryck. Den bilden visualiserar det kompelxa i mötet. Vi ser någon annan, som i sin tur reflekterar tillbaka en glimt av oss själva.

Vi ger oss själva, tar emot en annan och får i gåva en del av oss själva. Jag har tänkt ett bra tag på det här med föräldraskap, framförallt det föräldraskapet jag själv förvaltar tillsammans med mina barn. De där räckorna av möten och ickemöten jag har med det käraste som finns i mitt liv. De barn som ger mig ynnesten att upptäcka de djupaste delarna av mig själv och får mig att utmana det som jag har svårt för. Jag är outsägligt tacksam för det. I ett telefonsamtal med en god vän delgav hon mig sina egna funderingar kring sin relation med sina egna föräldrar och det föräldraskap hon själv befinner sig i.

Detta efter att jag uttryckt en sorg över den svårighet jag själv har med att verkligen samtala med mina egna föräldrar utan att hamna i en situation där de hamnar i någon sorts skuldfälla och upplever att jag levererar kritik de inte känner sig förtjänta av. Det som mina föräldrar missar är att jag inte pratar om föräldraskap för deras skull eller att det egentligen handlar om dom själva. Att förstå vad man kommer ifrån (även om det hänt i en förgången tid) kan ibland hjälpa en att förstå varför man handlar som man gör. Jag tror att föräldrar i alla tider har gjort så gott de kan, precis som man gör idag.

Men i möten där man vågar samtala kan ibland nya dörrar öppnas och man kan se varandra i ett nytt ljus som förgyller för varje part i samtalet. Väldigt många föräldrar i min egen generation och generationerna strax intill har trätt in i föräldraskapet på ett granskande sätt. Jag läste i en artikel i "Vi föräldrar" som menade på att föräldrarna av idag är mer pålästa än sina föregångare och ändå mycket mer osäkra. Jag tror att osäkerheten är av både ondo och godo. Den baseras utifrån att vi analyserar allt i strävan att vara bra och moderna föräldrar. Vi är självkritiska och försöker till mångt och mycket att bli bättre.

Jag menar inte att tidigare generationer inte har velat vara bra föräldrar. Men här är föräldragenerationen som vuxit upp med "positivt tänk", mental coaching och ett starkt individualiserat samhälle. "Vi blir vad vi tänker", "acting is caring" och individuella utvecklings planer både i yrkesliv, dagis och skola. Vi granskar oss själva från topp till tå och blir ibland så självkritiska att vi drunknar i osäkerhet. Våra egna föräldragenerationer och tillbaka i tiden ifrågasatte aldrig föräldraskapets pondus, även det på både gott och ont. Våra egna föräldrar ifrågasatte aldrig sina föräldrar öppet och blir självklart tagna på sängen av denna bulldozer generation som ifrågasätter allt.

Vi uppfostrar våra egna barn till kritiskt tänkande personer och lär dom redan från början att våga ifrågasätta. Självklart ifrågasätter de också oss och vårt föräldraskap. Något vi både avskyr och ändå försöker uppmuntra. Vi hittar kraft och stöd i föräldrarna runt omkring oss som själva är i liknande situationer. Vi varvar vår glädje över våra självtänkande barn med att slicka våra sår. Det som gör oss sårbara är att vi blir som köttet på en hamburgare. Vi får lära oss att förstå och respektera våra egna föräldrars svårigheter för kritk och vi får ta smällarna från våra egna barn och guida dom på okända vägar.

Det försätter oss i en sårbar situation. Vi blir generationsmässigt rätt ensamma. Den kunskap och erfarenhet våra föräldrar skulle kunna förmedla genom att våga dela med sig av sina egna svårigheter på ett mer generöst sätt, försvinner i försvar och skuld hos bägge parter. Relationsmässigt däremot kan vi ha större tur ifall vi har ett nätverk av vänner som förstår dilemmat och där vi kan landa våra frustrationer i vårt föräldraskap.

Jag ska vara tydlig. Det är inte barnen i sig som är frustrationen, utan de svårigheter inom oss själva när vi genomgår föräldraskapets alla faser som det innebär när våra barn växer och blir stora. Som en god vän uttryckte det: "När man äntligen börjar får kläm på det så är det försent och över". Jag vill också vara tydlign när det gäller mina egna föräldrar. Jag är oerhört glad och tacksam för mina egna föräldrar, oavsett hur mycket vi kan prata eller ej om vissa saker. Att vara förälder är ett hårt jobb och alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har.

Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!

Det enkla är inte alltid så lätt

2011-05-29T22:12:00.000+02:00

Ibland förvånas jag av det där enkla i livet. Hur finurligt livet egentligen är och hur svårt det samtidigt kan vara. Paradoxerna kantar livets väg och någonstans mellan det enkla, paradoxerna och det grymt svåra finns nyckeln.

Påskafton 2011

2011-04-23T23:49:00.000+02:00

Idag har vi njutit av sommarvärme, ledighet och underskön natur. Idag fick både Celia och jag möjlighet att doppa oss i Rådasjön. Kallt, men skönt. Celia vågade först och några timmar senare hoppad jag i och fick en försmak av sommarens aktiviteter :-)

Pappa får sig en kram under morgonpromenaden

Våren ikläder sig sin grönskande skrud. Vackert och grönt. Sänder en tanke till våra allergiker som har det kämpigt trots skönheten.

Dess doftar vår och grönska. En ren njutning.

Hjärtat blir extra varmt när man ser en karmell i vårskrud som denna :-)

Min fina son, jag tänker ibland vilken tur jag har som har så fina barn.

Vårens prakt är överväldigande

Mina fina Lucas som drömmer sig bort till vuxnare dagar :-)

Tänk att hon ger mig den platsen i hennes liv

2011-04-19T22:28:00.001+02:00

Det här hittade vi på Celias dörr i kväll. Detta är vad som rör sig i hennes värld. Det känns så mäktigt som en ynnest att få vara en sån stor del, en viktig punkt i någon människas liv. Sitt barns liv. Jag tänker när jag ser detta, att det är en stor ynnest jag fått ta del av genom att bli mamma till henne och hennes bröder. Det känns så stort och jag blir så rörd inom mig att det blir lite svårt att ta in. Att vara förälder är allt annat än att det är självklart att man är viktig. Det är en ynnest och en gåva att vara rädd om.

Drömmar som avsikt

2011-04-17T10:01:00.000+02:00

Avsikt. Av att se. Sikta, som i mening att rikta sig mot något eller någon. Sikta, som att sila ur (exempel mjöl som blir finkornigt och luftigt). Sikta, som att skaffa sig ett urval.

Jag har i mina funderingar kring det här med drömmar, kommit fram till, att det är en oerhörd viktig nyckel till det här med att vara människa. Att leva som människa. Drömmar hjälper oss att avskilja all den potential, alla möjligheter och alla val som vi människor står inför.

När livet inte handlarom att överleva, utan att leva, så är möjligheterna och valen oändliga. Vi praktiskt taget drunknar i dom. För att inte blanda ihop överleva med att leva har vi några fina redskap. Ett av dom är drömmar.

När man väljer att leva så är drömmar en del av den grund vi står på och som väcker vår livslust och hjälper oss att hitta "flow" i vårt vardagshav. Jag ser fyra viktiga pelare i valet att leva livet istället för att överleva i livet. Avsikt, Näring, Mening och Mål är det som utkristalliserar sig.

Det är svårt för mig, som gärna vill ha helhetsbild eller översikt att ta mig an det här med drömmar innan jag ser "väven". Jag är en människa som tidigt fick lära mig det här med att överleva. Att överleva handlar mycket om mål, så jag har alltid varit oerhört målinriktad.

Det jag kan se att jag förändrar idag är att mina mål har flyttat fokus. Målen baseras inte lika mycket utifrån rädsla längre, utan handlar mer om att hitta mening och näring. När jag tittar ordentligt på det drömmar jag står på, inser jag att mycket är förlegat. Baserar sig på en tid som inte längre finns.

En liten flicka står på en gård. Det är kallt, så kallt att fingrarna styvnar av kylan och kläderna är allt för tunna. Gården omgärdas av tre byggnader och en stor port i järn som vetter ut mot en trång gata. Mitt på gården finns en pump, där man för hand pumpar uppn vattnet. Flickan som med stela fingrar försöker fylla hinken med vatten fylls av en enda stark känsla som omgärdas av vanmakt och övergivenhet. "En gång ska jag ha det bättre, ett mycket bättre liv".

Den här flickan är jag. Idag ser mina förutsättningar helt annorlunda ut. Jag har en man, tre fina barn, föräldrar som älskar och stöttar mig och familj genom min man som ser mig som en del av sin familj . Jag svälter inte, har ett hus att bo i, har en bil att köra och håller kroppen varm. Jag har det bra helt enkelt.

Någon gång på vägen förändrades förutsättningarna, men målen har envist bitit sig fast. När drömmar och mål utgår från en ursprunglig rädsla, finns risken att man missar målet. Jag inser att det är viktigt att inventera sina drömmar då och då. Att hitta både nya mål, ny mening och ny näring.

Det kanske är det som man kallar fyrtioårskris, eller kriser i allmänhet. Det sker en större inventering, därför att det blir så uppenbart att valmöjligheterna krymper. En påminnelse om att livet är förgängligt och att alla de drömmar som inte blev av.

På en blogg idag såg jag detta citat i kommenterasfältet. Det passade så bra i mina funderingar kring drömmar att jag avlustar mina funderingar kring drömmar me denna.

"You were always looking for the right way to behave, so concerned you might make a mistake. But, darling, there are no mistakes. There are only our wishes, our actions, and the consequences that follow both. There are only events, how we cope with them, and what we learn from the coping.” (Elizabeth George, With No One As Witness)

Demokrati, politik och andra små funderingar

2011-04-14T23:44:00.001+02:00

Funderar över det här med demokrati. Idag var jag och lyssnade på Kommunalfullmäktige i Göteborg. Jag har aldrig riktigt vetat var jag hör hemma.Varken i politiken eller i religionen. Spretar för mycket. Jag tror på en högre makt, som jag kallar Gud. Jag får gliringar från alla håll. Från dem som tycker jag är sinnessjuk för att jag ens tror på en Gud. Från dem som inte tycker jag verkar tillräckligt troende.

Jag har aldrig haft behov av att andra ska tycka som mig, bara jag får tycka som jag tycker. Däremot är jag öppen för ifågasättande eller samtal om varför. Jag har vänner som är ateister, som är kristna av alla de olika slag, muslimer i alla riktningar, judar och de som håller sig till det i allmänhet kallas för flum. Men jag har aldrig känt mig hemma i en specifik kyrka eller församling.

Likadant har det varit med politiken. Det finns så många olika riktningar och egentligen är det så att man hittar en sammanslutning dom mest liknar det man i huvudsak tycker. Jag har alltid vetat att jag ligger mer åt vänster. Men det finns mycket jag också tycker som jag hittar i både mitten och högerpartier. Jag har också alltid funnit mycket nöje i politiken. Det är intressant och nödvändigt för att vi ska ha en grund att stå på som samhälle.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen i höstens val grät jag högt. Det är inte bara det att det är ett främlingsfientligt parti. Det är ett nasistisk parti. Ett parti som på sin hemsida öppet går ut med att de inte stöjder varken barnkonventionen eller FNs allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Ett sånt parti har valts in i Sveriges Riksdag och man sympatiserar med dem för att det finns ett motstånd. Ingen sympatiserar med något annat parti på det sättet.

Det märkliga är att när många människor pratar om demokrati så utgår de alltid från att deras ståndpunkt är den rätta. Demokrati är en medelväg, för att man inte kommit på ett bättre sätt. Det är på inget sätt optimalt eller rättvist. De är ett sätt att styra ett samhälle som åtminstone är bättre än en diktatur. Demokrati handlar till stora delar om kompromisser och det kan medföra att krafter man inte stödjer också kan använda demokratiska vägar för förtryckande åsikter.

Detta med att ett nasistiskt parti valdes in i vår Riksdag, medförde att jag valde att jag tog ställning. Jag är helt säkert att det parti jag valt inte till fullo står för det jag tycker. Men jag valde de delar jag tycker är viktigast och där jag känner att min största gemensamma nämnare möts. Ikväll var jag på en av fyra introduktionstillfällen och det innebar att jag gjorde ett besök på Kommunalfullmäktiges möte i Göteborg. Oerhört intressant.

Jag hamnade på en av läktarna mellan vägvals entusiaster och SD sympatisörer. En mycket bissar känsla :-) De tjoade och smädade talarna nedanför och jag tänkte att det är märkligt med människor som anser sig stå för demokrati, men inte har hyfs nog att låta någon annan framföra sin åsikt utan att högt och ljudligt kasta ur sig smädelser och andra otrevligheter. Jag tänkte att fler invånare borde gå och lyssna då och då.

Demokrati handlar ju inte enbart om att mina synpunkter få föras fram. Det handlar ju också im att acceptera och respektera att andra synpunkter både få ta plats och föras fram. Däremot behöver jag inte tycka likadant. Det som slår mig är att enfrågepartier gärna slår sig fram som underdogs och gärna använder demokratin som slagord. Det verkar dock svårare för dem att acceptera att demokratin också innebär att de själva måste respektera det som inte överensstämmer med deras egna åsikter.

Jag tänker att det är ett märkligt land jag lever i. Ett land som trots sina brister också bjuder på oerhörda möjligheter. Ett land att vara stolt över. Ett land att drömma om och drömma i

Drömmars struktur?

2011-04-11T08:58:00.001+02:00

När jag pratar med andra om drömmar, för att få bränsle till mina funderingar, inser jag att de flesta tänker på drömmar som något målrelaterat. Man tänker sig si och så uppfylls detta inom en snar eller fjär framtid. Man drömmer om något som ska uppfyllas.

Det andra sättet att betrakta drömmar utkristalliserar sig mer som ett ramverk. En längtan, vision eller kraftkälla kring livet. En större strävan som mer handlar om att förgylla livet eller att fylla livet med mening. Det handlar inte om att man inte vill att det ska uppfyllas, men det primära är inte själva målet utan vägen.

Det tredje sättet upplevde jag mer att det handlade om vad för slags människa man vill vara. En strävan om att upptäcka, utforska och hitta mening som individ för sig själv och i ett sammanhang.

Hur tänker du kring drömmar?

Drömmar

2011-04-11T00:44:00.000+02:00

Ibland kan det som verkar tydligt vara oerhört diffust. Det här med drömmar för att nämna något. Vi är några vänner som börjat att samtala. Vi kallar oss tankeväktarna. Vi delar och samtalar om sånt som berör. Det hela började med att en av oss hamnade i en depression, ett tillstånd jag kan förhålla mig till, eftersom jag själv besökt det landet under livets resa.

Vi promenerar och samtalar. En fin kombination. Under dessa promenader delades tankar om stort och smått. Det som slog mig var hur sällan vi delar sånt här. Vi gömmer oss undan i vår smärta, i isolering eller i soffan hos terapeuten. Vi behöver psykologen/terapeuten, men något vi håller på at glömma är att vi också behöver vänner.

Ingen del kan ensam lösa saker för oss, framförallt kan vi inte lösa det själva i egenmakt. Vi behöver våra relationer och vänner är en del av det skyddsnät vi behöver för att växa, läka och fördjupa livet. Det är först när vi omges av kärlek och låter oss helas av den i kombination med tillit och tro på oss själva och andra, som vi också kan bli friska och må bra.

Vi har haft olika teman. Dagens tema handlade om drömmar. Ett oerhört svårt ämne insåg jag, trots att det är ett spännande område. Ett ämne jag tänkte återkomma till.

God Natt världen och sov gott :-)

Doften av vår

2011-04-11T00:23:00.000+02:00

Mitt öga fröjdades

av utslagna vitsippor i en glänta idag.

Så magiskt varje år och så njutningsbara.

Doften säger jag bara,

den doften kan jag drömma om när vintern börjar bli seg

och längtan efter våren spritter i själen.

Doften av vår kittlar själen

Vita skira blad som försiktigt tittar fram

och förminner om sol och värme

Att vandra fram, kan ibland handla om att gå tillbaka

2011-04-10T19:50:00.001+02:00

Jag älskar att befinna mig i vattnet. Framförallt under sommarmåndaderna anstränger jag mig för att ta mig ut till havet eller sjöarna. Att få sänka ner mig i vattnets mjuka omfamning ger mig en frihetskänsla som är obeskrivlig.

Precis som när jag var barn, älskar jag att dyka eller ha huvudet under vattnet. Ibland när man är under ytan så kan man inte alltid säga vad som är upp eller ner. Så upplever jag att livet är ibland. Det som ibland upplevs som att gå framåt kan vid vissa tillfällen vara att gå bakåt.

Att gå tillbaka kan ibland handla om att börja gå framåt. En strimma av ljus kan vara så paradoxal som jag upplever den bild jag tog en tidig januarimorgon. Ett ljus som också kan innehålla en viss mängd av smärta.

När man en gång varit i mörker och tar sig därifrån, kan resan mot ljuset vara den mer smärtsamma delen av en resa. Att gå tillbaka mot ljuset, eller ens egen fulla kraft, kan bli oerhört smärsamt för att man börja känna igen. Känslorna blir verkliga igen.

Verkligheten blir åter känslosam. Sen när helvetespassagen är över, känns det så overkligt att man ens befunnit sig där. Livet ses återigen genom harmonins och glädjens glasögon. Det är som en islossning, lika dramatiskt. Obeskrivligt.

Att få uppleva den genom en vän, har berikat mig. Du fina vän har fått mig att upptäcka saker om mig som jag tidigare inte sett. Att få uppleva den smärta jag ofta besökt genom någon annan har gett mig nya verktyg. Så Tack fina Du för din tillit och kärlek.

Jag älskar dig min vän!

Min Julkalender- Dag Två. Fröken Ulla

2010-12-02T17:57:00.001+01:00

Min första fröken i skolan hette Ulla. Jag minns henne än idag. Hon hade en enastående förmåga att se till varje barn. Ibland möter man de där människorna, som med sin inlevelseförmåga, omtänksamhet och kärlek för sitt uppdrag utmärker sig från mängden. Ulla var (och är säkerligen fortfarande) en sådan person. Jag hade henne fram till tredje klass och efter det skickade vi alltid julbrev till varandra fram till att jag var runt tjugoårs åldern. Ulla är en av de personer i mitt liv som gjort skillnad och som fick mig att tro att jag kunde. För det hon gav mig under mina tre första år i skolan är jag henne evig tacksam. Hur är det med er, har ni minne av en lärare som gjort skillnad i era liv?

Min Julkalender 2010- Dag Ett

2010-12-01T23:28:00.000+01:00

Jag älskar jukalendrar. Det finns en barnslig längtan i julen som blommar upp i mig. Jag blir barnsligare än mina egna barn. Jag gläds barnsligt nog åt julens alla förberedelser och hemlighetsmakerier. Idag har jag i all hast gjort i ordning årets julkalender till våra barn. I år blir det en mager historia jämfört med tidigare år. Normalt har de varsin handbroderad historia och det blir vansinnigt mycket paket. Jag älskar att fixa det och gör normalt det.

I år känner jag mig mer som en blekt disktrasa och jag försöker dessutom tvinga min kropp att bli frisk tills imorgon. Det går så där kan jag ju meddela. I år får de dela på en turas om var tredje dag. De stora killarna och jag har kommit överens om att vi gör det enkelt och så satsar vi på något större några dagar. Vi testar i år och ser hur det blir.

Juldagen är min födelsedag. I år fyller jag dessutom jämnt, så för att fira detta ska jag använda varje dag till att dela med mig av 24 personer som gjort skillnad i mitt liv. Jag börjar med en av mammorna. Moder Svea. Oerhört tacksam för detta avlånga land som är mig kärt ända in i hjärteroten. Årstidernas växling, sjöarna, skogarna, havet och fjällen. En kärlek som aldrig dör.

Vändpunkter och språngbrädor

2010-11-20T14:26:00.000+01:00

Det känns som om någon kastat ut mig i någon form av ofrivillig forsrämning. Jag tillsammans med andra står i något som vi inte har varit med och skapat. Människor som skulle kunna ta ansvar för det som hänt, som skyller i från sig istället för att ansvarsfullt kliva in och stå ansvariga för det som vi nu försöker få rätsida på. Det krävs mod och självinsikt att se sina misstag. Misstag kan alla göra, men få vågar ta ansvar för dom och se att även om intentionerna var goda så kan det bli så fel. Om det vill sig illa katastrofalt fel.

Jag har inte orkat blogga, inte orkat vara på facebook och inte orkat prata med mina vänner. För första gången var jag inne och kikade på några av mina favoritbloggar och blev så berörd. Det fick mig att tänka på vändpunkter i livet. Ibland fattar man inte att de var viktiga vändpunkter förrens långt senare. De där vändpunkterna som på de mest avgörande sättet gör skillnad i ens liv. Ett annat ord kan också vara språngbrädor.

Punkter i livet där man vänder från destruktivt till mer konstruktivt. Språngbrädor till något nytt.

Offentligheten och ansvaret för den

2010-11-20T14:02:00.001+01:00

Det är så märkligt hur livet skiftar och hur fort det går från en punkt till en annan. Ibland så fort att medvetandet inte riktigt hänger med. Jag fyller snart fyrtio och jag har föreställt mig att jag har bra kläm på saker och ting. I de senaste händelserna inser jag att så inte är fallet. Att livet är skörare och mer överraskande än vad man kan föreställa sig. Jag tror att livet är rikt för den som vågar låta sig berikas. Rikt, men inte alltid lätt.

Offentlighet. Ett ord jag aldrig behövt att förhålla mig till. Min senaste erfarenhet har gjort att jag imponeras av alla de människor som vågar sig ut i en offentlighet. I offentligheten får man klä skott för allt möjligt, även sånt som är utanför ens egen påverkansmöjlighet. Människor projicerar allt möjligt på en och det privata blir som en suddig fläck i bakgrunden. När jag läser om Mona Sahlins avgång, tänker jag att hon och alla andra politiker är otroligt modiga

En del pratar väldigt föraktfullt om alla dessa människor som dagligen lägger ner oerhörd möda för jobba för allas vårt samhälle. Våra politiker. Vi kanske inte alltid är överens med de olika politikerna om hur saker och ting ska göras, men det vore korkat att inte förstå att de gör det arbetet som många av oss varken orkar eller tror oss inte ha förmåga till.

Offentlighet är inte som jag trodde, enbart vår rätt att få reda på saker. Offentlighet handlar också om var och en av oss och vårt ansvar att bidra. Det är lätt att håna och tycka till om alla de som vågar satsa sitt engagemang och energi på något. Det vi borde göra är att granska oss själva och fråga oss om det ansvar vi alla bär i det offentliga rummet.

Jag tänkte dela med mig lite om de tankar som väckts i mig den senaste tiden. En ny Erica har fötts. Jag tror inte längre på att alla människor har goda intentioner. En stor skepsis för media och för journalistiken, som har en makt de inte tar ansvar för. Vi ställer oerhörda krav på våra politiker och makthavare. När ska vi börja ställa krav på den tredje makten, media som inte har den interna granskning man förväntar sig av andra.

Hur tänker du kring offentlighet och media?

Nya Erfarenheter

2010-10-30T12:13:00.000+02:00

Det märkliga med livet och tjusningen, är att man får uppleva den från andra håll än vad man tänkt sig från början. När jag ibland kikar över axeln, så upptäcker jag att de upplevelser jag har haft i det förgångna hjälper mig i den framtid som snabbt flyr in i nutid innan också det blir dåtid. Det har funnits gånger då jag undrat varför saker och ting händer just mig och även begråtit sakernas tillstånd.

Nyss fyllda fem landade jag i ett land som låg på andra sidan jordklotet från det land jag föddes och tillbringade mina första år i. En upplevelse som färgat mig i hela mitt liv. Paradoxen är att den upplevelsen förstärkte den otrygghet för livet som föddes med att min biologiska mammas dog från mig. Samtidigt har den gett mig förutsättningar att klara av när livet gungar och det blåser hårt. Erfarenheten har lärt mig att hur jobbigt eller hemskt det känns, så kommer man ut på andra sidan, både stärkt och med en erfarenhet rikare.

All förändring har mer eller mindre en viss mängd av smärta. Det handlar inte så mycket om hur ont det känns just när det händer. Det som det handlar om är hur jag låter erfarenheterna lära mig och vad för människa jag vill vara i det långa loppet. Att se möjligheter när det känns som om vägen tar slut, att resa sig upp när det känns som om benen slagits undan och att fortsätta leta efter tron när hoppet tar slut. Det är det som den där kalla januaridagen på Arlanda lärt mig. Livet är rikt för den som vågar låta sig berikas, men man ska komma ihåg att den inte ger en några löften på att vara varken bekväm eller utan problem.

Min barndom här i Sverige tillsammans med mina underbara föräldrar som en gång bestämde sig för att ta ansvaret för den där lilla flickan som jag en gång var, har varit förutsättningen för att jag idag är den människa jag är. I slutet av september var jag genom mitt engagemang i Hem och Skola på Nordisk Kommités konferens i Oslo. Där fick vi möjlighet att ta del av senaste forskning när det gäller barn och skolfrågor. Där berättade Norska Unicef om sitt projekt "Den ene" som handlade om hur barn överlever traumatiska barndomsupplevelser pga. en vuxen som ser dem. För mig har mina föräldrar här i Sverige varit de personerna för mig.

Just nu befinner sig jag och de andra engagerade och fantastiska människorna i Riksförbundet Hem och Skolas styrelse i rejält blåsväder. Den styrelse som finns idag tillträdde i Maj och många av oss är helt nya och har nygligen engagerat oss på riksnivå. Vårt uppdrag av både valberedning och de övriga medlemmarna på den årsstämma vi har i Maj var tydlig och klar. Alla ville ha förnyelse och förändring. Vi i den nya styrelsen har tagit detta på allvar och har successivt kartlagt vad det är vi har fått i händerna och håller sakta men säkert på att ge frisk luft åt denna gamla organisation som fortfarande behövs.

När uppdrag granskning visade sitt intresse för oss var vi inte sena med att öppna dörren. Den feedback vi fått via mail och telefonsamtal vittnar om att vi inte gjorde så bra ifrån oss i media, och det är ju helt förståeligt med tanke på att ingen av oss har så mycket mediavana. Det jag tycker är tråkigt är att vi inte fick möjlighet att också visa det vi gör, trots det bagaget som lämnats kvar åt oss från tidigare år och styrelser. Men som många påpekat så kanske man inte kan förvänta sig det, men jag beklagar det likväl. Jag inser att den här erfarenheten kommer att förändra mig i grunden.

När förändringen knackar på dörren har man olika alternativ. En av dom ställer dig framför valet om att våg vara självkritisk. Att våga se sina egna brister i ögonen och välja att ta tag i dom. Alternativet till detta är att enbart hitta fel hos andra och koncentrera sig på att hitta "fiender".

Ett annat alternativ är att gömma sig och försöka hitta skydd. En god vän sände mig en uppmuntrande kommentar på facebook för att visa sitt stöd för mig och mina ambitioner som hon vet att jag har. Den löd så här: "När det blåser söker en del skydd, andra bygger väderkvarnar". Jag tror på väderkvarnar. Att låta sig nedslås hjälper ingen av oss.

I kombination av att självkritiskt granska sig själv och lära sig av sina misstag och erfarenheter och samtidigt se möjligheterna och att inte låta sig nedslås tror jag är en bra kombination. Den här erfarenheten har lärt mig mer ödmjukhet. Det finns fler sidor av ett mynt än två. Det är många i de mail vi får och de telefonsamtal som följer som skriker efter att huvuden ska rulla.

Jag tror inte på sånt. Ingen är fullkomlig och att förvänta sig det är att fördöma sig själv till perfektionens land. Att bygga trovärdighet genom att slakta andra är att göra det enkelt för sig. Det är som någon påpekade i några mail att vi som nya har skyldighet att ta reda på sakernas tillstånd innan man tar sig an något. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få männsikor som engagera sig eller vågar göra det om man ska ansvara för allt som hänt innan man gör något. Då får vi ett samhälle av människor som hellre skyddar sig än bygger väderkvarnar.

Ibland måste man kasta loss och tro att det går att förändra, det är det vi nya i styrelsen har gjort. Jag och många andra med mig såg att det fanns saker att ta tag i och vågade ta steget för att vara en del av den kraft som är med och förändrar och städa upp i det som andra brådstörtat lämnar efter sig. Jag kanske är naiv tillsammans med de andra, men jag tänker att det är bättre att vara lite naiv och våga handla än att inte göra något och peka finger åt dom som vågar. En erfarenhet jag fått och som jag tänker ta med mig är att trots att kritiken är hård och ibland meningslös i form av okvädningsord, så hjälper det mig att se saker från fler håll.

Jag är oerhört tacksam till alla de som mailat in sina synpunkter eller ringt, för det vittnar om att man någonstans vill ha en förklaring och att man är beredd att lyssna. Det är mer konstruktivt än att bli dömd i förväg utan att ha blivit lyssnad på. En sak är säkert, jag kommer inte att kunna se rubriker i tidningarna, lyssna på radioprogram eller se på TV utan att ställa mig frågan vems syfte som driver frågan. Min tilltro till media har blivit rejält stukat och det handlar inte om att jag eller andra med mig inte törs bli granskade.

En gång närde jag journalistdrömmar, men de blev aldrig verklighet av det och jag har ofta ställt mig frågan varför,eftersom jag gillar att både skriva och sträva efter kunskap. Idag har jag fått svar på varför jag inte tog steget. Jag är alldelels för nyfiken för att se världen i svart och vitt. Detta är inte en kritik till hela journalistkåren, för det finns så många duktiga journlister som gör ett bra jobb. Jag tänker att till syvende och sist behöver vi alla ha mat på bordet och att det då är lätt att sälja sig till den förenklade världen.

Detta har jag skrivit som svar till de av mina vänner som skriver och undrar. Förlåt för att jag inte personligen svarar, men jag har skrivit så många mail till människor jag inte känner och just nu är ni dem som har störst förståelse för att jag inte kan ge er det jag skulle vilja. Tack för att ni bryr er om mig och förstår vem jag är och det jag kämpar för, trots mediabilden. Kram Erica

Vem granskar granskarna?

2010-10-26T03:39:00.010+02:00

Det är för våra minsta skull, som många av Sveriges föräldrar, investerar av sin tid i ideellt arbete. Barnens röst har en tendens att försvinna i vuxenvärlden och det är vi föräldrar som ansvarar för att deras intressen bevakas. Det är av vikt att barnperspektivet lyfts fram på den politiska agenda och föräldrarna är de självklara alternativet för att föra fram barnens röst där besluten styrs av vuxenperspektiv. Jag har valt att engagera mig i Riksförbundet Hem och Skola, av den anledningen att jag ser det som en fantastisk arena för att kunna arbeta för barnens bästa för ögonen tillsammans med andra engagerade föräldrar som lägger sin dyrbara tid på detta viktiga arbete.

Ideellt arbete i föreningar och organistaioner idag är något som inte går att jämföra med hur det var i tidigare generationer. I hela Europa ser man en trend där engagemanget sjunker ialla former av organisationer. Min son är med i scouterna och där kämpar man idag med att försöka hitta människor som är beredda att lägga sin tid på att vara ledare. Idag får man lägga ner grupper, för att det fattas vuxna som är villiga att leda grupper.

Det krävs tid, engagemang och ekonomisk bärkraft för att kunna driva frågor, projekt och olika arrangemang. När människor inte längre ser möjligheten och vikten av kollektivt arbete, så lider ideella organistaioner skada. Man får inget gratis och arbetet görs inte av sig självt. Vi i Sverige tror att staten ska se till våra intressen och missar att vi gemensamt genom att organisera oss faktiskt är med och påverkar det samhälle vi och våra barn lever i.

På onsdag ska Riksförbundet Hem och Skola granskas i SVT:s program "Uppdrag Granskning". Vi i den nuvarande styrelsen har med öppna armar tagit emot reportrar för intervjuer och lämnat uppgifter efter bästa förmåga, genom vår ordförande och vice ordförande. För vi elva personer som jobbar tillsammans i styrelsen och personalen på Kansliet har bara sett en granskning som positivt. Vi tror mer på öppenhet än att gömma oss.

Genom de samhälleliga förändringar som skett och då Riksförbundet Hem och Skola tappade medlemmar genom att man införde skolråd och Lokala styrelser där man inte såg kraften i att organisera sig på alla nivåer i samhället, har förbundet haft en tid av turbulens och ekonomiska svårigheter. Förändringar är både bra och svårt och idag har vi med entusiasm, nyorientering och många föräldrars ideella kraft formerat oss för att möta beslutsfattare i Sverige, på alla nivåer.

Med detta i bagaget var vi mycket positiva för det intresset som riktades mot vårt Riksförbund. Nu när vi sett på nära håll hur det arbetar inser vi att detta inte handlar om en granskning. De har inte varit intresserade av att bjuda på hela bilden. Denna erfarenhet får mig att ställa frågan om vilka det är som granskar granskarna. Människor med personliga konflikter och privata egentintressen använder sig av Riksförbundet som vapen.

De människor man är ute efter att skada, finns inte ens längre med bland de förtroendevalda och jag personligen förstår inte vad det är man tror sig vinna. Jag tror det är viktigt att man har klart för sig att det är föräldrars arbete för sina barn som får bära konsekvenserna för att vuxna människor inte kan ta ansvar för sina egena frustrationer och vendettor.

Den lille killen på bilden heter Philip och har sedan han var några veckor varit med sin mamma i hennes arbete för framtidens skola för honom och andra barn i Sverige. Många timmars arbete i veckan som inte betalar sig i kronor, men betalar sig i tillfredsställelsen av att veta att vi tillsammans med föräldrar i Sverige, Norden och Europa faktiskt gör skillnad.

Jag kan tycka det är sorgligt när granskande journalistik övergår till att bli tabloid journalistik snaskigare än kvällstidingar. En slags journalistisk porr som göds av människors hämdbegär och som är mer ute efter att göra bra TV än att kritiskt granska.

Jag tycker det är sorgligt att alla de föräldraföreningar som faktiskt arbetar och arrangerar olika projekt genom projektbidrag från Riksförbundet och deras fantastiska arbete inte lyfts fram. Det går att göra skillnad om man också handlar. Vi har ypperliga föreningar med ideellt arbetande föräldrar som lägger ner tid och engagemang för olika aktiviteter för barn och deras familjer och arbetar målmedvetet för att påverka skolledare och lokala skolpolitiker. Dessa föreningar har inte varit intressanta för Uppdrag granskning.

Vi lever i en demokrati och det finns demokratiska sätt att engagera sig i Riksförbundet Hem och Skola. Ändå ser vi hur vi i vårt samhälle uppmärksmmar missnöje istället för rikta ljuset på dom som konstruktivt arbetar för att förändra. Jag hoppas att det finns människor som kan tänka själva och genomskådar den moderna form av stupstock som en del av media ägnar sig åt. Jag kommer inte att kunna se på Uppdrag granskning någon mer gång utan att undra vad det är dom har utelämnat.

Just nu råkar jag ha information innifrån, men hur ofta har man det? Det känns inte som ett seriöst sätt att arbeta.

Att turista i sitt eget liv

2010-10-19T23:13:00.000+02:00

Under en tid i mitt liv utforskade jag tolvstegsprogrammet och alla dessa olika utgreningar. Det finns en grupp för det mesta i livet. En fantastisk resa med inskter och lärdom över livet och dess svårigheter. Jag kom i kontakt med detta verktyg genom en anhöriggrupp och mycket av det liv jag lever idag i möte med andra har fått mig att förstå hur nyttiga de här åren var för mig.

Att ta ansvar för sig själv, sina egna tankar och framförallt förståelsen över att jag bara är människa. Det har inte gjort att jag på något mirakulöst sätt har fått ett problemfritt liv, utan snarare rikare liv med alla problem som hör till. Min största tillgång är insikten om att det inte går att fly från problemen eller de delar av livet man helst vill glömma.

Det bästa sättet är att öppna ögonen och möta det man tycker är svårt. Det är inte lätt, men det stärker en från grunden. På ett av de här mötena mötte jag en man som gav mig en bild jag burit sedna dess. Han pratade om det här med att man ibland turistar i sitt eget liv. Att inte våga leva det, utan försöker plocka ut det som är mest trevligt. Så som man gör när man semestrar eller är på besök på en annan plats än där man lever.

Jag tänker att vi nog är många som ibland hellre vill turista i våra egna liv än att vara bofasta. Jag har påbörjat en resa för länge sedan om att bli bofast och det har gått så där. I dag besökte jag min mor, för att hämta hembakat fika jag ska ha med mig till en styrelsehelg i Solna. Min fina mamma bjöd mig på mat och vi fick ett sånt fint samtal. Om det samtalet ska jag berätta mer om senare.

Jag undrar om du skulle kunna dela med dig om reflektioner kring eventuellt turistade i ditt liv?

Vad väljer vi att se genom våra ögon

2010-10-12T15:11:00.000+02:00

En liten loppa som njuter av hösten och att betrakta.

Vi behöver mycket av den varan, att betraktar vår omvärld.

Jag har tänkt mycket på vad det är vi väljer att se genom våra ögon. Hur bedömer vi oss själva? Hur väljer vi att se och uppfatta andra? Ibland kommer jag på mig själv med att kasta omdömen om andra med en oförsonlig inställning och så tänker jag inte på det jag ofta vill, nämligen att föreställa sig hur det är att gå i den perosnens skor. Då blir världen med ens annorlunda och rikare.

Vad är vår bild av demokrati

2010-10-05T14:04:00.000+02:00

Är återigen i den situationen att tankar stockar sig i huvudet och har svårt att komma ut genom tangenterna. Det mest basala kämpas oerhört mycket med. Därför min frånvaro ett tag. Det händer för mycket och för lite tid att processa.

Snubblade över denna artikeln och kände att den sa mycket av dom tankarna jag själv har haft om politik. Jag har aldrig tänkt så mycket politik, samtalat så mycket politik och delgivits så mycket politik som under det här valet. Skillnaden? Facebook säger jag. För en del även twitter, även om det forumet ännu inte kommit in i blodet för mig. Sociala medier har för oss som inte äger en tidning eller har ett annat forum,blivit en marknad av åsikter och byte av ideér. För gemena man har detta blivit en arena för att få testa sina tankar och få ta del av tankar som aldrig förr. Jag har alltid varit politiskt intresserad, men inte någonsin har jag samtalat så mycket politik av det mest skilda åsikter som under denna valrörelse. Berikande!

Berätta gärna för mig vad dina tankar om politik och demokrati är. Skulle bli tacksam.

I korsdraget mellan frid och turbulens

2010-10-02T01:59:00.000+02:00

Människan. Naken och i ständigt korsdrag mellan inre frid och turbulens. Mitt i denna paradox lever och frodas vi. som om det ena inte kan vara utan det andra. Jag tänker att mitt i det växer kärleken fram. Kärleken till livet och allt det som det medför. Så tänker jag. Hur tänker du?

Om fördomarnas hemvist

2010-09-22T08:25:00.000+02:00

Fantastiska ord om fördomarnas hemvist Jag lyckas inte få in själva filmklippet här, men tryck på länken och hör en klockren beskrivning om vad fördomarna bor.

Vidare funderingar kring sorg

2010-09-18T23:51:00.000+02:00

Jag har funderat mer kring det här med sorg. Fastnade lite när jag kom till vad sorg egentligen är. Ett nät av funderingar som grenade sig mer och mer och blev en bunt lösa funderingar som väckte fler frågor än svar. Tänker mig att sorg inte enbart är en belastning, som man kan ibilla sig att det är. Som en armering i vår medmänsklighet, kanske inte alltid så vacker, men ack så nödvändig för att vi ska kunna utvecklas till människor, medmänniskor.

Sorg, en reaktion, symptom och resultat av förluster, när vi går vilse, brustna drömmar och förhoppningar. Så tänker jag mig att sorg är. Sorg som en nödvändighet i vår utveckling som människor, ett reningsbad som kan leda till klarsynthet eller förståelse för sig själv och andra. Det är ingen enkel väg att låta sig ledas genom sorg i en tid där de flesta är rädda för den. I en tid av glättiga attityder och där självhjälp är synonymt med att tränga undan det mesta som är obehagligt, så är det svårt att få fatt i sin sorg.

Jag har funnit ut att sorg hjälper en att hitta tillbaka till glädjen, till förtröstan om livet och till kärleken som bor inom en. När vi förnekar sorg blir sorgen en permanent hyresgäst, som blir svår att avhysa eller vräka. Bitterheten växer, ironin tar plats i våra hjärtan och framförallt blir det mesta alla andras fel, det som händer i ens liv. När vi låter sorgen få passera genom våra liv, renar vi också våra självar och vi blir mer villiga att förstå oss själva och vår omvärld.

När vi försöker förstå oss själva och andra genom att trycka undan vår sorg, gör vi det oftast på bekostnad av oss själva. Det kan uttrycka sig som att vi alltid har rätt eller att vi på vår egen bekostnad tar på oss manteln av att alltid förstå alla andra, även när de gör illa oss. Sorg är livsnödvändigt för att väcka kraften av vår livslust och potential. Sorg banar väg för medmänsklighet och närande kärlek.

En del säger att det är farligt att fastna i sorgen. Jag tror att om vi välkomnar sorgen, utan förbehåll och lust att kontrollera, så fastnar den inte i oss. Det är när vi tror att vi kan styra och hoppa över viktiga delar som kan vara smärtsamma, som vi låter vår sorg gå på grund i våra själar. Vi kan befria genom att låta sorgen få tvätta oss rena, hur jobbigt eller ledsamt det än är. Min sorg är min vän och riktiga vänner vet när man kan hjälpa och när det är dags att lämna ifred och låta någon annan ta ansvar.

Sorg

2010-09-12T21:37:00.000+02:00

Sorg, ett ord man ofta förknippar med något jobbigt. Med all rätt, sorg kan vara oerhört jobbigt. Under mina bästa dagar tänker jag att sorg i sin bästa form också är konstruktiv. Jag som har fått erfara vad depression kan göra med en tänker att när man orkar känna sorg så finns också en kraft till förändring bakom hörnet. Jobbigt att ta sig dit, men där finns skaparkraften om än kanske inte skaparglädjen, ännu. Det finns många böcker om hur man kan fylla sitt liv med ständig glädje och jag kan föreställa mig att det finns människor som kan det. Men som i allt annat så tänker jag att en del människor har sorgen som sin följeslagare. För mig har acceptansen om att jag har det förändrat mitt liv. Från den dag jag såg min sorg som följeslagare och vän istället för fiende har jag fått helt andra förutsättningar till ett bra liv än innan. Ibland tar den osunt mycket över mig, men jag vet alltid att den bara kommer på besök. Bara för att sorgen är vän så utesluter jag inte min glädje och lust till livet som följeslagare. Vi samverkar i mitt liv och ibland fungerar det bra och ibland får vi jobba lite hårdare.

Jag tänkte att jag skulle prata lite sorg här ett tag. För jag upplever att vi i liver försöker undvika sorg så mycket vi kan, medans jag tror att vi helt enkelt blir vilsnare utan den. Att sorg kan vara en vaccination till depression. Så välkommen till några dagars funderingar kring sorg.

Lördagstankar

2010-09-11T21:53:00.000+02:00

Bilden är tagen av en svunnen vän som länmat efter sig både reflektioner och erfarenheter. Mina killar var ungefär som Celia är nu när det här togs. Minns inte längre vad det var jag sa när kortet togs. Tiden flyr och jag tittar tillbaka både framåt och bakåt. Man kanske gör det när man håller på att fylla fyrtio. Men en sak jag tänker på är att vänner är det underbaraste man har, även de som lämnat oss på det ena eller andra sättet. Oavsett om de är närvarande eller ej, så har det efterlämnat både erfarenhet, tankar och minnen.

Visioner

2010-09-10T08:19:00.000+02:00

Tid, har ni funderat på tid någon gång? Hur oändlig den kan vara och ändå nästan obefintlig andra gånger. För att mäkta med dessa marginaler som vi med nöd och näppe kan gripa tag i har vi som människor löst det med att dela in tiden i klockslag. För att göra tiden begriplig för oss. Göra den mätbar. Andra har utformat mätning för längd, volym, vätska etc. Vi begränsar och ger oss utrymme och möjligheter samtidigt. Det är det som är paradoxen med att göra saker mätbart.

Så tänker jag mig att våra möjligheter också är. Livet är fullproppat med dom, så mycket möjligheter som nästan går oss ur händerna för att vi inte förmår att uppfatta allt. Det går att göra det mätbart, genom visioner och målsättning. Visioner för mig handlar om att har stora ramar, där de stora värderna och målen inbegrips. Målsättning är att göra dom tuggbara i små bitar, så att vi kan begripa dom här och nu.

Jag håller på med mina visioner och det är ett jättelikt arbete både för hjärna, hjärta och fötter (handling). Men oj vad det är kul. Det är både svårt och kul. Det ska bli kul att utvärdera detta om tio år och se vad av det som jag föreställde mig var möjligt som blev verklighet och vilka saker som ska arbetas vidare på eller förkastas.

Hur ser din vision ut?

Så klart våra Kommunala Skolor är bra. De har erfarenhet, Kompetens och blir bra utan att ha ekonomisk vinning för ögonen

2010-09-06T13:30:00.000+02:00

Ibland vet man bara att det blivit så rätt. Bara den vetskapen kan fylla mig med tillförsikt och glädje. Det här med att välja skolor för ens barn, är ju ångestskapande och ger kramp. Våra kriterier när vi tittade handlade mycket om ledarskap och hur man väljer att arbeta med alla barn, oavsett förutsättningar. För mig personligen handlade valetet också om vad våra val gör för det samhälle som våra barn sedan ska ta hand om. Det som på kort sikt kan te sig bra för just mitt barn, kan på lång sikt resultera i att samhället som mitt barn lever i grunden har förändrats så att det i det strora hela faktiskt inte blir bra. Vi vill tro gärna tro att vi inte hör ihop, att våra val faktiskt inte påverkar andra. Men det gör det, oavsett vad vi tycker om det.

Idag mötte jag per telefon en av mina söners lärare. Det var ett fantastiskt bra möte. Klok, erfaren och kompetent. Med lyhördhet och stark vilja att mötas fick vi ett bra samtal som också fick mig att inse att det vilar oerhört mycket kompetens mellan väggarna på den skolan. Bortblåst blev oron över torgets närhet, över att stadsdelen faktiskt är en mycket blandad stadsdel med barn från övre medelklass och barn från socioekonomiskt belastade hem. Bortblåst är också oron om vi valde rätt.

Den kompetensen, viljan att se barnen för vilka de är och det ledarskapet. Det kan bara bli bra. Det innebär inte att jag tror att det inte kommer att bli problem. Det blir det alltid där människor med olika viljor möts. Men jag har blivit trygg i att den här skolan är villig att föra dialog och villig att hjälpa barnen utifrån deras förutsättningar. Den här läraren är en bra ambassadör för den här skolan, men jag förstår att hon kan det med det ledarsksapet hon har bakom ryggen. Glad och trygg blir jag och tacksam för att vår kommunala skola kan erbjuda oss detta.!

Bilder av Livet

2010-08-31T16:24:00.000+02:00

Den inre glöden kan svepa över tillvaron som en varm pensel,

färga dess innehåll och skärpa konturerna.

Som en blomma öppnar sig för ljuset,

går vi glöden till mötes.

I ständig flykt vi ser oss om,

på väg mot nya mål vi beredda står.

Längtan mot det vi inte har förblindar oss

att se de möjligheter vi har i hand

Vi förnyas och ändå ankras vi kvar i vårt förlflutna

Vårt liv fylls med kontraster och förgänglighet

Öppna oss för barnasinnet och våga tro på det som är svårt att gripa om

Finna ro och vila

Våga tro på nytt, låta livet flöda

Hopp och livsglädje.

Allt detta speglar livet. Sådan glöd, glädje, längtan, sorg, rastlöshet, brustna förhoppningar, förnyelse, drömmar som lever, drömmar i kras. All denna blandning är livet.

Svårgångad och så efterlängtad

Gränser

2010-08-27T14:24:00.000+02:00

När vi såg resterna av Berlinmuren i somras, väcktes det många tankar om det här med gränser, begränsningar och inre och yttre murar. Jag börjar alltid med tankar utifrån mig själv först, sedan går jag i någon form av sprial utåt. Berlinmuren handlade om något fysiskt. Några som satte upp den för att hindra ett folk från att leva ihop, för att man var rädda för att de hemskheter som de varit med om att göra skulle fortsätta. Denna tanke facinerade mig. Margret Thatcher var en av de aktörer som var starkt emot att Väst och Öst Tyskland skulle fröenas, med tanke på historien. Unga Tyskar idag vill inte veta av sin historia för att de inte vill leva med den skammen. Någonstans måste vi förstå att det som hänt inte har med ett specifikt folk att göra. Detta kan hända varsomhelst i världen, det har vi klara fakta på. Titta på forna Jogoslavien, Vietnamn, Kambodja, SydAfrika, Kongo, Japan, USA , Ryssland/ forna Sovjetunionen etc.

Det finns alltid människor som vill begränsa andra, oavsett vad för land man bor i, vilken religion man tillhör, hur fri från religion man tycker att man är, vilken politik man för etc. Precis som Ludvig Igra menar på så existerar bara en tunn hinna mellan godheten och grymheten. Var gränsen går för den hinnan är vårt eget ansvar. Det var som min ena son reflekterade när vi var på besök på KZ Sachsenhausen, där han funderade över om han skulle vara kapabel att göra detta grymma. Han funderade över vad som får människor att göra sånt här och insåg att det inte skulle vara omöjligt att han var en av dom. Det är nog svårt att stå emot om man själv riskerar att bli utsatt resonerade han. Så sant. Grupptryck i alla former är inte att leka med. Det krävs mod, reflektion och medvetande för att våga handla annorlunda.

Att tänka själv och våga handla utifrån det man vill stå för kräver sin man eller kvinna. Att dessutom göra det snyggt kräver förmåga till självreflektion. Nelson Mandela kunde stå emot de röster som vill ha hämnd. Nu kunde han det i kraften av att själv varit förtyrckt och använde den erfarenheten till att vilja försona, vilja läka och göra gott. Gränserna för vad som är möjligt finns inom oss själva. Jag tänkte när jag såg Berlin muren att den värsta muren under de kalla kriget inte bara var den fysiska muren, utan att den mer representerade den inre mur som byggt inom människorna själva. Att tro att man inget kan göra är förödande. Att inte hitta någon utväg sänker människor som stenar.

Gränser är flytande och blir bara fysiska när vi är många som tillåter. Vi kan alla vara vår egen Nelson Mandela och bestämma oss för att vår historia inte får begränsa oss. Det svåra är att tro på det själva. Vi tror att de som vågar göra de stora och svåra valen är så annorlunda. Men alla betalar ett pris. Jag tror att det är när vi förstår att priset för att inte välja godhet är så mycket större än att låta bli, det är då vi vågar.

Frihet

2010-08-25T23:39:00.000+02:00

Jag har funderat en hel del under veckan som gått. Tänkt ofta på att frihet inte har så mycket med frånvaron av det som binder oss till sig eller på frånvaron av "attachment". Frihet handlar om vår förmåga att se oss själva för vilka vi är och ta ansvar för vilka vi väljer att vara. Som allemansrätten, som i sin rätt också förutsätter en skyldighet, eller förpliktelse. Så är det också med friheten tänker jag mig. Att vägen till frihet handlar om att ta ansvar för sina val.

Vem vill att vi ser vad?

2010-08-25T23:20:00.000+02:00

Det är en fråga jag ställt mig ett bra tag. Jag tror på transparens. På Wikipedia är en av förklaringarna denna: "Ordet används ibland som en synonym till insyn inom politik och näringsliv". Inom optiken betyder det: "genomsynlighet och används för beskrivning av material". Jag tror på genomsynlighet, inte bara inom material. Genomsynlighet kan användas inom många områden.

Det som slår mig är att vi människor verkar ha ett behov av att "dölja" saker i den mening att vi i vår rädsla av att inte duga eller i behov att framhävda oss själva vill ha trumf på hand. Vi vill gärna peka på andra som inte klarar det vi själva strävar efter. De är färre som vågar stå upp och ta ansvaret för att man själv inte ha gjort det som man gärna vill att andra ska göra. Ytterst få. Min erfarenhet av både mig själv och andra är att det är lättare att se det som andra inte gör, än att sya sig själv med nyktra ögon.

Igår var jag på ett rundabordssamtal med DEJA som representant för Riksförbundet Hem och Skola. Ett oerhört intressant möte med både delegationen och med representanter från andra organisationer. Berikande både i kunskap, information och möte med andra som delar gemensamma intressen. DEJA gör ett fenomenalt bra jobb. Det som jag tog med mig hem på rent personligt plan är insikten om att det här med jämställdhet kan på ett väldigt förenklat sätt delas in i två ord: Klass och Kön. I den ordningen.

Jag ifrågasätter medias sätt att förmedla de här frågorna. Här blir det ett ramaskri om att man vill kvotera in kvinnor i styrelser och bland mansdominerade yrken. Det som inte framgått är att man under sekler har kvoterat in pojkar in på höga utbildningar som de annars skulle slås ut ifrån pga att flickor så långt det går att se haft bättre skolresultat och bättre betyg. Ändå tjänar de mer pengar.

Jag som mamma till två pojkar fick plötsligt insikten om vad det är de kommer att möta. Att bilden över vad manlighet är för något riskerar att påverka deras skolresultat. Det var en skrämmande insikt. Det här med jämnställdhet är så mycker mer komplicerat och innehåller fler komponenter än vad bla media vill lyfta fram. Jämställdhet handlade också mer om klass än kön. Bara en sån sak, så där på 20 - hundra talet.

Vi behöver helt enkelt genomlysa livet med vår nyfikenhet, så att saker inte döljs för oss. Vi behöver säga nej till den grå filten som vardage ibland bjuder på. Genomlysa livet. Funderar bara på hur lätt det är att säga och förvänta sig att andra ska leverera. Bara gör är nog ett bra motto!

Vem ser och Vad syns

2010-08-17T00:35:00.000+02:00

När vi syns för varandra då öppnas potentialen för oss att växa som människor. I varandras blickar kan i möta en del av oss själva genom en annan människa, de delar som är som blinda fläckar för oss. I möte med barn blir det extra synligt. Det här att vi formas i varandras synfält. Barn som inte känner sig sedda använder alla medel att försöka synas. Även de negativa sätten.

Jag som aldrig har vuxit upp med syskon, betraktar facinerat mina egna barn och upptäcker en helt ny värld. Att ha syskon är att kämpa om uppmärksamheten. Till vilket pris som helst. För det är i synfältet vi blir till och det är där vår självkänsla och människorvärde tar form. Att inte bli sedd är som att tillintetgöras och vem vill utsättas för det?

Vad vi ser när vi upptäcker andra speglar också en del av vad vi ser hos oss själva. När andra ser oss talar det om för oss vad som bor hos den andre. Våra känslor och våra upplevelser är små budbärare till oss och vad de har för buskap är upp till oss att upptäcka. Det är lättare att peka finger åt andra och då kan vi ibland glömma att tre av de fingrarna pekar tillbaka på oss själva. Det gör ont att upptäcka det. Men det är ett viktigt budskap.

Jag tror mer på att fria än fälla. Att ställa de där extra frågorna innan jag dömer. Att blir motiv för någon annans projektion är varken trevligt eller utvecklande. Att projicera på andra gör att vi inte lär oss de läxor vi behöver ha för att växa. Jag har ställer mig alltid frågan om vem som vinner vad och vad syftet för bedömningar och omdömen är.

Kan vi lära oss att ta ansvar för oss själva och inse att också den käraste av vänner kan missbedöma, då kan vi alltid möta världen med rak rygg och göra livet innehållsrikt för både oss själva och andra istället för att intrigera och skapa onödiga draman. Det för inte livet framåt överhuvudtaget. Vi letar alltid efter en plattform där vi behöver bli sedda och bekräftade.

Ibland försöker vi etablera det på helt fel ställe, så att vi glömmer varför vi är där. Något som inte är enkelt är att se andra för vilka de är och ge oss chansen att betrakta oss själva med medkänsla, nåd och kärlek. När vi misslyckas dömer vi också vår omvärld hårt. Onödigt hårt. Ju mer medkänsla vi har för oss själva, desto mer lyckas vi att betrakta vår omvärld med den kärlek och medkänsla som krävs för att uvecklas och gå framåt. Svårt men nödvändigt.

När vi misslyckas, drabbar konsekvenserna också andra, förutom oss själva. Kanske människor som inte ens förtjänar det.

Broarna över livets skiftande ström

2010-08-13T19:30:00.000+02:00

Regnbåge för mig symboliserar livet. Som järnvägsräls. Det är de där löftet om att livet oavsett vad man tycker om det lovar en att det mest beständiga i livet handlar om förändringar och skiften av spår. Det handlar om att våga njuta och våga chansa, men ändå göra det med ett stort hjärta. Alltså att tänka på att göra det med så lite minimal skada som möjligt, både för sig själv och andra.

Det där med att det ska finnas en kruka guld där regnbågen slutar. Det har jag funderat en hel del på. Livet för mig måste innehålla ett fundament. Något som ankrar en mot jorden, mot verkligheten, som med växternas rötter. För mig är det min familj. I min själ är jag en sån där rastlös fågel som gärna vill vara obunden. Jag vill inte lova något och jag vill inte binda upp mig.

Jag tror att det egentlgen handlar om att jag är rädd att förlora. Att förlora människor och bli ensam och övergiven. Ju mer obunden och fri jag är, desto mindre kan jag förlora. Samtidigt längtar jag efter sammanhang, tillhörighet och relationer. Dessa paradoxer lever i mig och slåss om min uppmärksamhet.

Min stora tur (när tillfälle och förberedelser möts) i livet är att jag lyckats att skapa en relation med en livspartner som accepterar att de där paradoxerna finns och att det tar plats i ett gemensamt liv. Barn har jag alltid velat ha. Barn binder en. Ordenligt. För mig har föräldraskapet handlar mycket om att våga älska med risk för att förlora.

Det är svårt. För det finns ingen annan relation man kan ha som sätter livet på sin spets som den man har till sina barn, eller barn överhuvudtaget. Jag tycker mina barn har fått en fantastisk pappa och jag har fått en man som orkar älska mig trots mitt stora behov av att gå min egen väg. En väg som ibland innebär att jag prioriterar bort tid med honom.

Jag viskade till honom en natt när jag kom hem att jag är tacksam för det. Att han orkar ge mig den luft mellan vingarna jag behöver för att få vara den jag är. Det är en ynnest. Att dela livet med en människa som orkar att bli bortprioriterad ibland. Det hade jag aldrig orkat själv och därför blir det extra värdefullt för mig.

Fundamentet i livet handlar om min familj. Min ena kruka av guld vid regnbågens slut. Den nära med man och barn och den yttre. Den som handlar om föräldrar, svärföräldrar etc. Den andra krukan med guld vid regnbågens slut, är den stora guldkanten. Vännerna. De relationerna som ger vidvinkel, utmanar och tvingar en att våga syna sig själv i sömmarna.

Jag är passionerat intresserad av andra människor. Alla bär en kärna av det som är essensen av sitt jag. En del har en kärna av renaste guld eller gnistrande diamant som lyser upp tillvaron. Att få ta del av sådana kärnor är en ynnest som inte går att förklara i ord. När jag tittar tillbaka på den delen av livet som gått, så är det just familj och vänner som jag är mest glad och tacksam för.

Alla de erfarenhetern och insikter som kommit med relationerna går inte att skatta i världsligt värde. Bara att uppskatta och skatta sig lycklig

Tankar en sömnlös natt

2010-08-12T03:16:00.001+02:00

Johan, Celia och Lucas vilar lite efter att passerat Brandenburger Tor. Insåg på resan att jag tillhör en föräldrageneration som är så fast i vardagen och konsumtionen att vi missar att ge vidare stafettpinnen av kultur, historia och intresset för samhället man lever i, som faktiskt är grundbulten för en demokrati. Jag var passionerat intresserad av detta som barn och inser att framförallt min pappa lyckats bättre med detta med mig än vad jag gjort med mina barn.

Känner mig lurad av mig själv och bilden av individualismen som vi injecerar i våra barn. Jag ställer mig undrande till hur vår generation kan tillåta att Disney, Nintendo och andra liknande saker ersätta förståelsen av samspelet mellan mig som individ och mina rättigheter och skyldigheter i ett större sammanhang som samhället, världen och den historia min samvärld vuxit fram ur.

Min pappa sa en sak som skakade om mig lite. Din generation har fastnat i vardagslogistiken mellan träningar, skola och konsumtion. Så klockrent. Vi tror att skolan ska sköta sånt. När jag började prata om barnkonventionen och FN med mina killar och deras kompisar så framgick det med klarhet att detta inte var något man gått igenom med dom i skolan.

Hur ska vi lära våra barn att mänskliga rättigheter är färskvara. Hur förklarar man för barn som växer upp i ett land som haft fred under så lång tid att krig endast är något som finns i historieböckerna, att förutsättningen för fred är något varje individ har ansvar för. Vi kan vara den svaga länken till död och massförstörelse. Det är inte andra personer, några hemskar människor som gör sånt

Rester från bomregn över Berlin

Det är vanliga människor som gått vilse. Kartan till fred inkluderar demokrati och förmågan att tillgodose även andras behov och inte bara mitt. Men i en värld av rosé, ett glas rött och en värld där vi lämnar över föräldraskapet till webben och barnen själva i deras egna nätverk utanför vuxnas guidning glömmer vi att lära barnen de mest elmentära reglerna för fred och medmänsklighet.

Historia är inte fiction. Det är en labyrint till det fundament som vi bygger vår framtid på. Vägen dit är kantad av verktyg där bruksanvisningen handlar om guidning till förståelse om vårt individuella ansvars om människor. Missar vi det så finns risken att historien återupprepas i ny skepnad. Tyskland har fått bära skampålen som ikon för ondska och brutaliteter. ¨

Det vi missar i det är insikten om att ondska kan uppstå oavsett nationalitet, religion eller politik. Ondska är resultatet över bristande förståelse, bristande kunskap och rädsla. De allierade pekar gärna ut de hemska som skedde under Tyskarnas regim och glömmer att berätta att ryssarna fortsatte att driva en del av koncentrationslägren, men med ny målgrupp.

Amerikanarna gör filmer om hur de räddar världen men glömmer att berätta om sina grymma arbetsläger där man behandlade asiater i USA på samma sätt som Nazisterna behandlade judarna (förutom att de inte gasade ihjäl dom) under andra världskriget eller den skada de gjorde i tex. Vietnamn. Hur amerikanske soldater hade det finns massor med filmer om. Väldigt få om hur det påverkade lokalbefolkningen i Vietnamn.

Idag skapar Israel en stat som systematiskt förtycker palestinierna. Om det inte finns någon relation till historien och insikten om personligt och samhälleligt ansvar så spelar det ingen roll vad ett folk ha erfarit själva. Det ser vi med all tydlighet av det som utspelar sig i mellanöstern. Vilka som är offer eller utsätts för ondska och vilka som utsätter andra kan förändras över tid.

KZ Sachenhausen

Johan räknade ut att de var över trehundra personer i det lilla rummet som delade detta utrymmet. Man låg oftast tre stycken i varje brits.

Det jag vill säga är att det inte handlar om nationalitet. Det handlar om förmågan att använda historien som vaccination, för att de hemskheter som hänt inte ska återupprepas. Vi som föräldrar, pedagoger och samhälle kan göra skillnad som levande bruksanvisningar genom att guida våra barn och blivande samhällsmedborgare genom att översätta historia till nutid eller implimentera medmänskliga och demokratiska värderinga till handling.

Den tror jag inte finns i ett glas rött. Jag vet att jag provocerar nu och det gör jag med vilje. För vi parkerar oss gärna i våra bekväma liv med våra skyddslappar för ögonen och projicerar våra dåliga samveten på andra.

Hur tänker du om det jag skrivit en sömnlös natt? Ge mig gärna feedback!// E

Barnkalaset i Göteborg

2010-08-11T00:01:00.003+02:00

Philip hjälper sin mamma att samla in barns tankar om mobbing vid vår medverkan på Barnkalaset på Göteborgs Kulturkalas.

Mobbings olika ansikten!

2010-08-10T08:48:00.000+02:00

Har kommit hem från Tyskland igår efter en härlig och spännande vecka med familjen och föräldrarna. Kommer att befinna mig här idag och imorgon. Ni som vill får gärna besöka oss!

Finns alltid en början

2010-08-01T23:59:00.002+02:00

Livet har alltid nytt med sig. Det märklig är att det alltid finns möjligheter.

Det svåra ibland handlar om att tro att det är möjligt.

Naturen, vår själs läkning

2010-07-30T12:45:00.000+02:00

Väderprognosen gick från hällregn till mindre regn. Det blev soligt de första dagarna av tre, med vackra tussiga moln som sällskap.

Kanoting är perfekt när man har små barn. De får vara med och njuta av naturen och stillheten och äventyret. Uppskattat av alla våra tre barn. Nu har vi ju dessutom bara en mellan oss. Hon tittar, reflekterar, sjunger och ropar till de andra barnen i de andra kanoterna.

Bröderna bus försökte paddla tillsammans. Det är svårt när man både vill vara nära och långt borta från varandra.

Fina mannen

Siesta i kanotkaravaner mitt på vattnet.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är Sverige har fantastisk natur att tillgå och stor möjlighet genom vår allemansrätt/skyldighet.

Lägerelden, obligatorisk och så underskön!

Fantastiska vänner hade vi som sällskap ut på kanotäventyret. Det är som stenarna i vattnet. Jag hörde en historia en gång som handlade om tre präster som var ute i en båt för att fiska. Två äldre och en yngre. De satt rätt länge ute och metade så agnet de använde tog slut. Då reste sig en av de äldre prästerna upp gick in till stranden igen för att hämta mask. Den yngre prästen blev imponerad över den äldres tro som var så stark att han kunde gå på vattnet.

Samma procedur vid nästa påfyllning av agn. Den andre av de äldre gick också in till stranden och grävde upp mask. När det för tredje gången blev slut tänkte den yngre av prästerna att han minsann inte skulle vara sämre utan reste sig upp och klev ur båten. Han sjönk som en sten. De äldre tog tag i honom och drog upp honom i båten igen. Det är bra att ha en stark tro, men ännu bättre att veta vad stenarna i vattnet ligger säger den äldre till den yngre.

Så är det med livet också. Det är bra att ha tilltro till sig själv och sin förmåga, men utan vänner och tilliten till andra människor gör man livet jobbigare än vad det behöver vara. Vänskap är som de där stenarna i vattnet. Ibland finns man där för varandra så att man inte sjunker, ibland berikar man varandra bara med sin blotta närvaro. Det är en ynnest att ha goda vänner att dela hela spektrat av livets beståndsdelar med. Ett privilegium. Sådana vänner har vi.

Vattnet färgas av guldigt rosa. Underart att simma i. Underbart att glida fram i en kanot.

Fiskekorten kom till användning. Det blev en brax.

Det är en ynnest att få leva i det här landet. Med denna natur och möjlighet att ta sig ut och njuta. En ynnest och möjhlighet vi får vara rädda om. Vi behöver bara snegla på våra gannländer så förstår vi att skillnaden är stor. Att tillgå badstränder eller badmöjligheter för allmänna bruk är tex i Norge så mycket vanskligare än i Sverige. Våra gemensamma tillgångar säljs ut, jag hoppas att vi aldrig kommer dithän att man låter enskilda intressen ta från oss möjligheten till allemansrätten. Det är en skatt vi ska vara rädda om.

Sommarens flyktiga dagar, källa till kraft

2010-07-27T08:44:00.000+02:00

Vi har varit på besök i Medeltiden i fredags. På Bohus Fästning. Det var riktigt spännande. Speciellt eldshowen vid midnatt var både spektakulär och majestätiskt vacker. Den varma årstiden med försommar, sommar och brittsommar lockar till aktiviteter och utflykter. Det är nästsan så att vi skulle behöva semester efter semestern. Desutom har många av dagarna gått till nyfunna engagemang i Hem och Skola. Det här året som gick tog nästan musten ur vår familj. För oss är somrarna en källa till att hämta kraft ur samvaro med goda vänner, familj och närgången kontakt med naturen. Det är det som ger oss kraft och liv till vinterns mörka och bistra tid. Därför ser jag fram emot att snart få bege mig ut på vindlande kanotleder.

Inre bilder del 2

2010-07-26T00:14:00.000+02:00

Det här med inre bilder. Vad är det vi bär omkring och gör till sanningar i våra liv utan att relfektera över dom. Nu menar jag inte att Du inte relfekterar över det, men rent allmänt så har vi oftast lättare för att anamma saker för att vi är vana vid dom än för att vi egentligen har funderat över betydelsen eller hur de påverkar oss.

För mig är livet svårt ibland. Skulden över att det är så fastän mitt liv i stora delar är fantastiskt gör saken inte bättre. För livet är så fantastiskt att man borde njuta av det i stora bett och så glupskt man bara kan. Mitt liv är ett stort bevis på hur något som kunde ha blivit tragiskt och sorgligt faktiskt blev fantastiskt bra.

Jag förlorade föräldrar men fick nya, mina föräldrar fick ett barn och med mig barnbarn att ösa sina omsorger på. Jag har tak över huvudet, människor att älska, älskas av andra och berikats med fantastiska vänner. Jag har alla förutsättningar till ett bra liv. Det som krävs är att jag njuter och bejakar det som är mig givet.

Det är det som är så svårt. Inlednignen till det som är mest känt som Nelson Mandelas installationstal, men som egentligen är skrivet av Marianne Williamsson börjar så här: "Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest".

När vi borde njuta av oss själva och våra möjligheter med stora bett, så väljer vi hellre låta våra rädslor styra oss själva och våra liv. För det är enklare så. Som en förlängning av det hela, låter vi heller inte andra få växa och gud förbjude, gå om oss. Sånt är både provocerande och förbjudet. För det påminner oss om vår egen potential som finns inom oss själva.

Den här inställningen finns inom de flesta områden. Det är helt ok att prata om det som ingen av får att funka. Vi tolererar att dela varandra sorger och misslyckanden, men har svårare att dela varandras framgångar och glädjen som andra har, när vi själva inte är där. Det verkar som om andras styrka, framgång och glädje inte fungerar som en sporre. Varför kan man undra.

Jag blev oerhört påmind om det efter att hört en sång som delades på en blogg. (Jag hoppas att den bloggerska som jag lånat musiken ifrån som min inspiration inte känner sig träffad eller sårad. Jag fick bara så många tankar av texten). Jag själv älskar sången i fråga och känner mig hemma med den här formen av musik eftersom jag rört mig i kyrkliga miljöer under min uppväxt. Det som slog mig när jag lyssnade på texten var avsaknaden av att lyfta styrkan hos människor.

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest". Det är här vi behöver bli sedda och lyfta och ändå envisas kyrkan med att möta oss med det vi är mest bekväma i. Vi ges möjligheten förminska oss, genom att förstora det vi inte är bra på.

Det tror jag inte att det var Guds mening med oss. Att dela varndras sorger och misslyckanden är så mycket enklare än att dela vår styrka. Några kommer att invända med att vi får styrka genom att dela det som tynger oss. Det jag menar är att vi är sämre på att lyfta någon och bekräfta någon i hans eller hennes styrka när vi själva inte är där.

Jag vet, hela bibeln är full av texter där som handlar om att stå på de svagares sidor. För mig är det självklart. Men jag tror inte att det var Guds mening att vi skulle göra oss svagare för någon annans skull. "Att du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet" fortsätter texten från talet.

Men det är oftast det som händer. Jag läste en undersökning för länge sedan som man gjort på olika arbetsplatser. Där framkom det att ribban för det som var tillåtet i de allra största fallen utgick från de med lägst utbildning, minst kunniga och som inte stack ut på något sätt. Man skulle ju kunna tro att ribban skulle utgå från de mest kunniga, men så var alltså inte fallet.

På något sätt så blir vi provocerade av de som är bättre än oss, som dessutom utger sig för att vara det. Vi utmanas av de som är kunnigare än oss eller som på något sätt besitter något som vi själva inte har men skulle önska att vi hade. Istället för att sporras av varandra, väljer vi oftast att försöka trycka ner eller förminska den andre. Märkligt tycker jag.

"Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Den finns i var och en! Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra".

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi är födda för att manifestera Guds härlighet

som är inom oss. Den finns i var och en!

Inre bilder, är de våra?

2010-07-25T14:51:00.001+02:00

Jag har har mycket på min "to do list" som känns som stora trösklar just nu. Framförallt så känner jag att huvudet är fullt av tankar som gärna vill ta form i en text, men jag har ingen större ro just nu för att formulera mig ordentligt. Men så är det en tanke som tränger sig på före alla de andra och som fått näring under loppet av några dagar.

Jag besökte en blogg där det fanns en sång om det här med tro och vad den innebär. Idag så såg jag en länk på facebook som någon lagt in hos en vän till mig som handlade om vänskap. De två var så snarlika och väckte liknande tankar att bokstäverna började hoppa i huvudet på mig. Så här kommer lite snabba tankar som bara vill ut :-D

Vi tror att våra tankar och våra inre bilder är våra egna. Men förhåller det sig så egentligen? En bild handlade om det här med vänskap. Fick se denna här hos en vän på facebook och funderade över den bild av vänskap som jag tycker mig se överallt. Vi drömmer om vänner som alltid ska finnas vid vår sida och som man alltid kan lita på.

Med vems tolkningsföreträde undrar jag då. För vi har ju alla vår inre längtan och som formats efter våra egna livserfarenheter. De allra flesta tänker sig också utifrån sitt eget behov, med längtan om att de egna behoven ska tillfredsställas. Det är få jag träffat som pratar om att de längtar efter att alltid finnas för någon annan och uppfylla någon annans längtan och behov.

De allra flesta uttrycker sin egen längtan och ibland projicerar vi ut det på andra. Vi tackar väldigt sällan andra för att vi får vara dom som uppfyller allt det där. Vi tackar andra för att de är just det där vi längtar efter för oss själva, i våra egna liv. Det är oftast våra egna behov vi uttrycker och vår egen längtan som vi gärna ser materialiseras i någon annan, för oss själva.

Vänskap för mig handlar mer om att vägen tillbaka finns när det skitit sig. Vi är människor och inga helgon. En sann vän för mig handlar mer om att det finns en uträckt hand... även när det gått i kras. Att storheten ligger i att vi förstår att vi är olika och att det är ok. Vänskap för mig är en lång resa där det handlar om att vi vågar se oss själva för vilka vi är.

På den resan finns det människor som vågar och vill reflektera oss och låter sig reflekteras i oss. Någonstan på vägen kan det bli fnurror på tråden och då gäller det att förstå att det kanske handlar mer oss själva än om den andre, även om det är både lättare och skönare att se hur den andre gör de fel vi tycker oss se.

Modet ligger i att förlåta sig själv och lita på att den andre gör likadant och även att acceptera att den andre vägrar se sin egen del. Att i det läget förstå att det handlar mer om den andre än sig själv och gå vidare. I olika sammanhang har jag hört uttrycket " move your ass and the mind will follow" och i det här sammanhanget handlar det om att förlåta och låta livet gripa tag i oss.

Den andra bilden var bilden om Gud och den får komma en annan dag, om detta inlägget inte ska bli en kilometer lång historia :-D

Blåbär, Broms och Bad

2010-07-20T23:32:00.002+02:00

Idag tillbringade vi dagen i blåbärsskogen. Det blev inte så lyckat som förra året, för i år hade vi sällskap i dubbel bemärkelse. Först så omringades vi av jättelika Broms och Blinningar. Jättelika!!! Jag svullnade upp både här och där. Ettriga saker måste jag tillstå.

Dessutom hade några ställt en husvagn på vårt favoritställe vid forsen. Efter en stund förstod vi att detta inte var några hobbyplockare, utan detta var organiserat. De hade bott där ett bra tag förstod vi och de var många som plockade stora hinkar. De var inte så glada över vår närvaro, lika missnöjda som vi.

Vi fick lite bär ändå. Även om de inte var så stora som förra året, då de dessutom dignade från grenarna. Vi fick bara 2½ liter idag. Desto fler bett av Broms och Blinning. Jag missnöjd? Hur kan ni tro något sådant? ;-D

Lillsnuttan var tålmodig med oss blåbärsplockande vuxna. Dessutom saknade hon morfar som sin egen privata underhållare som hon hade förra året. Goda blåbär tyckte hon.

Den enda medhavda sonen (den andra är utlånad till goda vänner) tappade i sin andra mobil i vattnet inom loppet av tre dagar. Lite ledsen var han på sig själv och vi blev lite trötta över obetänksamheten. Den nya hade han lånat av sin pappa och han hade haft den i sina ägor ungefär två timmar. Vi tänkte att första gången lärde han sig att vara mer rädd om sina saker, andra gången att lära sig av sina misstag. Vi får se om det är det som har hänt.

Men det bästa på hela dagen var alla bad vi fick mellan blåbärsplockningar, matstunder och slagsmål med Bromsen och Blinningarna. Baden var helt klart det bästa idag! Hur har ni haft det?

Havet som får själen att sjunga

2010-07-19T00:57:00.001+02:00

Jag har tagit upp det förut, det här med havet och hur min själ sjunger av blotta synen.

Upptäckte detta i veckan när jag sprang på stenar mellan ett hopp

Regnet lämnar spår, vackra spår. Här ett hjärta. Ett leende hjärta

Naturens konst

Stenar, stenar, åh dessa vackra stenar!

Havet häromdagen, så vackert

En going som njuter

Johan, Lucas och Julia som hoppar från klipporna

Själens balsam. Det är det naturen är

Naturen skapar sin egen konst. Har vi tur kan vi återge det med våra kort

Ser ni svan paret?

Jag har blivit galen i moln. Formationerna tar aldrig slut

Kontrasternas sommar. Blåaste blått och molntussar i alla dess former

Mellan värme, sol, blå himmel och upproriskt hav, tunga regnmoln, blygrå nyans

En stilla dag på havet

En kobbe som bryter av

En genklang och blänk i själen

Minnen av en kall vinter

Och havets annorlunda skepnad.

Iskalla vågor som bryter av mot klipporna

Sommarens milda vatten som smeksamt följer dina simtag

En sommarvind på stranden

Ett hav i många skepnader. Ett hav som sjunger i din själ. Ett hav att älska.

Prinsessan och vattenpistolen

2010-07-17T22:33:00.001+02:00

Jag tycker så mycket om den här bilden. Begränsningar har inget hem hos min lilla tjej. På Lisebergs fiskdamm fick hon välja på en servis i plast eller den här vattenpistolen. Utan tvekan tog hon vattenpistolen och jag tänkte i mitt stilla sinne att hon blivit influerad av sina storebröder! Men jag tror att hon bara tycker det är kul med vattenlek och hon förknippar vattenpistolen med härliga lekar. Så begränsad man kan vara själv!

När jag tog bilden tänkte jag på att det härliga med min guldklimp är att hon är så fri i sin tanke. Så befriande fri.

Passion för Jordgubbar

2010-07-14T22:24:00.000+02:00

Har ni något som ni är riktigt svaga för? Jag har två saker som jag har svårt att avstå ifrån. Det ena är att bada. Jag älskar att bada och njuter otroligt mycket över det. Det andra är jordgubbar. Säsongen är kort och intensiv och då passar jag på att trycka i mig så mycket av de där läckert röda och runda bären, resten av året längtar jag efter dom. Då finns det visserligen subsitut att köpa och det gör jag är längtan är för stor. Mitt i vintern duger de så där, men det är nu, när det solmognat och kan ätas som små smakbomber som de är allra godast.

Idag begav jag mig iväg med min 4½ åring för att plocka på en självplocksodling. Röda, mogna och söta hängde de i klasar som gjorde att på en väldigt liten yta kunde man plocka sina hinkar fulla. De var så där solmoget söta som de bara blir när det inte regnat så mycket och solat sig i värmande strålar. Det fanns mycket av dom. Det jag reagerade över var alla dessa människor som var där och plockade med mig.

Har ni varit på ett sånt där ställe förut? Då vet ni att man blir tilldelad en rad som man ska följa. Andra människor får andra rader. Jag blev helt facinerad över att trots att det fanns hur mycket som helst för alla som var där, plockade man hellre på grannens rad än sin egen. Det verkar som om vi människor har en inre föreställning om att gräset är grönare på andra sidan. Ni skulle ha sett. Det dignade av jordgubbar överallt, men ändå väljer man att plocka på en annan rad än den man tilldelats.

Jag struntade i att bli sur, för jag fick så mycket fina bär i mina hinkar och så roliga tankar. Fast jag är rätt övertygad om att gräset inte är grönare på andra sidan och att jordgubbarna varken är rödare eller sötare på raden brevid, trots att jag inte tilldelats den. ;-D

Tingen förändras inte, bara hur man ser på dom

2010-07-13T14:49:00.000+02:00

Jag hör hur min dotter konstaterar för sin pappa att mitt hjärta dunkar här inne. Jag hör hans respons där han konstaterar att ja så gör ju hjärtan. Då ler jag. För henne blir allt nytt och tillåter sig att facineras över det som i vår värld är så självklart, att hjärtat dunkar.

En tanke smyger sig på. Tänk om det är vi som förlorar världen genom att ta den för given och inte gläds över det som vi visserligen vet om, men som ändå är värt att begrunda. Det vi ser som självklart kanske är något vi ständigt bör fascineras över.

Tingen förändras inte, men vårt sätt att betrakta dom gör det. När bestämmer vi oss för att betrakta annorlunda? Någonstans måste vi hitta orken att våga göra det, annars förlorar vi magin som finns inom oss och i den värld vi lever i.

Parhästar

2010-07-11T21:35:00.000+02:00

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig blir livet skört ibland. Den hänger på en skör tråd och jag har aldrig lyckats förklara varför det blir så. Det är som om meningen blir suddig i kanten och hal som en tvål i vatten. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Det är inget man normalt sett kan se på mig, för någonstans i tonåren valde jag att leva och lyckas mer eller mindre bra med det, beroende på hur livet ser ut. "Du är en fighter" brukar en del säga om mig till mig. Då tänker jag att de inte vet hur sant det egentligen är. Det är lätt att säga till någon och så mycket mer komplext att förstå hur sant det är i vissa människors liv.

Jag tänker att många människor går och när bilden om det perfekta livet. Även jag har varit där och trott mig förstå att det existerar. Jag inser att det inte finns något perfekt liv, det finns ett Liv och det är alldeles fantastiskt att det finns, det är bara att det ser lite olika ut för alla. Förutsättningarna är inte lika och därför helt omöjligt att värdera den ena människans liv gentemot den andra. Däremot tror jag att vi kan välja att ha det bra, men det skiljer sig rejält från att tro att man kan få ett liv utan svårigheter, för det får vi per automatik när vi väljer att leva och försöka samverka med andra.

Jag betraktade mina söner igår som hoppade från en hög klippa. Det är spännande att betrakta deras interaktion och deras självklara sätt att samverka med varandra när de vill. När man har tvillingar så får man på nära håll både se hur det kan se ut med helt naturlig samverkan och när samarbetet helt kan gå i kras. Två sidor av samma mynt. Det påminner om våra känslor. De går hand i hand. Känslorna är sällan utmejslade och enskilda. De går i par, även om den ena är mer dominerande. Glädjen och Sorgen är ett par och ett bra liv harmoniserar dessa. Vi får vidvinkel i våra liv när vi låter alla livets ingridienser få vara med.

Rädslan är det som får oss att klamra oss fast vid det enkla. De enkla svaren där vi gärna inte vill konfronteras med våra eventuella brister eller det vi inte orkar göra något åt. Det är lättare att se bristerna hos andra istället för att se det man själv gör. Oftast är det vi själva som går in och bidrar till att öka ett missförstånd. Ibland är det inte ens lönt att få någon annan att förstå ens vinkel och i de lägena kanske det är bättre att konstatera det och gå vidare. Jag tänker att det oftast är min egen frustration över sakernas tillstånd som tar mer energi än själva tillståndet i sig.

Men en god vän sa till mig "Behåll du din frustration Erica, för det gör också att du äger en enastående förmåga att se andra människor. Vi behöver inte fler mäniskor som ser till sina egan behov. Frustration hjälper ett samhälle framåt. Förmågan att bara se om sitt eget hus för individen framåt". Det handlade inte om att hon ville att jag skulle ha det jobbigare, utan hon såg den positva effekten av att kunna känna frustration. Däremot menade hon att det inte hjälper om man fastnar i frustrationen, utan snarare använder den som en hävstång.

Paradoxen i livet är att det ena i livet har en motsatt sida. Livet handlar om att saker går i par. Vi har glädjen och sorgen, Kärlek och likgiltighet, Rädsla och Möjligheter och mycket mer. Vi kan inte utesluta det ena, för då når vi inte det andra. Jag tror dock att det som utmanar oss mest är vår förmåga att erkänna oss själva, såsom vi är.

Tankar i flykt

2010-07-11T15:49:00.000+02:00

Värme, luftfuktighet som är besvärande, trötthet och irritation är ingen bra kombination för att samla tankar. Så många intryck från dagarna i Almedalen. Framförallt är det ju barn och skolfrågor som varit framträdande på min agenda. Det fanns ju en uppsjö av andra saker som rent privat hade intresserat mig. Jag tänkte på att det var redan många "frälsta" där, alltså de som redan engagerar sig i allt möjligt, de som håller på med politik som sin vardag och en uppsjö av organisationer och företag. Ett tips till en allmänhet i Sverige, åk dit och upplev det hela i praktiken. Idéer och engagemang kan inte förmedlas via media.

Min första analys av veckan är att många viktiga frågor kom upp och många klockrena debatter och diskussioner som spreds. Frågan är ju hur alla dessa kloka tankar kommer att praktiseras. Är det möjligt. Det är svårt för mig att se att viktiga frågor samtalas och debatteras av människor i olika läger, frågor de egentligen borde vara överrens om och som de menar på att de är överens om, men där i praktiken är mer intresserad av att försvara sin ståndpunkt än att seriöst vilja göra något konkret.

Ett klart minne är en debatt som Bris anordnade om mobbing. Där står olika aktörer från olika partier och debatterar om hur man kan förhindra sånt här. Alla är rörande överens och alla de politiker från bägge blocken som är rörande överens, ändå kan unna sig att för öppen ridå lyfta på ögonbrynen när motparten pratar. Göra ljudliga suckar och med hela sin kropp visa hur löjlig man tycker att motpartens idé är. För mig är det oerhört provocerande att viktiga aktörer som ingår i en paneldebatt om mobbing använder sig av både förlöjligande och härskartekniker för att underminera sin motståndare.

Att barn kränks och trakasseras på skolorna av både andra elever och personal är så allvarligt att man borde ha någorlunda vett i huvudet att överse sin partipolitiska agenda för att slå ihop sig och göra något konkret för att hjälpa en grupp av människor som behöver vuxenvärldens stöd för att navigera genom det svåra landskapet av tolerans och förståelse för det som kanske är främmande för mig själv. Något som också är svårt som vuxen.

En sak som blev tydligt för mig är att man håller på att lansera en skollag, där oppositionen inte fått vara med och tycka. Jag blir häpen över faktum att man inte förstår att skolan måste stå över partipolitik. Det självklara borde ju vara att alla representerade partier i riksdagen borde få vara med och säga sitt om skollagen, vilket jag förstår var självklart när man utformade föregångaren. Inte ska svensk skola vara ett vindfölje för politiken, utan att det istället råder en större konsensus än skiljelinjer mellan svenska partier.

Två bilder som egentligen inte går ihop flyttade in hos mig efter den här veckan. Glädjen och entusiasmen över hur många som genom organisationer och politiska pariter faktiskt gör skillnad genom att synas, höras och debattera. Den andra bilden är sorgen över hur viktigt det verkar vara med revir och hur dåliga vi är på självrannsakan och självkritik. Vi håller hellre fast vid att ha rätt att våga syna det som möjligt kan vara vidareutvecklingsbart i vår ståndpunkt.

Jag kan bara konstatera att för de allra flesta verkar det vara en stor grej det här att ha rätt, att varje antydan till ett ifrågasättande verkar få människor att tro att man ifrågasätter dom rent personligen. Då är det svårt att förändra, när förmågan att skilja på mig själv som människa eller mig med en viss åsikt eller tanke smälter ihop.

Möten skapar kreativitet

2010-07-06T23:21:00.000+02:00

Jag har berikats med upplevelser idag. Dagen utföll inte som jag tänkt från början, men den blev helt ok ändå. Kroppen och tankarna känner av att dagarna är fulla av möten, korta nätter och många möten. Kreativitet sjuder på Gotland. Jag blir både facinerad och imponerad av alla de här människorna som lägger sitt engagemang och kämpar för saker som vi alla har gott utav. Även om man inte delar allas åsikter, så beundrar jag ändå kämparglöden och den passion som genomlyser alla våra engagerade politiker och alla andra människor som lägger tid och glöd på ideella organisationer och andra rörelser som verkar för att bidra med gott till mänskligheten. Facinerad. Imponerad och Överväldigad.

Jag har varit på så mycket intressant och delat så många intressanta tankar. Jag hade ambitionen att dela med er av det löpande till er under veckan. Men mina dagar är fyllda med möten och jag behöver tid att smälta och formulera tankarna i huvudet. Finns inte tid för det just nu, så återkommer jag så fort tankarna tar form. God Natt och ha det så bra!

Värmeslag och Hur mycket som helst att uppleva!

2010-07-04T22:44:00.000+02:00

Gotland badade i värme och sol idag. Efter mycket om och men fick jag också mig ett dopp, vid bryggan vid kallbadhuset. Det var härligt! Det var så varmt att det nästan bildades sjöar i min bh, vilket var en mindre angenäm upplevelse. Sammanfattningsvis av dagen kan nämnas att det fanns hur mycket som helst att uppleva och lyssan till. 1400 registrerade events. När vi går igenom morgondagen inser vi att vi tre inte kan hinna med allt vi vill. Då har vi bara specialiserat oss på ämnen som har med barn och skolan att göra.

Det är väldigt kul och väldigt intressant. Hur många ideér som helst som badar i tankarna och sånt är kul. Dagen avslutades med ett dopp vid bryggan vid kallbadhuset och Fredrik Reinfeldts tal. Den ska jag orda om mer en annan gång. Nu vill jag knoppa av från den här dagen. Värmen gör dock sitt och de långa matuppehållen. Nu ska jag sova och hopps få sova lite längre än fem i morgon bitti. Hoppas ni får sova gott, det hoppas jag få göra!

Värme!

2010-07-04T07:55:00.000+02:00

Det är så varmt så jag tror jag dör emellanåt. Klagar inte! Storknar heller i värme än fryser just nu. vi har fått vår beskärda del av kyla, is och snö. Nu tycker jag det är dags för rekordvärme. Jag struntar i om jag svettas floder, bara jag får det riktigt varmt.

Tittar ut och betraktar den Gotländska naturen och blir förundrad över vårt avlånga land och dess skiftande och vackra natur. Himlen är blå med tunna molnslöjor som sveper över. Det fläktar lite skönt från fönstret och det verkar bli både varmt och soligt.

Ha en fantastisk dag allihop och ni får gärna berätta om hur ni har det där ni är, även ni som normalt inte kommenterar är välkomna. Det är inte så svårt som man tror att det är!

Njut av dagen och Gläds med mig!

Ottan

2010-07-04T06:06:00.000+02:00

Somar sent, väldigt sent. Det är varmt och har varit igång ett tag hemifrån, vilket gör mig både rastlös och trött. Svårt att komma till ro. Förstår ni, utan några fontäner idag vaknar jag vid fem.Fem! Det finns en dag om året då jag vaknar så här tidigt helt självmant. Det är julafton.Varje julafton sedan jag var barn (till mannes förfäran).

Det är kanske som julafton nu? Befinner mig sedan igår på Gotland för att hugga tänderna i Almedalsveckan och allt som händer kring det. Det finns gott om saker och gott om saker som handlar om barn och skolor. Det finns en länk som jag fick tips om via goa Victoria och som kom i en tjock tidning på båten som bara tar upp det här med denna veckan. Det är TV på nätet angående almedalsveckan. Där kan man följa en hel del, jättebra översikt.

Har ni goa tips så skriv! Klockan ett ska vi vara här och följa detta. Gotland är så vacket. Hjärtat bankade lite extra när vi var inne i Visby igår och hämtade nycklarna till den lägenheten vi ska sova i. Rosorna blommade och jag fick minnen från barndomsvistelser där med mamma och pappa. Rosornas stad från Hansatiden med sina kullerstenar och karaktäristiska bebyggelse. Hjärtat bankar och jag känner att det här är en del av landet jag skulle kunna bostätta mig på.

I bilen på väg till boendet kantades vägrenen av blå eld och mitt hjärta förstod att jag är på Gotland.

Solna by Night

2010-07-03T00:42:00.002+02:00

Försöker komma till ro, men är så trött att jag inte kan samla mig riktigt. Befinner mig i en lägenhet i Solna med balkongdörren öppen och den ljumma nattluften strömmar in genom rummet. Igår anlände jag hit till människor i planering, arbete och allmän rörelse. Idag har alla åkt utom jag och det är tyst och lite ensamt. Längtar till underbara barnen hemma och mannen som jag på måndag har varit gift med i tretton år.

Imorgon är jag på väg till Gotland och Almedalsveckan i Riksförbundet Hem och Skolas regi. Det ska både bli spännande och intressant att se platsen med detta gytter av händelser. Har funderat mycket på det här med engagemang. Jag är en rätt otålig människa och har för första gången i mitt liv insett behållningen av att röra sig långsamt. Detta med en viss modifikation. Jag menar inte långsam i rörelse, utan kortsiktigt långsam för att få en långsiktig framfart.

I vintras var jag rätt desillusionerad och trött på engagemang. Misströstade en hel del över prestigen som finns hos människor. Det känns som om vinterns alla erfarenheter, både de goda och de mindre bra har lett fram till en stark insikt hos mig. Ibland måste saker få ta sin tid för att bli bra. Ensam går snabbt och ensam resulterar i snabba beslut och kortsiktigt blir det både stor framgång och synliga resultat.

Det jag hittat i Riksförbundet Hem och Skola är ett långsiktigt arbete som kanske inte är så snabb manuverat, men som leder till ett arbete som består. Förändringar med tyngd. Det låter inte så mycket, men det verkar varje dag i alla celler. Många privatpersoner som jobbar i Riksförbundets namn och som gör skillnad i både hemmen och i skolorna varje dag, utan rubriker men med effekt.

Plötsligt förstår jag varför människor engagerar sig politiskt. Plötsligt förstår jag varför människor gör uppoffringar för det. De kanske inte syns så personligen, men tillsammans blir de en kraft som kan förändra, entusiamera och låta sig inspireras. Varje enskild person kanske inte får som den vill, men tillsammans når man mål som en enda inte skulle kunnna åstadkomma.

Vi hade möte i Arbetsutskottet igår och när jag satt och lyssnade på vår ordförande och hans erfarenhet av ett möte ute i Europa (EPA) som ordnats av ett europeiskt nätverka av föräldraorganisationer, då inser jag plötsligt att det händer saker, fastän man inte alltid ser. Det finns föräldrakraft ute i Norden, Europa och Världen, som förmått att komma samma och jobba för gemensam sak, inte dra i väg ensam, utan arbeta för att nå större mål tillsammans.

Det går att göra skillnad i världen och sätten är många. Jag har valt att engagera mig för barn och skolfrågor. Jag tror på att för att skapa det bästa för våra barn, är det nödvändigt att överbrygga mellan hemmen och skolan. Sätten är många, men min starka tro är att vi inte kan välja ut vilka barn. Vi måste också jobba för de barn som inte är våra egna rent biologiskt. För de barnen kommer också att vara en del av det samhälle som våra egna barn kommer att vara en del av. När vi jobbar för alla barn, kommer det också att gagna varje enskilt barn. Det är vad jag tror på.

I ljuset av oss själva

2010-06-29T21:44:00.002+02:00

När vi ser varandra sker det oftast i ljuset av oss själva. Den referensram vi har är våra erfarenheter, vår kunskap och de föreställningar vi har av omvärlden. Förra sommaren upptäckte jag moln. De blir så vackert med moln när man fotograferar. I verkligeheten vill man inte ha ett moln i sikte, men med kameran i handen blir bilderna så mycket mer spännande med moln. De ger bilden perspketiv och kontraster.

Vi behöver varandra, både de vi kommer överens bra med och de som vi kommer mindre bra överens med. För det ger perspektiv och kontraster i våra liv. Kruxet är att balansera det på ett bra sätt. Vi har alla våra gränser för vad som är ok och var de gränserna går är väldigt individuellt. Vi uppfattar och ser varandra utifrån våra egan referensramar, något jag insett att många inte tänker på. Det vi ser och uppfattar hos den andre speglar mycket av det som händer hos oss själva.

När jag möter människor för första gången är det så spännande att se vad de uppfattar och ser hos mig, för det hjälper mig att få en uppfattning om vilka de är. Det säger oerhört mycket mer om dom själva än om mig. Det finns en och annan som är rätt klockrena i sin bedömning av mig, både det jag väljer att dela och det som bara en uppmärksam människa uppfattar. Men majoriteten av människorna speglar oftast bara sig själva.

Man lyfter andra till den gräns man själv förmår. Man begränsar andra utifrån den gräns man själv binder sig vid. Det har fått mig att fundera mycket som förälder. Var begränsar jag mina barn och varför? Jag minns en vän från barndomen och hennes föräldrar. När dottern fick ett jobb de inte ens vågat drömma om eller en lön vida högre än vad de någonsin tjänat steg hon över en gräns de inte kunde följa med.

Det var en väldigt smärtsam upplevelse för min vän. Den stolthet hon kände för de resultat som blivit av hennes ansträngningar, delades inte av hennes föräldrar. För hon hade klivit ur den refernesram som kringgärdade deras liv. Hon blev väldigt ensam. Jag undrade så hur detta kunde ske och varför de inte var stolta över sitt barn och det hon åstadkommit. Först idag förstår jag vad som hände. Det var inte utebliven stolthet som föranledde deras reaktion.

Deras världar var inte längre densamma. Deras utgångspunkter skilde sig och identifikationen uteblev. Jag tror det är därför många människor väljer att negligera sin potential, för ensamheten blir för markant. Det är många som inte orkar glädjas ända fram, för någon kliver ur den referensram som någon annans liv vilar kring.

Oro är en sådan grej som facinerar mig. När människor beskriver sin oro för någon annan än sig själva. Självklart springer den oron utifrån att man tycker om någon, men framförallt är det en spegling om var gränsen går för dom själva. Oro kan ibland vara en form av begränsning av någon annan, än en äkta omsorg om den andre. Jag kom att tänka på det när min ena son frågade varför jag inte litade mer på honom.

Det var ett déja vu. För så har jag ju en gång känt när jag upplevde min egan mammas oro. Lite irriterat och skamset insåg jag att min oro handlade mer om min egen rädsla över hur han skulle hantera en eventuell förlust eller olycka. En av de bästa erfarenheter jag varit med om när det gäller någons omsorg över mig istället för oro hände i våras. Min vän och förälder till ett barn i mitt ena barns klass serverade detta i ett telefonsamtal som jag länge kommer att minnas.

"Erica, är det så bra. Du vet ju hur detta kommer att ta av din ork och din tid. Vill du verkligen det?" Ett konsterande följt av en kort och direkt fråga. Inget lull lull om hur orolig hon var eller några farhågor om hur detta skulle påverka min familj (skuld). Efteråt kunde jag konstatera att detta var det närmaste en äkta omsorg jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Tack Lena för den ögon öppnaren!

Jag försöker låta bli att bli irriterad idag när andra människor uttrycker sina egna begränsningar som om de vore mina egna. Jag glad för alla de erfarenheter jag fått vara med om. Det har hjälpt mig att så ofta jag kommer på, komma ihåg att jag inte vet till fullo den andra människans potential. Jag kanske inte vet vad den människan har för erfarenheter med sig i sitt bagage, hur väl jag än tror att jag känner henne eller honom. Jag försöker påminna mig om att jag alltid kommer att se min medmänniska i ljuset av mig själv. I ljuset av mina egan erfarenheter, min egen kunskap och den referensram jag har kring mitt eget liv.

Vad försöker ni komma ihåg , som ni själva erfarit och inte vill föra vidare till andra?

Kurage II

2010-06-27T21:11:00.000+02:00

Vad är det som gör att en del kan uppvisa kurage och andra inte? Detta har jag funderat över och inser att mod är en sällsynt vara. Det finns många sätt att vara modig på, men det kräver ett visst mått av kurage. Jag älskar ordet kurage. Tänker på franska ordet coeur som betyder hjärta. Kurage för mig handlar just om det, mod där hjärtat är det som styr våra handlingar.

När barn är trygga kan de vara så där modiga på ett rättframt sätt som handlar om att de inte riktigt inser konsekvenserna av sina handlingar. Speciellt små barn är så där modiga. Som mamma till Johan och Lucas har jag haft förmånen att få möta många härliga och helt underbara barn som varit deras nära vänner eller som varit vänner i deras respektive klasser.

Ett barn har berört mig alldeles speciellt. Det är Johans fina vän Emma. En tjej som uppskattas av hela vår familj. Vi kan känna hur saknad hon är när det gått ett tag. Från Celia, Lucas, mig och Mattias kan Johan få undringar om hur Emma har det och när hon ska komma på besök. Jag har funderat mycket på hur det kan komma sig att hon berör oss alla och hur nära våra hjärtan hon kommit och hur glada vi är i henne hela vår familj.

Emma har något speciellt och det är ett inre mod som är en del av henne som person. Hon vågar vara sig själv helt och hållet. Det skulle inte falla henne in att förställa sig eller låtsas. Jag tror att jag imponeras för att hon är så ung och har en integritet som är intakt. En form av integritet som också innehåller förmågan attt leva sig in i andra, en empati som är ovanligt för en sån ung person.

Jag ser på mina barn, att det här med att sticka ut och stå upp för andra öppet, är en svår sak. Det är otroligt svårt även för vuxna. Men Emma har förmågan att agera annorlunda, genom att fortsätta vara den hon är och våga vara vän även med någon som andra bestämt sig för utesluta. Hon är inte beroende av andras tyckande om henne, utan litar på att det alltid kommer att finnas någon som tycker om henne för den hon är. Sånt är stort tycker jag.

Jag blir imponerad över det inre kurage som hon äger, trots sin ålder. Något som ibland kan vara svårfångat även hos vuxna. För henne handlar det lite om yta och väldigt mycket om inre kvaliteer. En gång sa hon sittande på vår kökssoffa att den finaste komplimang hon fått var en kompis som sagt till henne att hon var så naturlig, så mycket sig själv. Jag fick kämpa lite med tårarna när hon sa så, för det avslöjade så mycket om den person hon är.

Att en så ung person fattat livets stora styrka, att våga vara sig själv i alla lägen, det är stort.

Föreställningar

2010-06-26T13:07:00.000+02:00

Något jag funderat på ett bra tag är det här med våra föreställningar, hur vi ser på vår omvärld och hur förankrat det är i det som händer oss varje dag, vår vadag och vår interaktion med andra människor. Vi har så olika reaktioner när något händer som utmanar oss i vår föreställningsvärld. Det är som om det finns en begränsning hos oss, vad som vi orkar med. När denna gräns inte delas med andra runt omkring, ja då blir det en krock.

Jag har föreställt mig att man genom livet lär sig mer och mer och blir öppnare för även det som skiljer sig från vad vi själva tycker, tänker eller känner. Till min förvåning upplever jag att jag på vissa ställen drar snävare gränser än vad jag skulle göra när jag var yngre. Självklart inte generellt på alla plan, men inom vissa områden. Jag tycker om att ha många olika slags människor i mitt liv.

Olika människor ger olika perspektiv i livet. Alla behöver inte nödvändigtvis tycka som mig, för att jag ska uppskatta dom. En vän sa för några år sedan att vi inte skulle ha haft den relationen vi hade då, om det inte varit för att jag envisats med att hålla kontakten. Hon själv upplevde inte att det i hennes liv varit ett mönster av att lämna människor när det inte funkade, men att vi lyckats att gå vidare för att jag ville ha vår relation.

Det fick mig att bli varse över hur jag fördelade min ork och varför jag envisades med att hålla mig fast vid människor som uppenbarligen inte skulle ha jobbat sig för mig. Det är en intressant resa att se sig själv i ljuset från de val jag gjort. Det kanske inte alltid är så kul, men oerhört lärorikt. Det finns både en sorg och en glädje i att se varför vi är de människor vi är och vad det är som gör att vi fortsätter att forma oss efter de givna mallarna.

Det är oerhört sällan som människor bryter sig loss, det är mer vanligt att man sakta byter ut delar som man ser inte fungerar, men i det stora hela så är det rätt likt det vi alltid varit, även om vi kan tro att vi gör genomgripande förändringar. Vi byter ut kulisserna, men dramat är den samma. Att upptäcka dramat och förändra det, kan vara en smärtsam process som få männniskor varken vill eller orkar utsätta sig för.

Jag upptäcker att jag är tydligare inför mig själv med vad jag själv accepterar. Jag går inte igång på så mycket, däremot går jag igång rejält på det som triggar mig. Orättvisor och missförhållanden när det gäller barn kan jag inte förhålla mig sansat inför. Det är som om all min kamplust koncentrerar sig just där. Det finns säkert en logiskt förklaring på det ;-D och jag tänker ibland att det behövs såna som mig också.

Föreställningar som vi bär kan vara en oerhörd hjälp att orientera sig i livet. Det kan också vara ett hinder för oss att utvecklas som människor. Det är en fin balans som vi ständigt måste bli påminda om. Något som är av stor vikt är också att vi måste bli påminda om att förlåta oss själva och ha överseende med oss själva för det som inte alltid går så som vi önskade oss. Det tror jag nästan är det viktigaste vi kan göra, för det gör också det lättare att förlåta andra.

Tankar en Midsommarafton

2010-06-25T23:15:00.000+02:00

Idag har vi vilat oss igenom midsommarafton. Vi kom hem sent i natt efter två dagar på Legoland och en sen ditresa i tisdagskväll. Killarna har haft en dag med vila och mycket byggande med sitt gigantiska tekniklegobygge. Celia är väl den som har varit piggast och egentligen kunnat ha haft riktigt kul med ett ordentligt midsommarfirande. Hennes mamma och pappa däremot krashlandade hemma. Inte en skymt av någon midsommarstång, dock underbara kransar gjorda av min mamma som levererades till dörren tillsammans med en tårta. Det kallar jag lyx ;-D¨

När man är i ett grannland så där, blir man varse olikheterna som finns, fastän avstånden inte är så stora. En sak som jag blev varse längs bilvägarna var alla nödtelefoner som var placerade med jämna mellanrum. Jag har aldrig sett något liknande längs de svenska vägarna, har ni? Det fick mig att tänka på alla telefonkiosker som inte längre finns. Jag minns under min uppväxt alla de där oranga kioskerna, som jag inte ser längre. Jag kommer ihåg när man inte längre kunde använda mynt, utan fick köpa telefonkort som var laddade med olika belopp.

Idag går var och varannnan människa, stora som små, med egna mobiltelefoner. Åkandes på de danska vägarna funderade jag om det finns någon människa i Sverige som inte äger en mobiltelefon idag. Räknar man med att det är möjligt för alla att ha en? Man kan välja att moralisera över telefonerna eller se möjligheterna. Oavsett vad man väljer att göra, så tror jag att alla är överens om att förändringarna egentligen är rätt radikala och att de ändå sker med en hastighet som gör att man lätt kan känna sig som en relik från medeltiden ;-D

När jag ska beskriva för barnen om internet och modem, skrattar de hjärtligt och har svårt att leva sig in i att det inte var för så länge sedan det var en realitet. Idag kan man nå de flesta människor både snabbt, nästan överallt och jämt. Blir det bättre? Kanske inte, men livet blir bekvämare och vi förstår inte det, därför att vi har blivit tillvanda och har inte längre möjlighet att förstå skillanden, fastän vi varit med under resans gång.

Tekniken gör också att annat blir tydligt. En vän sa för ett tag sedan att facebook fått henne att inse att hon ändå lyckats att skapa långvariga relationer, fastän hon tyckte att hon ständigt hade tidsbrist. För henne hade facebook och twitter gjort det möjligt att bredda kontaktnätet med även de som inte bodde så nära. Det kan vara en hjälp eller en ångesthöjare, beroende vad som blir visar sig. Facebook gör att ens relationsmönster och vanor tydligt för en själv. Har inte funderat på det förrens ett kusinbarn nämnde att många blir stressade av jämförelsen med andra. Hade aldrig själv funderat i de banorna, men inser att det är fullt möjligt att gå igång på det också.

En annan sak jag funderade över var att det placerats ut en mängd blommor på olika platser längs med vägen. Funderade över om det kunde vara pga olyckor. Blev lite fundersam över det som börjar bli mer och mer vanligt. Det är att man placerar ut blommor på olycksplatser eller när någon känd människa dött. Förstår inte riktigt grejen. Förstår ni?

Nu ska jag gå och sova och önskar er en riktigt härlig midsommardag imorgon!

Legoland

2010-06-25T22:15:00.000+02:00

Vi har varit några dagar på Legoland. Jag var där som barn och minns ett helt annat Legoland än idag. Vi var där när killarna var 5½ år och även sedan dess har det hänt otroligt mycket. Ett ställe man kan gå med barn i alla olika åldrar. Finns för alla smaker och intressen. Tycker också det är så mycket mer tilltalande att man betalar inträde och sen åker man som man vill, än detta biljett och åkbandshysteri som finns här hemma. Däremot så kan man ju bara strosa runt utan att åka här, men det är ju bara en utopi när man är en barnfamilj ;-D

Rätt och Fel

2010-06-09T10:37:00.000+02:00

Jag är ju av den åsikten att det inte finns ett allmängiltligt Rätt eller Fel. Så som jag ser det så är det ständigt en process i lärande att se vilka konsekvenser jag är beredd att leva med och med vilka ögon jag vill se på mig själv och andra. I min värld innebär det att man kan interagera med varandra och mötas i både det som handlar om att man ser varandra i ljuset av de sidor vi uppskattar, men även det som kanske inte uppskattas. Jag kan omedelbart känna mig ledsen när jag upplever att andra ger mig kritik, men alltid så brukar jag kunna se vad som jag bör ta till mig och vad jag struntar i. Livet kan i perioder vara en knivig erfarenhet som innebär många val och många ställningstaganden. För mig är det självklart att man kan handla fel, för den sakens skull innerbär det inte för mig att någon är fel som människa. Det finns inget facit för hur man ska leva livet, utan vi har kastat oss ut i det med intention att göra det så bra som möjligt för oss själva och vår omvärld.

Otaliga gånger är det då jag trampar i klaveret och gör dumt, även om mitt uppsåt var gott tänkt. Det har också lärt mig att ha en rätt förlåtande attityd till min omgivning, för det har funnits så många människor i mitt liv som också har förlåtit mig. För mig är inte det viktiga att någon kan handla galet, för mig betyder förmågan att rätta till oerhört mycket mer. Att vi förstår att lära av det som hänt. Ibland tar det tid för mig att lära av det, ibland kan jag korrigera min bana omedelbart. För att göra misstag är en förutsättning för livet och en förutsättning att lära av det som händer och hänt.

När jag såg min dotter i klätterlabyrinten, tänkte jag på att så kan det vara i livet också. Vi vill komma fram till något, även om vi kanske inte vet vad. Det handlar om att balansera sig fram och se efter vad vi sätter fötterna någonstans. Det är inte alltid det lättaste att göra. När vi vuxna människor gör våra misstag, så lär vi oss själva med hjälp av vår erfarenhet eller med hjälp av andra människors speglingar av oss själva. När barn gör misstag är det vår skyldighet som vuxna att gripa in och hjälpa dom att förstå grundläggande medmänsklighet. När detta inte sker sviker vi vuxna.

Jag upprörs sällan av vad andra vuxna väljer att ha för slags liv eller hur de förhåller sig. Jag kan inte förändra andra, bara mig själv. Det jag däremot upprörs över och går i gång på är när vuxna människor sviker barn. När det handlar om att skyla över sina misstag på barnen och inte tar ansvaret av att lära sig av det som gått galet. Sånt kan jag gå i gång på, rejält. Vuxnas ansvar gentemot barn som vuxna smiter ifrån genom att gömma sig bakom barnen är också något som både gör mig ledsen och upprörd.

Jag hör ofta föräldrar som refererar till att barnen är så stora- Att de får både göra val och ta ansvar över sina liv som egentligen kräver livserfarenhet och perspektiv. Någonstans är det också viktigt att vi föräldrar finns i bakgrunden och guidar våra barn genom de värsta grunden. För vem ska lära våra barn medmänsklighet, etik och grundläggande ansvar om inte vi föräldrar? Våra barn gör inte det vi säger till dom, dom gör det vi visar i handling. Att tyst vända bort blicken för att inte stöta sig eller för att ta missriktad hänsyn är inte att ta ansvar anser jag.

I min ena sons klass har alla barnen blivit bjudna på kalas förutom ett enda barn. För mig är det helt förkastligt. Vuxna människor som försvarar detta genom att säga att alla inte kan trivas ihop, eller att det är synd om barnen som ska ha kalaset ifall vi reagerar. Jag tror inte mina öron. Ska de två barnen som ska ha kalas lära sig att det är ok att utesluta en enda? Är det sånt vi som vuxna vill förmedla till barnen? Det finns ett alternativ, att korrigera det hela utan att hamna i försvar. Det man istället gör är att försvara mobbing.

Jag kan inte med gott samvete som vuxen stå upp för sånt här. Jag har pratat med min son och förklarat varför vi inte kan låta honom gå på det här kalaset. Han förstår. Han är den som sedan i höstas berättat för mig om att han anser att det här barnen blir mobbat i klassen. Han har kristallklart förklarat hur det här barnet systematiskt blivit utfryst. Senast i förra veckan berättar han att han inte tror att hans kompis har det så lätt i klassen. Andra klasskompisar understödjer dessutom hans utsagor. Vi undrar bara varför man inte väljer att göra något åt detta. Det spelar ingen roll att det bara är två veckor kvar innan skolavslutning. Vi som vuxna måste hjälpa barnen igenom detta.

Vi måste sluta hamna i groparna rätt och fel och våga agera. När vi hamnar på rätt och fel så händer inget konstruktivt. Så ofta genom mitt liv som jag sett att man hellre tror att tystnaden hjälper och inte förstår att det man gör är att så ytterligare ett frö till att ytterligare barn mobbas och fryses ut. Vems barn det handlar om spelar ingen roll, vi är vuxna och har ansvar. Det är när vi vuxna sviker som barnen blir förlorarna och betalar priset för vuxnas ovilja. Vi kanske inte ser priset idag, utan när de blir vuxna och tar bestlut som har större konsekvenser än ett kalas.

Tidens flykt

2010-06-06T21:53:00.000+02:00

Är det tiden som flyr, eller är det vi som inte är uppmärksamma nog? Nyss så var det som bilden här ovan och innan jag hinner blinka har äppelblommorna blommat ut. Jag tänker varje vår att nu i år ska jag hänga med och se varje skiftning, se varje utvekling som naturen gör. Varje år konstaterar jag att tiden flyger iväg. Funderar idag på om det egentligen är vår oförmåga att njuta här och nu. Att vi ständigt är ett steg före eller att vi tänker tillbaka på det som varit. Att vara här och nu tror jag är få människor förunnat att kunna. Jag tror det handlar mer om att kunna glädjas. Vi behöver glädjas mer.

Nationaldag 2010

2010-06-06T12:11:00.000+02:00

Idag är det vår Nationaldag. Lite tankar om nationaldagen skrev jag två inlägg om förra juni, då jag flyttade hit från det gamla bloggverktyget jag hade då.

Idag vill jag önska er en riktigt härlig Nationaldag 2010! Jag känner mig både tacksam och glad för att jag får leva och låta mina barn växa upp i ett land med fred och möjligheter att hela tiden förbättra.

Bryta mönster, Bryta Ny mark

2010-06-05T11:13:00.000+02:00

Den här soppan symboliserar en av mina ångestar! (jag vet, dålig svenska) När vi var i Riga så hade vi några timmar sightseeing och lunch i självfösta grupper. Jag hamnade med några andra på en resturang som visade sig ha både vacker interiör (vi satt ute) och fantastisk vacker toalett ;-D

Inhemsk fisksoppa låter ju fantastisk gott. Jag tänkte att från klockan ett till nio på kvällen är många timmar utan mat. Jag valde en pastarätt, för att vara säker på att hålla mig mätt länge.

Det här med mat är ett gissel för mig. En skräck i dimensioner som är svår att förstå för någon annan. Det låter så löjligt när jag ska förklara för någon, för i ramen för hur man lever idag, med möjlighet till en hög tillgång på mat så är tillgång på möjligheter att äta inget problem.

Jag går tillsammans med en god vän på en fantastisk kurs. Vi har gått större delen av våren och har några gånger kvar i höst. Den leds av två fantastiska kvinnor Eva och Elsa. Eva är den av alla människor jag mött genom mitt liv som har fingertoppskänsla för människor och det som händer inom dom på ett sätt som är svårbeskrivligt. När jag ser henne "in action" tänker jag att den känslan hon har och förmågan till närvaro aldrig kan utbildas i den bemärkelsen som vi tänker oss utbildning i allmänhet. Livet har utbildat henne och många människor får gott av den erfarenhet som format henne som människa och professionell yrkesutövare. De två, Elsa och Eva komplettera varandra på ett makalöst sätt. De drar fram det allra bästa hos varandra.

På en av kurstillfällena kom det här med min relation till mat upp till ytan. Jag och maten har ingen sund tillvaro ihop, ännu. Det är på väg att arta sig, men fallgroparna är många. Skräck är svårt att relatera till, speciellt skräck som grott i oss sedan barnsben. Det krävs en viljeansträngning och ett visst mått av mod för att förändra. Det är dessutom svårt. Jag kom som adoptivbarn till Sverige som femåring. En av de tidigare erfarenheter jag gjort (för att göra historien kort) är att jag var sängvätare som barn och blev straffad med att få maten indragen som en missriktad form av uppfostrings åtgärd. Inom mig finns för tillfället en oresonlig skräck för att gå omkring hungrig.

Jag kan fortfarande i min kropp förminna känslan av att inte ha fått äta mig mätt, att gå omkring och vara hungrig utan att riktigt veta när jag ska få mat nästa gång. Så länge jag är hemma är detta inte ett allvarligt problem, förutom att det oftast är mat som jag tänker på det första jag gör när jag vaknar och det sista när jag ska somna. Att jag sedan har hamnat i en matfixerad familj här i Sverge har inte förbättrat mina odds ;-D

När jag är bortbjuden så krävs det en viss tid av mental träning för att äta måttligt. Hemma kan jag fixa det rätt ok, endast i perioder av stress eller nyorientering som det också fallerar hemmavid. Buffé är en mardröm. Där krävs massa jobb för att vara måttlig. Det är mycket energi som läggs på det här med maten och det är oerhört tröttande. När jag ska iväg på saker och inte får vara bland de som planerar upp maten, blir jag oerhört stressad.

När soppan kom in på resturangen i Riga, andades jag ut, för att jag inte valde den. Tre små bitar fisk i buljong och lite crème fraich hade gjort att jag ängslats oerhört. På min ovan nämnda kurs, kunde jag se att det finns en väg ur det här och att jag faktiskt är på väg därifrån. Det tar bara lite tid. Det "omöjliga" tar lite längre tid som någon klok en gång sagt.

Min framtida relation med mat ser ut på följande sätt:

Jag kan bara välja det jag allra helst vill ha på bufféer, för jag vet att jag kan låta den andra maten vara, för jag får äta mig mätt varje dag och jag kan inse att en riklig mängd mat ej signalerar en kommande brist.

Jag är lagom mätt och vet när jag ska stoppa intaget.

Min kropp ser ut som jag önskar och ej ett resultat över min ångest och ängslan för mat.

Min energi och tankeverksamhet handlar om det jag vill i livet, ej på vad jag ska äta inom de närmaste timmarna eller veckorna.

Jag tror att detta kommer att lyckas, förr eller senare, men jag är också på god väg. När jag inte lyckas så bra en period, så syns det på min vikt. När jag lyckas så mår jag så mycket bättre både till kropp och själ. Hur ser era matvanor och känslor kring detta ut för er?

En period av "sista gången" saker.

2010-06-04T21:03:00.000+02:00

Innan jag åkte till Stockholm och Riga lämnade jag av ett gäng glada ungar som skulle på miniläger tillsammans för sista gången. Skulle ha varit med och en del av mig ville stanna med dom och ha kul tillsammans. Men de hade väldigt bra och det är jag glad för!

Att bygga broar

2010-06-03T18:08:00.002+02:00

I helgen befann jag mig i Stockholm och Riga. Som nyinvald i Förbundsstyrelsen för Riksförbundet Hem och Skola var jag iväg på en startup och arbetshelg, som både fascinerade mig och inspirerade mig. Det här med människor som möts, ialla former, är oerhört intressant. Mellanmänskliga möten är både inspirerande och tröttande. Mitt huvud är så fyllt med intryck att den går på högvarv. Det krävs en hel del av människor att samarbeta och det är nödvändigt när man vill nå större mål än de direkt personliga. Förmågan att se förbi sig själv och se målet att gangna de man jobbar för är både nödvändigt och viktigt. Det är spännande med möten!

Det som alltid fyller mig med förundran och fascination är det här hur vi uppfattar människor och hur bilden av dom förändras successivt med att vi lära känna dom. Det lär mig mycket om både mina egna och andras fördomar. De allra flesta människor som möter mig säger förr eller senare att de uppfattar mig som rätt beskedlig och försynt. Tills de lär känna mig. Den egenskapen hos mig som man antingen uppskattar eller tycker är vansinnigt jobbig är att jag inte hymlar med vad jag tycker. Det jag undrar över frågar jag och jag har vissa principer som är viktiga för mig.

När jag avger ett löfte, då håller jag det. När jag tagit på mig ett uppdrag, så gör jag altlid mitt bästa. Jag är rak och jag är tydlig. Jag avskyr fusk. Jag har dåligt tålamod med människor som använder goda saker för sin egen vinning skull. Förutom att jag har förväntningar på andra, så är jag också väldigt bra på att leverera. Mitt främsta motto när det gäller jobb eller engagemang är att jag inte förväntar mig av andra, det jag inte själv kan erbjuda. Vuxna människor som inte kan ta ansvar i relation till saker eller engagemang som handlar om barn, har jag svårt för. Min goda vän Anne, brukar påpeka för mig att jag tillhör de där människorna som är brutalt ärliga och det kan vara jobbigt när man har svårt för sånt själv. Den styrka som finns i ärligheten, måste också kombineras med att ha förmåga att ta emot brutal ärlighet och det är jag också bra på i de allra flesta fallen, förr eller senare.

Det ska bli en glädje att få arbeta för den goda saken som handlar om att från ett föräldraperspektiv också kunna driva frågor både lokalt och nationellt som ska bidra till att skapa en sån bra arbetsmiljö som möjligt för barnen i Sveriges Förskolor, Grundskolor och Gymnasieskolor. Det ska bli kul att utvärdera de här två åren som följer just när det gäller det här. Att arbeta för en av de grupper i Sverige som har svårt att göra sin röst hörd i vuxenvärlden, barnen ska både bli utmanande och roligt.

I Riga hittade vi en sak som jag tyckte var så fin. I Litauen så är det tydligen tradition att när man ska gifta sig så köper man ett hänglås och ristar in sina namn och datumet för bröllopet, låser fast det på broar och slänger nyckeln i vattnet. Hur festligt som helst. Det är ju inte så vackert att se på, men symboliken är oerhört vacker.

Att bygga broar. Mellanmänskliga kontakter, oavsett om det handlar om att gifta sig, bli vänner, arbeten eller att jobba i ideella organisationer handlar just om det, brobygge.

Att vara bra på olika saker, att ta vara på det och ge varandra kredit för de egenskaper man har. Det är så enkelt att tycka detta i teorin, desto svårare att praktisera det. Jag har oftast inte svårt för att människor tycker annorlunda än jag, bara det inte skadar en tredje part (som tex. barn). Det är nödvändigt att acceptera våra olikheter för att också kunna använda oss av den dynamik som olikheter ger. Det är sånt bra ledarskap handlar om, att inte känna sig hotad av ifrågasättanden, utan att istället ta avstamp från det och göra något konstruktivt av det.

Vi behöver ibland sätta hänglås inte bara på våra förhoppningar, utan också på sånt som inte för oss framåt. Kasta nyckeln i vattnet och se framåt. Ibland behöver vi uttala det vi inte bör ta med oss in i framtiden, för att kunna sätta hänglås på det. Den förmågan att göra det utan att driva bakåt kräver sin man och kvinna och dom är svåra att finna. Det krävs mod och det är få förunnat att äga.

Igår på facebook "pratade" jag och en dotter till min mans ena kusin om styrka. Vad styrka och mod i praktiken innebär. Jag minns min ena son Lucas, som lyssnade till när jag läste ur Bamse för Celia. Vi pratade om Bamse, om att när man är stark måste man vara snäll. Om att Bamse är både modig och stark. Då sa Lucas att den som egentligen är modigast är ju Lille Skutt, för han är ju rädd hela tiden och ändå gör han också allt det som både Bamse och Skalman gör. Det blev ett fint samtal om att mod och styrka inte alltid handlar om att våga göra eller säga saker. Att de i de allra flesta fall handlar om att göra ändå, trots att man är rädd, obekväm eller utsätter sig för en risk.

Så broarna med hänglås i Riga blev för mig en vagga till många tankar om vår skyldighet mot oss själva och vår mänsklighet att vaska fram modet även när den känns långt borta och sätta hänglås både på våra förhoppningar (för att hämta kraft ur) och det vi vill lämna bakom oss (för att slippa bära med sig). Att bygga broar både till oss själva, andra och det liv vi vill leva och den värld vi vill lämna efter oss. // En Erica full av tankar

Vintern rasat ut

2010-05-26T02:32:00.000+02:00

Vintern ger vika och sommaren börjar ta form, trots lite regnskurar. Jag njuter och är glad för sommaren som breder ut sig med sin grönska och sina löften om äventyr ;-D

Ur barnamun om att längta

2010-05-23T21:01:00.000+02:00

Jag sitter och läser för min dotter och mina goda vänners lille son som är 3½ år. Vi bor i Göteborg men är på besök den här helgen i Stockholm där de bor. Vi pratar om att längta efter varandra och om att bo långt bort. "Vi får skicka kort på mobilen till er på mig och lillasyster, så får ni skicka kort på Celia, Johan och Lucas" är lösningen han ger mig. Tänk att vara snart fyra år 2010 med alla den teknik som finns till hands. Jag tänker på när jag var liten och inser att väldigt mycket har hänt från när jag var liten.

Perspektiv

2010-05-22T00:39:00.001+02:00

I perspektiv blir saker och ting tydligare. Det är alltid lättare att vara klok i efterskott än när man står där man står. Livet är så komplext och delar av det man gillar allra mest, är också skörden från det som man önskade sig bort ifrån.

Vänskap genom livet del II

2010-05-20T22:23:00.005+02:00

I helgen som var blev vi bjudna till ett par goda vänner på deras lantställe. Det var ett väldigt vackert ställe, men underbar natur och stillhet. Ett gammalt ställe som med varsam hand och envishet renoveras. Jag blir imponerad över drivkraften, den enorma kärleken i handverket och visonerna om hur det kan bli. Jag har dessutom besökt det bästa utedasset jag någonsin besökt. Rejält byggt och det kändes så rent där och nästan helt luktfritt. Rojalist som jag är, blev jag imponerad av fotografiet av kungen och drottningen, även om det var tänkt som ploj över det hela.

Jag ska inte tråka ut er med allt vi gjorde, utan berätta för er vad som grep mitt hjärta allra mest med besöket. Det var historiens vingslag och människors sammanhang och djupa rötter. Min väninnas föräldrar är från trakten och har långtgående rötter där. Sånt imponerar på mig, jag med mina flyktiga rötter. Det är sällan som man i vuxen ålder hittar vänner, som dessutom anstränger sig för att presentera en för sina föräldrar och sin bakgrund.

För en tid sedan blev vi hembjudna på middag till hennes föräldrar, när vi varit på ett badhus hela dagen som ligger i närheten av där de bor. Jag blev så rörd över gästfriheten, att släppa in oss som de inte kände i sitt hem, bjuda på mat och visa sin fantastiska samling av gamla ting som hittats på olika auktioner. Nu under helgen fick vi också besöka deras lantställe, som är föräldragården till min väninnas pappa.

Vi fick också en tur till den föräldragård som min väninnas mamma vuxit upp på och berättelser om trakten och roliga anektdoter. Jag blir så i hjärteroten rörd av sånt. För mig betyder det inte bara berättelser, utan också om vänskap i dess helhet. Man bjuds in till att möta människor i deras sammanhang, i trådarna av deras rötter. Det sker så sällan idag. Det var inte igår jag presenterades för någons föräldrar och blir hembjudna till dom. Vi borde göra så oftare.

Mötet blir annorlunda när vi också förstår varifrån vi kommer. Jag känner en ynnest över att få ta del av min vän och hennes familjs historia. Jag blir rörd över våra vänners vilja att göra oss delaktiga i deras liv och deras historia. Jag blir så rörd och känner mig så älskad.

Vårgrönt

2010-05-20T06:42:00.002+02:00

Vårgrönt är så vackert! Skirt. Det är något med färgen som förmedlar en djup känsla av hopp. Möjligheter och oskuldsfullhet i all sin prakt. Våren och Försommaren är en fantastisk tid.

Vänskap genom Livet del I

2010-05-20T04:55:00.003+02:00

Vänskap är något jag aldrig slutar att förundras över. Vänskap är som en slags konstverk, som alltid blir ny i olika konstellationer. Av alla relationsformer så vurmar jag allra starkast för vänskapen.

Att vara förälder är helt obeskrivligt och kan vara både fantastiskt och helt galet. Det är bara det att föräldraskapet är inte samma genom åren som går. Jag anser att ett gott föräldraskap övergår till någon form av vänskap när barnen är vuxna. Min erfarenhet säger mig att det sällan blir så. Det är få personer som verkligen vågar utveckla en vänskap med sina barn, en sorts vänskap där man ger ifrån sig sina mandat som "den vuxne". De allra felsta vill både ha kakan och äta upp den. Jag tänker mig att någon gång kanske jag kommer att få ha det så med mina barn.

En kärleksrelation tror jag mår bäst av att grunda sig på en vänskap för att kunna utvecklas och inte stagnera. Fast vänskap är ju också en form av kärleksrelation, men jag tror att ni förstår vad jag menar här. Vänskap kan överbrygga tid och rum, den kan också abrupt avslutas. Vänner som följt med sedan barnsben är en stor gåva av stora mått. Det är dom som också vet saker om en när man var barn.

Något jag också uppskattat genom åren som gått är de vänner som kommit till under vägens gång. De är relationer som inte bär med sig någon form av bagage eller förutfattade meningar om vem du är. De är berikande på sitt alldeles speciella sätt.

Hur ser dina vänskapsrelationer ut och vad är det du uppskattar mest av vänskap?

Dagar i Maj

2010-05-18T22:00:00.002+02:00

Varje år undrar jag vad det är med Maj som gör att livet blir så intensivt och till bredden fylld med aktiviteter som inte går att jämföra med någon annan månad en ... december möjligen. Det är som om allt ska hända just här och nu, helst igår ;-D

Måndagen blev en Norsk dag, med sjuttonde Maj. och jag skickade några glada tankar till både min far och min släkt i Norge, med förhoppning om att de fick sig en fin Nationaldag. De har en rasande vacker nationalsång måste jag tillstå. Tycker mycket om den svenska också, men den norska dryper mer av inlevelse på något mystiskt vis.

Idag är det min mammas födelsedag och det firade hemma hos dom med god grillmat och underbar tårta och jordgubbar.

En nybadad älskling!

2010-05-14T13:32:00.000+02:00

De här bilderna som vi får av våra barn. Det gäller att etsa fast det i våra minnen. Det är ögonblick som försvinner i ett huj!

Självbild

2010-05-12T21:50:00.002+02:00

Det är märkligt, det här med självbild. Vad i hela fridens namn får vi våra knäppa kroppsuppfattningar ifrån egentligen? Jag undrar för mig själv vad det är som gör att vi gör ner oss själva så. Det vi tänker om oss själva, det är ju det vi får.

Identifikation

2010-05-11T18:09:00.003+02:00

Jag har funderat mycket på detta med vårt aldrig sinande behov av att identifiera oss med någon, några eller något. Med detta identifikationsbehov kommer paradoxalt nog också ett behov att att sticka ut ur mängden. Det löser många genom att skapa ett Vi och Dom, istället för ett Jag och Du. Jag förstår att vi skapar våra gränser för att göra saker begripliga för oss själva. Men jag tänker ibland att våra ansträngningar har en tendens att bygga murar högre än Berlin muren och vår strävan efter förståelse och begriplighet av vår omvärld istället gör det mer obegripligt genom att begränsa oss. Jag tycker mig se detta ofta i alla möjliga olika sammanhang.

Detta sker inom politiken, inom religioner, ja inom det mesta faktiskt. Ett tag var jag aktiv inom olika grupper med tolvstegsprogrammet som bas. Ett oerhört starkt hjälpmedel för många där livet fallit sönder totalt. Tyvärr upptäckte jag efter ett tag att behovet av Vi och Dom också smugit sig in här. Jag kan förstå detta. När man inte känner sig som en del av den allmänna normen, så finns ett behov av av att vända på steken. Om jag känner mig "onormal" eller blir sedd som det, så gör jag de som anses som "normala" till "onormala". Plötsligt inträffar en känsla av att ta "makten" i egna händer.

En person jag beundrar omåttligt är Nelson Mandela. Det är en person jag gärna skulle ha samtalat med. Det jag beundrar mest hos honom är hans förmåga att förbise behovet av hämnd. Någonstans använde han de där åren av fångenskap till att tänka till, istället för att gro igen av hat. Han förstod att enda vägen ut ur helvetet, handlar om att inte göra samma sak. Han förstod att förändring kan man endast uppnå genom att handla nytt. Det blir ingen genomgripande förändring om du endast kastar om spelarna.

Du kan inte få ett nytt resultat genom att göra samma saker, oavsett om det är jag eller en annan som gör det. Resultatet blir densamma oberoende av vem som gör det, om handlingen är densamma. Ändå tror vi att vi förändrar genom att göra Vi och Dom av det mesta. Senast idag såg jag på en kommentar på FB där någon förklarade ett begrepp som var nedsättande om de människor utan NPF- diagnos. Jag förstår behovet, förstår bara inte vinsten.

Lika meningslöst som att de med olika samfundstillhörigheter kastar skit på varandra genom att förklara att några inte har "den rätta tron". Jag kan förstå behovet av identifikation, men förstår inte behovet av att hävda sin identifikation genom att dissa någon annans identifikation. Varför såga av den gren vi sitter på? Vår mänsklighet.

Träden

2010-05-11T12:59:00.002+02:00

Bara så här kort. Träden håller på att klä på sig. Skira lövverk breder ut sig över landskapet, med ett budskap. Det är snart sommar!

Jag slutar aldrig att förvånas

2010-05-10T20:50:00.005+02:00

Ibland tänker jag mig att man med tiden börjar förstå livet eller att överraskningarnas påverkan blir mindre och mindre. Ändå slutar jag aldrig att förvånas. Ju mer jag tillåter mig att ta till mig livet, desto mer överraskningar har den till mig och jag slutar aldrig att förvånas över dess komplexitet.

Idag fick jag vara med om en ynnest. En vän som vågade dela med sig av sin smärta och frustration. Det är något iallefall jag sällan får vara med om. Att någon vågar ställa sig naken och blotta det den personen ser som sina tillkortakommanden är ett förtroende som få människor orkar eller vågar dela med sig av. Många kan dela med sig av sina sorger eller bekymmer, men det är något helt annat. Jag vill inte gå in i vad och vem och försöker hitta ett exempel.

När jag och Mattias var på en kurs en gång som handlade om att resa tillsammans i varandras inre insåg jag att trots att vi varit gifta i tio år (vid det tillfället) så hade jag egentligen aldrig lyssnat ordentligt på honom, utan att färga mitt lyssnande med mina förutfattade meningar eller mina tolkningar. Det knäckte min självbild en del. Att i det skedet tala om för honom om mina inskter gjorde att jag kände mig väldigt naken. För jag med mina terapier bakom mig, alla böcker jag läser och kurser jag går på, hade jag inte lärt mig mer?

Att göra sig naken handlar om att berätta om det som ruskar om ens självbild eller det man tror kommer att förändra andras bild om en själv. Med mina erfarenhter mätt, så anser jag att det är något som sker ytterst sällan. När tillfällena kommer, gäller det att upptäcka dom och bara känna sig så priviligierad att få ta del av den stunden och vara tacksam för de lärdomar om en själv som uppenbarar sig. För när någon orkar blotta sig, sker mötet och insikterna som finns inbäddade i närvaron kan bidra till något gott för båda.

Jag kommer att somna idag och känna mig ovanligt priviligierad.

Helgen tillbringade jag på ett hotell som låg ett stenkast från Haga slott. Jag var på årstämman/fullmäktigemötet för Riksförbundet för Hem och Skola. En organisation jag inser är en fantastisk plattform för att påverka till en bättre skola för våra barn, både lokalt och nationellt. Jag fick ynnesten att väljas in i förbundsstyrelsen och jag tänker använda det förtroendet till att medverka till att förbättra barnens vardag, utifrån ett föräldraperspektiv. Hem och Skola är ett varumärke som kan göra skillnad för barnen. Något som jag känner varmt för.

För en vecka sedan visste jag inte om det här. Livet är märkligt och jag slutar aldrig att förvånas över de överraskningar och gåvor som livet har med sig. Det finns möjligheter i de vitt skilda delar av livet som lurar på oss från den allra mörkaste håla till det ljusaste rum inom oss. Märkligt.

På vift i Stockholm

2010-05-07T22:05:00.003+02:00

Jag är i Stockholm för tillfället. Blivit bjuden på årsstämma för Hem och Skola. Otroligt intressant. Jag bor på ett fantastiskt fnt hotell och ska strax gå och lägga mig för att sova helt ostört. Njuta! Många tankar och reflektioner som far genom mitt huvud, ska sortera och dela med mig senare! Stockholm är vackert. Synd att det är en bit hem.

Skillnader

2010-05-05T16:50:00.008+02:00

Jag tror det är viktigt att ha skillnader. Det gör livet mer dynamiskt och hjälper oss att skärpa våra sinnen och formulera våra drömmar och våra liv. Årstidernas växlingar är en sån bra symbol på vårt behov av skillnader. Mina tvillingsöner var rejält sura på varandra för en stund sedan. Jag frågade dom vad de tyckte var allra bäst med att vara tvilling, när de jämförde hur deras kompisar har det med sina syskon. De tittade på mig med tvivel i ögonen och ifrågasatte om det fanns något bra överhuvudtaget med att ha en tvilling.

Jag såg en film för en massa år sedan. En av de filmer jag ibland återkommer till när jag funderar på diverse olika saker. I en scen i den där filmen säger kvinnan som är spelad av Debra Winger, till mannen något i stil med att den smärta han kommer att känner när hon är död (svårt sjuk i cancer) är en konsekvens av den kärlek de har tillsammans då hon lever. De är en av de allra bästa replikerna jag hört i en film. Den målar upp för en stund de skillnader som krävs för att vi ska kunna ta till oss livets alla skrymslen och vrår.

I våra relationer får vi möjlighet att upptäcka, utöva och lära oss av hela vårt kapital som människor. Det är upp till oss hur mycket vi vill av allt det där, men möjligheten finns och den enda som begränsar är vi själva. Även i vår smärta och det andra vi vill undvika finns möjliga svar som kan hjälpa oss att nå det vi innerst inne längtar efter. Det som krävs är att vi vågar och orkar stanna upp i det för en stund och ge oss själva möjligheten att inte låta det hindra.

Skillnader, är något vi kan acceptera i teorin, men få av oss vågar leva fullt ut i de växlingar som innebär att leva i livet. Vi försöker hitta alternativ i form av alkohol, för mycket mat, socker, tabletter etc. För många av oss orkar inte och vi lever dessutom i ett samhälle som uppmuntrar till "quick fix". Budskapet till oss handlar om att vi kan göra om oss. "Make over" på alla sätt. Allt från botox till hyllmetrar av böcker som talar om för oss att vi inte duger som vi är eller att vi kan hitta genvägar i livet.

Jag tror att biljetten till det goda livet finns inom oss själva. Om det ska jag orda om en annan gång. Men samtalet med mina grabbar påminde mig om vår oförmåga att låta skillnaderna jobba med oss istället för det motstånd vi frambringar. Skillnader, växlingar och olikheter lär oss att ta vara på allt det fina som bor i oss och väntar på att få komma fram.

Att vara övertygad

2010-05-01T23:57:00.002+02:00

Det var en gång en man som trodde han var död. Han trodde helt och fullt att han var ett lik. Hans omgivning försökte hjälpa honom att förstå att haninte var ett lik, men utan resultat.

Han skickades till en läkare som också hade svårt att få mannen att förstå att han var en vanlig levande människa. Till sist kom läkaren på hur han skulle lyckas.
- Kan lik blöda? frågade läkaren
- Nej det är väl självklart att lik inte kan blöda, svarade mannen.
- Så du kan inte blöda? undrade läkaren
- Självklart kan jag inte blöda, sa mannen irriterat.

Läkaren tog fram en nål och stack mannen i fingret så att han började blöda. Mannen tittade häpet på sitt blödande finger. Han funderade en stund och sedan sa han

-Det var som tusan, lik kan blöda!

Detta är en text ur boken "Varför växer gräset? och 57 andra inspirerande berätteser att tänka till. Den är sammanställd och författad av Klas Hallberg och Magnus Kull

Lyssan på varandras sånger

2010-04-30T23:33:00.002+02:00

Facebook är en guldgruva av kunskap, idéer, humor och massa galenskap. Förutom virus och annat mindre behagligt ;-D

Ibland kan jag hamna i "samspråk" med människor jag inte känner hos dom jag har på min "friend list". Det sker genom utbyte av kommentarer. Ibland duggar kommentarerna tätt, vilket ger en känslan av att man nästan för ett samtal. På sådana mötesplatser kan man uppleva vitt skilda utbyten av tankar och åsikter. Framförallt är det väl den lätthet med vilket det utbytet sker som tilltalar. Det blir en arena, en mötesplats med både dom man känner väl, de man känner mindre väl, bekanta, gamla relationer, släkt och även helt nya människor man kanske inte alls träffat förut.

Dessa ord satte tankarna i rullning och berörde mig: "Jag sitter och filosoferar lite ... Plötsligt så dyker en minnesbild upp av en vacker kvinna som sitter utanför den inre entren till restaurangen på Waldorf Astoria Hotel i NY och spelar harpa... Det är många strängar på en harpa... fler strängar än jag har vänner... men hon spelade på alla strängar... inte lika mycket ... men alla fans med i kompositionen som hon spelade... och jag tänker plötsligt på att om jag kunde ha samma uppmärksamhet och attityd till livet som hon hade till strängarna på sitt instrument... så hade jag förmodligen varit lycklig... på riktigt..."

Jag tänkte på det där med lycka. Jag har funderat oerhört mycket på det här med lycka och vad det innebär. Hur ser lyckan ut för oss? Är den universell? Jag har funderat mycket över det här med om det ens går att vara lycklig ett helt liv, eller om lycka kan vara mer än bara känsla och kanske följer med oss hela vägen, men bar visar sig tydligt ibland.

Följande kommentar var denna: "Och livet har ju fler strängar än en harpa... trixet är väl att hitta tonarten, takten och melodin... och nån som orkar lyssna på våra egna sånger..."

Det är ju det. Orkar vi lyssan på varandras sånger? Eller missar vi varandra när vi försöker få andra att lyssna på oss?

Ljuvlighetens tid

2010-04-30T12:18:00.002+02:00

Det är ljuvlighetens tid nu. Ljuvligheten breder ut sig som en grön matta med stjärnlika blommor över stora delar av vår natur. Skogsstjärnor är också obeskrivligt vackert, men är inte lika vanliga som våra vitsippor. Idag firar jag två år på min blogg. Känns bra att jag också efter en lång tid av oförmåga att skriva lyckas göra det just nu. Lyckas formulera mina tankar. En god vän jag pratade med i telefon i går uttryckte en förundran över att jag kunde formulera mina tankar som jag gjorde. Jag å min sida är helt fascinerad av hennes förmåga att med lätthet organisera saker. Min man Mattias har en enastående förmåga att tänka ut uträkningar med en lätthet som förundrar mig. Vi har suttit på banken där han räknat ut saker innan bankpersonalen lyckats ta fram det med miniräknare. Vi är olika och har olika förmågor. Det gäller bara att uppskatta olikheterna, även när de kan kännas inskränka på våra liv.

Dela Tankar

2010-04-29T19:49:00.003+02:00

Valborgsmässoafton för två år sedan, började jag blogga. Jag minns att det var en regnig dag och jag hade bestämt mig för att lära mig mer om det här och prova blogga för att rensa mina tankar. Två år senare och lite berg och dalbanor, är det något som idag är en del av mitt liv. En del jag inte skulle kunna tänka mig vara utan. Jag läser också en mängd med bloggar som jag känner att det berikar mig oerhört mycket. Igår hjälpte jag min son Lucas att starta hans blogg. Han har varit nyfiken på detta ett tag. Han har inte skrivit så mycket, men jag blir så facinerad över den ynnest det är att få ta del av hans tankar och funderingar. Kika in så får ni se en liten glimt av vem han själv är, med sina egna ord. Jag hoppas att det för honom också kommer att vara ett hjälpmedel att sortera det funderande inre han själv har.

Kurage del I

2010-04-29T15:31:00.004+02:00

Jag tänker att det är svårt att vara människa ibland. Är det inte krav vi ställer på oss själva, så är det krav från vår omgivning eller föreställningar om hur livet borde vara. Jag undrar varför vi eller någon annan skulle vilja göra det? Det bästa med livet är ju hur olika vi är, hur olika vi förhåller oss till livet, vilka vi är, varför vi är här och vad vi kan göra för oss själva och andra. Den olikheten berikar oss alla och gör att vi alla tillförs och berikas av mer än vad vår egen fantasi skulle kunna åstadkomma. Olikheter är därför bra.

Men olikheter skapar också svårigheter. För våra föreställningar kan krocka och skapa en disharmoni mellan oss. Jag har funderat ett tag över om det är möjligt att komma till ett konsensus i allt. Går det? Jag personligen tror inte det. Det finns saker i livet där vi är så olika att vi inte kan mötas. Frågan är ju hur man då går vidare om man delar en svårighet där det blir svårt eller omöjligt att komma fram till en lösning. Hur gör man?

Kan det vara svaret på alla de krig som förekommer ute i världen, för allt förtryck som sker. Är det försvarbart med att vi alla är olika? Jag själv har svårt att se att det kan vara försvarbart. Jag antar att det är därför det finns lagar. Man bestämmer att dessa lagar är ramarna i ett samhälle man vill dela. Men hur efterlever man de här lagarna? För visst är det så att det fortfarande, trots de lagar vi har sker förtryck av människor i vårt land?

För några år sedan när jag hade företag med två andra kvinnor gick vi en kurs som handlade om personligt ledarskap. Jag tyckte att titeln var intressant. Det handlade om det personliga ansvar vi har över oss själva och den medverkan vi har i en grupp, ett samhälle eller i de mänskliga relationer vi har. Jag har alltid trott på att människor har ett personligt ansvar, men där kom det i en kontext som blev oerhört intressant för mig.

Många är de gånger då jag mött människor som gömt sig bakom sina yrkesidentiteter, bakom föräldraskap eller något annat. Det är få människor jag möter som vågar möta andra utifrån vilka de är som människor. Vågar stå för vilka de är eller för de värderingar de har bara för att de är rädda att stöta sig med någon. Jag kan förstå det. Det är få människor jag möter som orkar se utanför sig själva. De flesta silar sina åsikter genom sina egna filter, som grundar sig på deras egen kunskap och egen isamlade erfarenheter.

Det är få gånger jag möter människor som orkar gå utanför sig själva för att försöka förstå vad någon annan säger, speciellt när kritik riktas mot dom själva. Såklart att de flesta undviker att stå upp med bara sig själva som insats. Det är läskigt att stå upp själv. Det som händer är att du dessutom får väldigt lite stöd. Så många gånger jag har varit med om att människor delar med sig av sina åsikter på tu man hand, men de skulle aldrig våga dela dom offentligt med dig.

Jag tror att de flesta som arbetat i en arbetsgrupp där det funnits konflikter förstår vad jag menar. Hur många säger inte sin mening när chefen eller någon annan beslutsfattare är i närheten, för att i frånvaron säga något helt annat. Den människa som vågar ta baldet från munnen får sällan uppbackning och skjutsfram som en syndabock. Detta scenario är jättevanligt.

Jag tror att det är först när vi vågar ta personligt ansvar för våra förhållningssätt och tar ansvar för konsekvenserna av dom som vi kan leva med olikheter. Vad innebär min åsikt? Vilka konsekvenser får den för mig? Vilka konsekvenser får den för andra? Vad blir resultatet av det jag står för och kan jag leva med det?

Ibland händer det bara

2010-04-28T23:24:00.008+02:00

Ibland händer det bara. Du får hjälp av någon att se det som du egentligen ser, men missar för alla "träd" som står i vägen. Jag pratade med en god vän igår som ringde för att höra sig för hur det är. Jag berättar om min trötthet som nästan vill sluka mig. Hon säger en sak som får mig att inse kraften som finns i att mötas med förståelse. Inte den där sorten som vill släta över eller vill dig att få känslan av att förståelse finns där, bara för att visa sig god. Nej, den där förståelsen som det inte ligger någon värdering i.

Bara en spegling av en situation eller känsla.

"Det handlar egentligen inte om trötthet, det är ju ett fel sätt att beskriva det hela" säger hon och jag förstår direkt vad hon menar. "Det handlar ju om en form av utmatthet som inte har med varken bekvämlighet eller lathet att göra" fortsätter hon och jag känner hur det stockar sig i halsen av att bli förstådd. Hon vet hur det är. Det hon säger efter allt det här vet jag också, men är så mycket svårare vara i. Det här med att det inte går att förstå för någon som inte har varit i det eller har tillräckligt med inlevelseförmåga att leva sig in i hur det är.

Det handlar bara om att förstå och acceptera att majoriteten av mänskligheten oftast inte för tanken och inlevelsen bortanför den egna erfarenheten. Det är svårt, det handlar om att våga sätta sig själv åt sida, sina egna känslor och reaktioner bara för att vilja gå en annan människa till mötes. De flesta väljer inte att göra så. Jag väljer inte alltid att göra det. Så detta säger jag inte för att peka finger åt någon, på något sätt. Men det som resultatet av det här blir är att man måste förstå och acceptera det här att inte alltid bli förstådd. Det kan bli en sorg.

Idag på Facebook fick jag ta del av en kommentar hos en vän till mig. En kommentar som fick mig att studsa och som berörde mig i djupet av mina hjärterötter. Min vän beskriver en enorm utmattning efter att vakat i flera nätter, eftersom hennes dotter har diabetes och hennes blodsocker åker berg och dalbana. Detta innebär att hon flera gånger per natt få ta blodsocker och vara beredd att väcka sin dotter för att få henne att äta. Hon var rejält trött. Då kommer en människa som hon känner och säger de där magiska orden som får mig att gråta.

"Och du ska inte förneka din egen känsla. Bara ge dig själv lite nåd. Ibland. Som en paus ... Man är alltid sämst på att rikta de varma ögonen inåt. Man behöver varandra" läser jag och allting stannar en stund. Ge dig själv lite nåd. För hur obarmhärtig är man inte mot sig själv. Man dömer sig själv hårdare än någon annan, kritiserar och är oförsonlig mot sina egna brister. Inte någon annan skulle jag iallefall döma så hårt,som jag gör mot mig. Åklagaren inom en borde man sätta åt sidan lite och se sig själv med de där varma ögonen och ge sig själv nåd.

Det finns så många underbara människor i ens omgivning, som har så mycket klokhet och framförallt mänsklighet att dela med sig av. Några ord som gör att livet ändra skepnad lite grand. Ett samtal från en god vän som tar paus bara för att höra din röst. Ett samtal där man landar i att bli sedd för den man är, med alla de brister och tillgångar som ryms i en som människa. Nåd, så stort.

Eldar

2010-04-27T20:38:00.002+02:00

Här i VästSverige är det vanlgit med påskeldar. Jättefint. Jag är dock uppvuxen med valborgsmässoeldar, med allt vad som hör till. En kör som sjunger fint och stor uppslutning. Det var alltid så högtidligt. "vintern rasat ut bland våra fjällar..." och massor med människor i studentmössor. Sånt är svårt att få tag på här. I år har jag en sån längtan efter valborgseld, kör och högtidlighet. Jag undrar var man kan få tag på en sådan eld här i Göteborg. Någon som vet?

Skriftningar

2010-04-25T21:04:00.003+02:00

När havet är mättat av sol och värme. Då är den så njutningsfull att hjärtat nästan brister. Solvarma klippor är det bästa jag vet. Att sitta på klipporna en sommarkväll efter en lång dag av bad och lek, höra vågorna klucka och äta kvällmat med människor man älskar. Det är helt ojämförbart med något annat.

Att känna vågornas kittlingar mot tårna, samtidigt som man känner hur sanden formar sig runt foten och blicka ut mot en lång sandstrand får själen att sjunga av lycka.

Att blicka upp mot en himmel av dunlätta moln, se strandrågen buga för vinden som samtidigt rensar ens själ, då blir livets närvaro så påtaglig att jag nästan kan ta på den.

Att se ut över klippor och hav när snön pudrat den vit. Att se vattnet nästan fyrsgrönt i skiftning till gråblott. Att se dessa kalla klippor och veta att de också nästan kan pulsera av värme när solen skiner på sommaren. Se dessa skiftningar och veta att man bor i ett land som bjuder på skillnader, på omväxling och utveckling. Då fylls jag av tacksamhet.

Skillnader, borgar för upptäckter. Ett fruset landskap blommar som skönast när solen värmer. Öppna fönstren, låt vinden blåsa rent och bejaka det som är. Allting sker av en anledning och allting är en gåva som ska öppnas med varsamhet.

Orientering i Livet

2010-04-25T16:01:00.003+02:00

Jag vet inte hur ni har det. Men för mig verkar det som om det med jämna mellanrum sker någon form av nyorientering i livet. En del sker nästan obemärkt och jag upptäcker det först när jag redan är i en förändring. Andra tillfällen verkar det som om det måste värka fram. Det är vid sådana tillfällen som jag ibland kan önska att jag var mer av en människa som tar livet med en klackspark. Om det nu finns sådana människor. Ibland möter jag människor som verkar ta livet med ett knyck på nacken och jag undrar alltid hur de bär sig åt. Fungerar det så för dom eller är det en bild som serveras undrar jag alltid i mitt stilla sinne.

Men vi är ju olika, vi människor, och vi blir ju berikade just för att vi är så olika. Det verkar som om alla samhällen behöver olikheter, olika människor som fungerar och bidrar på olika sätt. Det konstiga är att det också verkar vara det som vi har allra svårast för, det här med olikheterna. Vi behöver det, men det utmanar och provocerar oss också. Orientering i livet är ingen lätt uppgift och för många verkar de enkla svaren vara det som "räddar" många. Jag önskar ibland också att jag var en sådan människa som nöjde mig med de enkla svaren. Jag har en förmåga att vilja vrida och vända på saker i en evighet innan jag hittar en väg och de allra flesta gånger är vägen också krånglig.

En väg som ger mig möda, men som jag sällan vill ge upp. Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på mig själv.

Tillbakablick

2010-04-24T20:58:00.002+02:00

Den 18 Maj 2008 skrev jag så här på min första blogg. Besök den gärna om du har lust att kika in och se mina första trevande försök till att förstå mig på bloggvärlden och bloggandet.

Bara för ett tag sedan kunde man beskåda fruktträdens alldeles hänförande blommning och det kändes som om man vandrade i Bröderna Lejonhjärtas värld. Nu avlöper naturens olika blommningsfaser i rasande fart, att man nästan inte hinner med att njuta av dem som de förtjänar. Igår, när vi firade min mammas födelsedag (fast hon fyller egentligen idag) kunde vi komma med en bukett liljekonvaljer och jag tror inte vi har gjort det någonsin förut. Häromdagen när jag var och promenerade med en vän kunde vi ta syren klasar i våra händer och doppa ansiktena i dem och avnjuta deras underbara doft. Jag hoppas jag kan väcka liv i det som jag vet finns någonstans inom mig. Min glädje och kraft. Jag har varit ägare av en nästan explosiv glädje och den segaste kraft man kan hitta. Det blir så märkligt när den bara glider en ur händerna och kompassen inte hittar hem igen. Jag tror att jag älskar årstiderna så därför att de representerar många av människans bästa sidor. Våren representerar kraften, glädjen och hoppet. Sommaren står för kärlek, nyfikenhet och tid för äventyr. Hösten har en aura av mognad, insikt och njutning. Vintern har i sina armar barnasinne, fest , vetskap om en ny vår och vila.Det var någon som sa att min förmåga att formulera ord är en källa till kraft. Kanske. Det kanske är som Hans och Greta, man lämnar brödsmulor efter sig och hoppas att inte någon äter upp dem på vägen :-)Kanske blir de med tiden små kisel stenar som lyser i livets månsken och kanske en dag har jag kommit hem till min glädje och kraft igen. Jag tror inte att så många märker skillnaden, men jag vet skillnaden och det gör mig frustrarad. Hallå glädjen och kraften, nu är jag på väg med mina endorfiner och navelskåderi.

Att skära igenom

2010-04-24T20:24:00.002+02:00

Just nu, har jag lite svårt att hitta livsglädjen. Jag kom på klockan tre i natt vad det är som gör det så. Eller om jag ska tydliggöra det hela. Jag kom på en teori om vad det skulle kunna vara ;-DJag känner mig desillusionerad. Vilket får mig att blir lite förvånad, minst sagt. Jag tycker att jag har haft en rätt knölig start på livet och borde vara införstådd med att livet är en brokig mosiak av olikheter och kansigheter.

Inser dock att jag under mitt vuxna liv har lyckats att skapa någon form av föreställning om att vissa saker är heliga. När jag tänker efter och är krass, inser jag att jag har behövt tro på det goda för att väga upp massa erfarenheter som säger det motsatta. Denna balansakt har nu börjat bli skev. Denna vinter har jag mött något som fick droppen att rinna över. Vuxna människor som säger ok till att barn som behöver vårt skydd, behandlas illa.

Vuxna människor med möjlighet att påverka som sanktionerar vuxna människors rätt att avsäga sig sitt vuxna ansvar. Sånt gör att jag tappar tron på människor. Sen vet jag att det finns en hel hög med människor som gör mycket gott och det är dom jag försöker flytta mitt fokus till. Men det är svårt när jag också ser det finns dom som är beredda att gömma sitt egen inkompetens bakom de som egentligen behövde skydd.

Jag tappar hopp och hopp är det som håller människor igång. Jag börjar ifrågasätta att det går att förändra. En liten smygande tanke försöker ta över mig som en cancersvulst. En tanke om att djävulskapet bara flyttar på sig. Att vi människor är alldeles för rädda för att egentligen förändra något alls. Kan det vara så, eller är det en alldeles för mörk syn?

Känsloplaneraren

2010-04-22T11:46:00.004+02:00

Fick via Facebook och en god vän tips på en underbar sajt där man kan få ta del av klassisk musik/opera på ett roligt sätt. Gå in och kika!

Molnen eller solen bakom molnen?

2010-04-22T11:17:00.004+02:00

Hela livet handlar om det. De där molnen eller solen bakom de där molnen. Det där att välja hur man se. Eller väljer man verkligen? Jag tror ju att man väljer väldigt mycket, men förutsätter det att det är dåligt när man känner att livet inte är på topp?

Jag känner att dagens människosyn är hård. Det är som rasbiologerna, vi har inte utrymme till det som vi anser som defekt. Men det kommer också mycket insikter och kunskap från det som känns tungt ibland. För visst är det så att det ryms mer i livet än glada tillrop och perfekta liv? Sen är det tröttsamt när det bara finns plats med elände.

Jag har svårt att se att livet är svart och vitt, det är för mig en plats med myriader av färger och oändligt många gråskalor. Det är tungt när molnen i livet finns där, men det blir tyngre när det också innebär att man får påklistrat en massa karaktärsdrag som man inte känner igen sig i. Det går att fängsla människor i positiva förtecken, lika mycket som i negativa.

Det är så befriande när människor möts för vilka de är och att det inte behöver innebära att man fastnar. Vägarna i livet är olika, inte bättre eller sämre.

2010-04-19T07:56:00.002+02:00

Det ser snart ut så här, när marken är vit av blommor och inte av snö

Jag hittade en sån här häromdagen och blev lycklig.

Det är som om huvudet är fullt av saker jag vill skriva om, men jag får inte ut det och det har hållt på bra länge. Men jag gör så här, små saker och så får jag se om det lossnar. Ha det alldeles förträffligt när våren sakta men säkert är på väg.

Livets Lök

2010-04-01T22:21:00.006+02:00

Jag fick förklarat för mig en bild om livet för länge sedan. Någon förklarade det som en lök. Du vet, man skalar av den och ibland känns det som om man kommer till samma punkt, fast du ser den från en annan vinkel. Ibland kan man se från ett perspektiv, ibland ser det likadant ut, fast man ser i handling eller känsla att det har skett en liten förskjutning åt ett annat håll. Den här bilden med löken är så bra, för den visar på det här som vi människor gör. Vi förändras och samtidigt bär vi vår historia med oss.

I maj förra året skrev jag detta inlägg på min förra blogg. Jag blev påmind av ett program på TV. Jag minns inte när, men i höstas tror jag, råkade jag träffa på min före detta mans lillasyster (som var ett litet barn när jag och föredettan var gifta) på Facebook. Genom den mest osannolikaste kanal jag kunde tänka mig. Detta kontaktnät som finns mellan människor och som blir synlig på Facebook fascinerar mig oerhört. Människor som känner varandra eller har kontakt med varandra på ett sinnrikt sätt, ibland på ett sånt häpnadsväckande sätt som förvånar mig.

Hon är den person som suttit som en tagg av dåligt samvete efter den skilsmässan. Jag skar av kontakten rätt av. Orkade inte alla eventuella frågor. Framförallt ville jag inte att han skulle få en känslomässig hållhake på mig. Någon som han kunde använda för att göra mig illa. För den där lilla flickan jag lämnade bakom mig var en person jag tyckte oerhört mycket om. Den lilla flickan är idag en vuxen kvinna. Det var häftigt för mig att få se vilka vägar hon valt genom livet. Vad som blivit av henne.

Det var nyttigt att se vilket rikt liv hon hade. Att se att jag bara varit en parantes i hennes liv. Det fick mig att släppa lite på det där samvetet. Jag kände att det gamla var förbi och skulle så förbli. Det var med blandade känslor jag tog emot det där facebook meddelandet, ett slags internt mailstystem. Där hon ursäktande avsade sig min bekantskap. Där hade jag kunnat nicka och önskat henne lycka till och stannat vid att bli glad för att hon meddelade mig sina intentioner. Men meddelandet fortsatte.

Hon förklarade anledningen och den gjorde mig oerhört förvånad till att börja med. Hon hade fått reda på (via någon i familjen eller via min föredetta) att jag vairt oerhört elak mot mannen jag varit gift med. Det fanns andra beskyllningar också, men just det där med elakheten fastnade i mig. Jag har tänkt ett tag sedan detta hände. Direkt då jag fått meddelandet skrev jag tillbaka och länkade till det inlägg jag skrev förra maj. Jag ville få ge min version. Jag har funderat länge på om det var så nödvändigt för mig att göra. Kunde jag inte bara svälja det hela och ta på mig någon fiktiv skuld av något slag.

Jag tror att jag valde att berätta, för att det är viktigt att berätta om att det händer. Att de som är med om sådana här saker, oavsett vem som gör vad, är någons bror, syster, vän, man, hustru, dotter eller son. Att vi förstår att alla parter påverkas. För mig var min föredetta ingen ond människa. Det är en människa jag älskat oerhört mycket, som jag haft drömmar och förhoppningar om. Han var lång, snygg och såg helt normal ut. Det var bara det att han hade sår inom sig och han valde detta kontroversiella sätt att hävda sig själv på. För att han inte hade andra verktyg att bemästa sin maktlöshet på.

Det innebär inte att det var ett bra val, eller att det fanns ursäkter för det han gjorde. Han som människa var inte förkastlig på något sätt. Det som var förkastligt var hans agerande, hans val att ta itu med sin frustration eller sina rädslor. Han var rädd att inte räcka till. Han hade åsikter om vad jag hade för kläder, hur jag pratade med andra eller hur andra tittade på mig. Men det som är förkastligt är också människors behov av att hitta anledning för det som hänt, att hitta syndabockar.

Jag personligen har lämnat större delen av det som hänt bakom mig. Det är ett färdigt kapitel för mig. Därför undrade jag lite varför detta hände nu. Varför dök hon upp i mitt liv just nu, varför valde jag eller hon att "adda" varandra? När jag såg uppdrag granskning om Bjästa i förra veckan blev jag oerhört engagerad i detta som många andra i Sverige. Jag har dock inte haft några behov av att gå med i olika FB grupper för att stödja den ena eller den andre. Jag tror att det bästa sättet att visa sitt stöd är att låta ens egan eller andras erfarenheter förändra en själv innifrån.

Att förstå strukturer och förstå varför saker händer och låta det lära oss något är det största stödet du kan ge. Inte att gå med i någon grupp och låta ditt namn skylta i fönstret där andra skriver oerhört nedlåtande saker om den ena eller den andre. Vårt namn blir ett tyst stöd till mobbing. För en dom innebär inte att det ger oss rätt till att släpa någon annan i smutsen. Domar verkställer våra regler som vi kommit överens om att efterleva, säger inte ett skit om rätt eller fel. Sen kan vi tycka och det har vi rätt att göra, men jag tror det är viktigt att förstå att våra känslor och förståelsen för ett skeende är helt två olika saker.

Genom att se hur de två tjejerna som utsatts för våldtäkterna behandlades, vilket var fruktansvärt att se, insåg jag mekanismerna som gör att våld mot kvinnor kan ske. Så länge det rör sig om någon annan, kan vi vara snara att döma. När det påverkar våra nära liv och det som är oerhört svårt att förstå, uppstår behovet av en ursäkt eller en syndabock. Vi har svårt att skilja på personen och handlingen. Så klart man inte slutar att älska sitt barn, även han våldtagit någon. Vi kan däremot avsky handlingen.

Det är väl en förälders värsta mardröm, att ens barn gör något helt oförklarligt. En anhörig eller vänner kanske har svårt att se att den vi älskar gjort en avksyvärd handling. En handlling man gärna tar avstånd ifrån. Det innebär dock inte att vi kan eller måste ta avstånd från människan bakom handlingen. Att isolera en människa kommer aldrig att hjälpa den människan förändras. Jag är så naiv att jag tror på att vi endast genom viljan att förstå och eventuell förlåtelse eller försoning kan uppnå en förändring.

Jag förstår att systern till min föredetta man inte orkar ha kontakt med mig. Att det är mycket lättare för henne att ta avstånd från mig och se mig som boven i dramat än att se att hennes bror höll på att ta livet av mig. Jag förstår det och samtidigt blir jag sorgsen. Inte så mycket för min skull, utan att det synliggör denna svårighet som gör att vi inte kommer någon vart med våldet mot kvinnor i det här landet, eller någonstans i världen. Vi är fast i det här med att se bortanför oss själva och våra känslor.