Att älska för det som är, inte det man tror ska vara.

Vi har bara våra egna liv, våra egna erfarenheter och våra egna känslor att referera till. Om vi har tur möter vi då och då människor som korsar vår väg och som ger oss resonans och vi får ögonblick då vi kan se oss själva genom någon annan människa. Det är därför jag så helhjärtat tror på relationer och att relationer är det viktiga fundament vi behöver utgå ifrån för att utvecklas som människor. 

Genom möten blir "vi till" och ser vilka vi är och får möjlighet att spegla andra. Det är där i mötet, vårt växthus för medmänsklighet, empati och kärlek odlas och växer till. Jag tror nämligen att en av de bärande paradoxerna är att det är när vi genom andra får syn på oss själva, som vår förmåga att se andra skapas. Den största välgärningen vi som människor kan göra är att låta andra bli varse att vi ser dem och att vi i största mån ser det vackra som finns i den personen. 

Jag är långtifrån klar med min resa i depressionen spår och de existentiella frågornas tillspetsade dans, men denna sommar har gett mig så mycket energi i form av ljus, kärleksfulla möten och naturupplevelser att jag kunnat kliva upp på nästa platå i mitt tillfrisknande. Jag läste precis hos en vän texten till en sång som jag minns från min tonår och just en rad har följt mig genom åren och de svåraste dagarna. Meningen "ensamheten har stränder in mot ljuset", är en paradox som när man förstår den bär så mycket kraft i sina ord. Just den meningen har burit mig så oändligt många gånger.

Jag berikas av en väv av skiftande relationer och det är ofta jag fylls av tacksamhet över den rikedom som finns i mitt liv. Den relation i mitt liv som lärt mig mest om acceptans och att skilja på "mina och dina känslor" är den jag har till mannen i mitt liv. Vi som varit ett par i tjugo år, gifta i sjutton och som jag känner en stor trygghet med. Vår gemensamma väg har inte alltid varit rak och enkel, men den har alltid kantats med en vilja grundat på strävan efter förståelse och nyfikenhet. 

Idag fyller han år och våra barn har olika åsikter om just det här med åldern. Där ena sonen tycker han ser ut som en gubbe, tycker dottern att han ser mycket yngre ut än mig. Jag försökte förklara att när vi känner människors sanna jag och inre värld då avspeglar det sig i hur vi ser på dem. För henne är pappa den lekfulla, tålmodige och tryggheten. För vår ena son är det jag som representerar det där. Det jag konstaterar idag är att jag känner en stor tacksamhet och ynnest över att få åldras med den man som vågat och orkar stå vid min sida när livet stormat för mig. 

När jag födde vår dotter ville jag inte ha lustgas, eftersom det gav mig en sådan traumatisk upplevelse av illamående när jag födde våra tvillingar. Det finns få saker jag som avskyr så mycket som just illamående. Det som hände var att i slutskedet av min förlossning med dottern vill jag ge upp och ber om vad som helst bara jag slipper den ohyggliga smärtan. Det min man gör är att skaka på huvudet åt barnmorskan och artikulerar i en viskning utan ljud att "hon klarar det här" vilket leder till att hon och mannen står vid min sida och stöttar mig. 

Min Mattias vet att det är just så jag fungerar. Att är jag trygg med att någon finns vid min sida, håller min hand och bekräftar sin tro på min förmåga, då hittar jag den också i mig. Då orkar jag tro på det som finns i mig och gräver fram alla de redskap jag behöver. Sedan kan de ta tid, för jag är en människa som behöver tid, mycket tid. Vi är olika, har olika styrkor och olika begåvningar. Vår gemensamma "framgångssaga" handlar till stor del om att vi orkar stå ut med olikheterna som blir när man har "komplettering av varandra" som gemensamt fundament och inte att vara lika varandra. Vi hämtar kraft ur olikheterna och variationsrikedom. Det ligger en utmaning i det valet och det är att överbrygga just olikheterna. Vi har genom åren kommit till en acceptans med det och uthållighet när skarven ibland blir både kännbar och utmanande. 

Jag ser fram emot att åldras med dig Mattias. Att fortsätta resan att utvecklas och acceptera det som är och inte alltid fixera oss vid det vi tror vi vill ha. Tack för åren du ger mig <3

Perfekta relationer

Perfekta relationer Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. När man pratar relationer tänker de flesta på den relation man har till en livskamrat, pojkvän/flickvän eller någon man bl...ir kär i. Jag menar på att oavsett karaktären på relationerna så är det ytterst få saker som skiljer. Det finns något grundläggande som går igenom alla sorters relationer. Det som skiljer de relationerna som "misslyckas" med de man håller liv i har jag kommit fram till handlar om den genuina viljan att lära känna någon såsom den är. Drivkraften som handlar om förståelse och viljan att erfara det som inte är jag. Många fastnar i behov. Vad andra kan göra för "mig", hur bekräftad man känner sig eller hur någon annan får en att känna. Jag tror att sådant kan berika en relation väldigt mycket, men om man tänker relationer i termer av överlevnad i tid och genom konflikter och besvikelser måste det finnas mer av vilja, förståelse och nyfikenhet från båda parter. Vi kan inte förvänta oss av andra att de blir praktiska lösningar i våra egna liv, det vi kan är att med glädje ta emot när vi får det i gåva. Gåvor handlar om att någon vill, kan och förmå ge just nu, utan tyngden av förväntningar. Att ha ynnesten att ha människor i ens liv som vågat, orkat och framförallt närt en vilja att ha någon form av relation till en, är bland det finaste man kan erfara. För att lyckas med det, krävs att var och en tar ansvar för det man väljer att ta med i det gemensamma utrymmet, själva relationen. Det är inte perfektionen som är eftersträvansvärt. Det är att erfarenheterna tillsammans ska vara värt den smärta som är ofrånkomligt i alla nära relationer. Vågar vi gå på djupet kostar det, men de vinster man skördar är ojämförbara med förlusterna.

Mentalisering

”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie

I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla... andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre.

Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.

När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.

Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord.

Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt.

Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.

Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.

Nyfikenhet

 

 

När jag ser dig, ser jag också mig.

 

 

 

 

 

Nyfikenhet. Det mest spännande i livet enligt mig är att möta människor som tar sig tid, vågar och går andra till mötes genom att bära nyfikenhetens glasögon med sig. Att ge sig chansen att se världen och sina egen världsbild i andra perspektiv.

Det behöver inte innebära att jag delar åsikterna som bär de olika perspektiven, men min erfarenhet säger mig att när vi vågar detta tar vi död på tvärsäkerheten och det absoluta.

Jag tar gärna del av andras perspektiv och erfarenheter, det berikar mig. Något som är säkert är att det nödvändigtvis inte behöver innebära att jag kommer att ändra min ståndpunkt eller att du kommer att göra det.

Men kanske kommer vi båda till insikten om att erfarenhetsbasen är så stor att vår egen syn på saken inte är allenarådande, utan del av något Mycket större. Att vi inte behöver känna oss kritiserade som människor, för att vår syn inte delas av andra.

Jag kommer aldrig förvänta mig att du ska tycka som mig. Det jag kommer att förvänta mig är bara att min version också är giltig och om du vågar, stanna med mig och se ur mitt perspektiv ett tag. Det kommer inte att göra din version sämre eller mindre giltig.

Ställ gärna frågor, något jag själv försöker komma ihåg. Berätta gärna hur du tänker, försök undvika hur saker är. För nyfikenhetens förutsättning är att våga fråga, både sig själv och andra.

Jag älskar nyfikenheten just för att den berikar mig och hjälper mig att se världen ur ett mångfacetterande ljus. Det är inte alltid lätt att vara nyfiken, för tvärsäkerheten vill gärna ta all plats, men lyckas vi tillsammans kan magiska samtal äga rum.