Jag vet inte hur jag ska få in videoklippet på den här bloggen, men här kommer något värt att lyssna på!

Livet i största allmänhet

Läste denna fantastiska mening på Marcus Birros blogg: "Sorgen är inte ett straff. Sorgen är ett kvitto på att vi levt."

Han skriver om kampen han och hans fru haft med förlorade barn. Jag tänker stilla när jag läser texten att den är fantastisk bra. Jag är en sån där person som tror på att vi människor behöver dela varandras historier. Våra livshistorier. Genom att dela livshistorier får vi perspektiv och djup som hjälper oss att bli människor. Det är vad jag tror.

Vad är det då som gör att det man är med om i livet faktiskt känns som ett straff ibland? Det har jag funderat mycket över. Rent intellektuellt tror jag inte på det där med straff. Men känslan i magen säger något annat vissa stunder i livet. Det kanske bara är svårt att gilla läget alltid. Det kanske är så enkelt.

Sårbarhet

Något jag har oerhört svårt med är det här med sårbarhet. Jag visar ogärna att jag blivit sårad. Det är när något blir väldigt känslosamt som jag brister ut i skratt, gråt eller bli väldigt arg. Men det finns gånger när jag känner mig förbisedd eller känner mig sårad av något och då har jag oerhört svårt att medge detta, både för mig själv eller för andra. Eftersom jag har lätt till både gråt och skratt tror jag inte att det syns så mycket, den här sårade känslan alltså.

Jag har upplevt genom åren att många tror att jag tål en hel del och det har två orsaker. Det ena är att det gör jag. Jag låter sällan saker ta överdimensionerade proportioner om det inte finns skäl för det eller om det inte är dags för mens ;-D Men det finns också en anledning som jag har lite svårt för och det är att jag sällan visar eller berättar för andra de tillfällen där det faktiskt sker att jag känner mig sårbar eller blir ledsen för något.

De få gånger då jag tar tjuren vid stången och berättar är oftast när det gäller någon jag tycker oerhört mycket om eller när det är så att det riskeras att återupprepas och jag inte kan undvika det på något sätt. Men varje gång känner jag mig oerhört löjlig eller fånig. Jag anser att det mesta gör man upp med sig själv, men det finns tillfällen då jag känner att en konfrontation är nödvändig. Men jag gör det så dåligt.

Jag inser att många inte värderar det jag gör ibland, för de ser att jag inte drar mig för att ta tag i jobbiga saker. Jag är en sån där människa som inte låter saker och ting bero, utan tar tag i det. Men det invaggar några att tro att jag har lätt för det. Att något är lätt och att göra ändå är två helt skilda saker. Det var en förälder i Lucas klass som skickade mig ett mail häromveckan, som fick mig att börja gråta något hejdlöst.

Hon såg mig ett ögonblick genom att berätta för mig att hon såg att mina insatser som föräldrar i barnens klass faktiskt kostar mig och min familj något. Hon tycker det är fegt att så många gärna mailar mig sina bekymmer och delar sin oro, men inte är beredd att offentligt ställa sig bakom mig när det gäller. När jag är beredd att ställa mig i frontlinjen för fler än mig själv. Jag hade inte tänkt så, men när hon skrev det blev jag så rörd.

Jag har ofta tänkt att det är så få som orkar det och få som orkar utsätta sig för den rädsla och vad för handlingar det medför. Jag tänker på oss föräldrar som stuckit ut hakan för majoriteten av oss föräldrar, vi blir utpekade och blir syndabockar för att en feg styrelse och en feg rektor inte gör det dom skall. Men min stora sorg ligger inte i det. Min stora sorg ligger i att vuxna människor inte är beredda att se vad många barn förmedlat i hemmen. Deras utsatthet bara för att de är barn.

Det är fyra personer i styrelsen som blivit informerade om läget under en längre tid och ändå är det min man det ger sig på för att täcka sina egna ryggar. För att han är gift med mig. Jag ser också osårbar ut eftersom jag inte drar mig för att säga min mening. En konklusion många tar miste på är att utåtagerande människor inte har känslor som andra. Jag känner att de största förlorarna är ändå de som lever vidare med sin feghet.

Kom att tänka på detta med sårbarhet när jag ringde en vän idag. Det är svårt med relationer ibland. Vi kommer alltid att utsättas för det, det här med sårbarhet. Vi människor går egentligen och gör sårande saker för andra utan att göra det med vilje, men vi gör det ändå bara för att vi inte är flugor som ser i 380 grader. Men jag personligen tror att det är nödvändigt att ibland berätta om det vi känner, inte för att det är så relevant alltid, utan för att inte jäsa massa surdegar, som sårade känslor ibland åstadkommer.

I nära relationer delger vi varandra våra känslor av alla de slag och ibland är de känslorna mindre bekväma. Men nära relationer klarar sånt och det tillsammans med alla de andra känslorna gör att nära relationer utmärker sig bland alla relationer i allmänhet. Många av mina vänner läser inte min blogg och en del vet inte ens om att den finns, men till er riktigt nära är jag tacksam för delandet som sker och för att ni trots detta ändå finns kvar!

Till er andra som inte känner mig så väl och ni som ibland lämnar avtryck här genom era härliga kommentarer, er vill jag tacka för att ni bidrar med vinklar jag inte sett eller ger mig härlig feedback!

En dag i solen

Underbar dag i solen

Här kommer jag! Strax därefter hamnade hon i ett jättehopp och flög upp i luften som en docka. Hjärtat stannade en stund och sedan sprang både jag och Annika som små blå.

Kanske är snön rätt mjuk?

Oj vad långt upp toppen är!

Annika och Isak susar ner i farlig fart!

Goa Isak innan han susar nerför backen

Celia och Isak efter en stund med varm choklad!

Vinterlandskap och kontraster

Celia susar nerför backen

Tydlighet

Det var en vän som för länge sedan ifrågasatta alltings vara. Han menade på att vi delar in tiden i klockslag, dagarna i veckor och skapar förklaringsmodeller på det mesta, för att tydliggöra. För att göra livet lättare att handskas med. Jag har funderat mycket på det sedan dess. Det dyker upp då och då och jag inser att det skulle vara svårt att boka möten utan klockslag eller veckodagar. Matematik behöver man för att mäta och räkna ut. Bokstäver för att formulera ljud så att man blir förstådd. Trafikregler behövs för att vi alla ska vara säkrare ute i trafiken. Regler, ramar och tydlighet behövs för att underlätta livet och interaktionen mellan människorna i det. Men vad händer om tydligheten förlamar och begränsar?

Regler gör er fria! Detta sa en man på en ledarskapsutbildning jag gick en gång. Jag förstod mycket väl vad mannen i fråga menade. För visst är det så att det skapar en viss mått av frihet att veta vad som förväntas i ett visst sammanhang. Det försvårar om man inte kan kommunicera med sin omgivning. Men tydlighet och vissa former av regler kan också användas in absurdum. Byråkrati förstår nog de allra flesta att det i överkant kan förlama mer än befria. Det finns en bok som heter "De välvilliga" och som jag börjat läsa men inte fullföljt. Har hållt på med denna bok i över ett år. Jag får ont i magen av den, men kan ändå inte sluta. Läser den lite i taget, då och då. Det är en bok som visar hur byråkrati och regler kan fördumma och förvanska mänsklighet.

Det okända kan ibland vara en viktig krydda. För mycket av det gör oss ängsliga, men tillsammans med tydlighet eller regler, kan det befria oss mer än låsa oss. Jag är uppvuxen med en pappa som är präst. Jag har ätit religion, filosofi och psykologi till frukost under större delen av min uppväxt. Det allra, allra finaste jag fått med mig av min far är att förstå paradoxer. Han har alltid lärt mig att svaren är underordnad frågorna och ju äldre jag blir blir jag mer och mer överens med honom. Så klart vi också måste leva med svar, men jag tror det är viktigt att också kombinera med frågor. Som livets molekylkedja av frågor och svar i oändliga kombinationer.

En tro med endast svar passiviserar och inskränker en människa tror jag. En tro som tillåter frågor utan svar lär oss att vara människor. Frågorna dömer inte en människa, men ensamstående svar fördömer och pekar ut. Jag tror det är viktigt att stå ut med det okända ibland. I vissa fall även omfamna det vi inte vet, bara för att det hjälper oss att bli mänskliga. I det okända, det ej fastvuxna kan vi hitta vår ödmjukhet och förståelse. När vi är självsäkra har vi lättare för att döma. Jag tror att i pradoxen med våra frågor utan svar, där hittar vi det som är viktigt för oss, där hittar vi ibland svaren som bär oss en bit för att ytterligare föda en ny fråga.

Att se varandra

Något jag tänker på med jämna mellanrum är det här hur vi ser på varandra. När ser vi varandra och när är andra statister i våra liv? När jag var inne på Facebook häromdagen var det någon som ställde frågan huruvida vänner på facebook skilde sig från "riktiga" vänner. När jag var yngre var jag väldigt bestämd ved att avgränsa vänner i olika grupper som "riktiga" vänner, bekanta etc. Jag funderar mer idag på Vänner i ett vidare begrepp. En fundering jag har är varför detta är så viktigt för oss, denna avgränsning.

Är det så att vi gör oss viktigare genom att göra andra viktiga? Eller är det så att vi vill ha våra avgränsningar för att göra det tydligt för oss vad som är känt och okänt? För en sak har jag lagt märke till både hos mig själv och andra att det okända skrämmer skiten ur oss. En vän är för mig någon jag tycker mycket om och som berikar mig och där jag får tillfälle att berika någon annan. MAO där vi ser varandra. Vi behöver sånt, vi människor, att bli sedda och bekräftade. Det finns en del som raljerar över det här, men det är viktigt.

Självklart finns de sådana människor som kommer oss närmare, som berör oss mer än andra. Jag har bara inte samma behov av att markera det. Jag älskar och dom som betyder något ger jag den feedbacken. De är välkomna att älska eller tycka om tillbaka. Vi vet att det inte alltid är så, att vår känsla är bekräftad tillbaka och det är livet villkor. Ibland klickar vi och ibland uteblir känslan av samhörighet. Men min erfarenhet är att är man tillräckligt uppmärksam så hittar man enastående människor som passer genom ens liv. En del lyckas man etablera kontakt med och andra inte.

Frågan är bara på vems villkor? Måste villkoren vara dom jag ställer eller är det en ömsesidig utbyte där man under resans gång ser vad om gick hem eller inte? Vill vi vara jämbördiga med andra eller är det viktigare att ha statister som applåderar våra liv? Jag följer ett antal bloggar, väldigt många har jag insett. En del av dom skriver mycket om det här med sociala medier och betydelsen av det. Det jag inser är att vi alla ställer oss rätt olika till detta med social. Vad innebär det? Är det att andra är mottagare av våra tankar, idéer och infall eller är det ett samtal som sker? När anser vi att samtalet äger rum och på vilket sätt?

På facebook blir det väldigt tydligt. Med en del har man kontakt som flödar emellan. Det tas emot och ges tillbaka. Med många är det istället en ensidig kommunikation. De skriver en status, någon ger respons och möte uteblir. Så inser jag att även om personen inte menar det så blir jag och andra statister i ett flöde av deras åsikter och tankar. Utbytet uteblir. Detta facinerar mig väldigt mycket. Så plötsligt häromdagen insåg jag när jag skulle svara någon annan att så är det ju i livet för övrigt också.

Det är egentligen väldigt få som är bra på det här med gensvar och dialog. Jag själv är jag både bra och sämre på det under perioder. Men det är ett intressant fenomen. Det mest givande är när det sker ett utbyte. När någon ger feeback, någon som är beredd att också ha dialog istället för monolog med enstaka kommentarer.

Det kända får inte enbart bli det jag känner till, alltså mina tankar och funderingar enbart. För att jaget ska bli till och växa krävs också ett utbyte, där man är beredd att låta andra bli deltagare genom att betala med feedback, inte ha gratis produktion med enbart statister. Det blir fattigt.